När man är liten…

 …finns det en massa vuxna runt omkring en. De flesta av dem är som en grå och tråkig mängd av långa ben som är i vägen så fort man rusar iväg mot något kul. MEN annars så delades de vuxna upp i snälla eller elaka. Det gällde att fort lokalisera de snälla och kolla hur snälla de var: kunde man:

-få bullar och saft?

-utföra något jobb och få pengar?

-bygga koja i deras träd?

-hänga i knävecken över mattpiskarställningen?

-gosa med deras kattungar?

-gå ut och gå med deras kalvar?

-lägga ruttna äpplen i deras brevlåda?

-tigga diverse nödvändigt material till byggprojekt- typ gamla brädor, snören, masonitskivor eller tygbitar?

-få låna telefonen?

-få gena genom deras häck?

Allt sådant tog upp en stor del av ens planering när man var liten och skulle göra något viktigt. Storasyskon delades också upp- fast mera i användbara och oandvändbara. En del kompisar hade så himla snälla storasyskon. Tänk att man kunde få låna deras cykel, eller serietidningar eller docka. Då var man jätteförsiktig med grejerna.

De storasyskon man inte gillade, de egennyttiga, kunde man alltid reta gallfeber på på något smart sätt.

Sen fanns de alltså de elaka vuxna. Man fick icket göra något alls för dem. Inte synas, inte höras och absolut inte låna något. På sommaren var det populärt att ta hästen och rida in under ett äppelträd hos de där elaka och börja plocka på sig frukt. Helst skulle de upptäcka en och komma sättande med knytnäven skakandes och vrålandes förbannelser. Då väntade man bara tills de var ganska nära och vips satte man hälarna i hästen och galopperade i full fart!