Etikett: snälla

57400

Av , , Bli först att kommentera 0

 resultat fick jag när jag googlade mig själv!!! Wow. Hade jag nu varit socialdatanörd så hade jag suttit halva natten och googlat alla jag känner. Och sedan facebookat dom någon slags lista…nä. Tänk inte tanken. 

Men man kan ju tänka tanken hur det var förr, innan alla Internetsocialagrejer. Skicka brev. Så fruktansvärt långsamt det känns idag. Det hinn hända huur mycket som helst i ens liv innan det kommer fram. Ja, med dagens takt så hinn grannen både skilja sig och hitta en ny brud och installera henne och skola in styvbarnen hos dagpappan innan mitt brev sprättas upp i Arvika på Fallängsvägen av Emma. Jojo.

Annat vare förr. Jå, förrstår ni, då var det dyrt att ringa utanför riktnummerområdet. När man var hemma hos en kompis och behövde ringa fick man fråga snällt, och då kunde kompisens farsa fråga: "Du tänker väl inte ringa riks?" strängt. På 70-taler var vi unga så auktoritetsnervösa att vi skakade ända in i märgen av en sådan fråga, och stammade bara "Nej nej" i vild förskräckelse. Alla dessa stränga farbröder med svarta tv-rute formade glasögon som helt oväntat kunde dyka upp när man hade som mest kul och dåna fram sina frågor:"Ni leker väl inte doktor?", "Har din mamma gett dig lov att vara här?", "Ni har väl betalat de där tuggummina?", "Vilken tid ska du vara hemma,då?", "Var det ni som snattade 2 kolor från godisaffären?". Ja, jisses. De där gubbarna skulle få präktigt med spö om dom frågade det på en skolgård i Stockholm nu.

Då hade man värsta kollen på snälla gubbar som gav en godis, snälla gummor som gav en bullar, arga gubbar som jagade en med sopborste om man pallade ett äpple, och arga gummor som viftade med disktrasan och hotade ringa ens pappa om man genade över deras tomt. Those where the days…

Var dom där typerna nu? det känns som att gubbar och gummor är liksom svagare och mesigare nu? Håller jag kanske på att förvandlas till en sådan? Hoppas jag blir snäll i så fall.

När man är liten…

Av , , Bli först att kommentera 1

 …finns det en massa vuxna runt omkring en. De flesta av dem är som en grå och tråkig mängd av långa ben som är i vägen så fort man rusar iväg mot något kul. MEN annars så delades de vuxna upp i snälla eller elaka. Det gällde att fort lokalisera de snälla och kolla hur snälla de var: kunde man:

-få bullar och saft?

-utföra något jobb och få pengar?

-bygga koja i deras träd?

-hänga i knävecken över mattpiskarställningen?

-gosa med deras kattungar?

-gå ut och gå med deras kalvar?

-lägga ruttna äpplen i deras brevlåda?

-tigga diverse nödvändigt material till byggprojekt- typ gamla brädor, snören, masonitskivor eller tygbitar?

-få låna telefonen?

-få gena genom deras häck?

Allt sådant tog upp en stor del av ens planering när man var liten och skulle göra något viktigt. Storasyskon delades också upp- fast mera i användbara och oandvändbara. En del kompisar hade så himla snälla storasyskon. Tänk att man kunde få låna deras cykel, eller serietidningar eller docka. Då var man jätteförsiktig med grejerna.

De storasyskon man inte gillade, de egennyttiga, kunde man alltid reta gallfeber på på något smart sätt.

Sen fanns de alltså de elaka vuxna. Man fick icket göra något alls för dem. Inte synas, inte höras och absolut inte låna något. På sommaren var det populärt att ta hästen och rida in under ett äppelträd hos de där elaka och börja plocka på sig frukt. Helst skulle de upptäcka en och komma sättande med knytnäven skakandes och vrålandes förbannelser. Då väntade man bara tills de var ganska nära och vips satte man hälarna i hästen och galopperade i full fart!