Den aftonen kom

 fröken Ellen hem och var alldeles rasande! Förgrymmad slet fröken Ellen upp dörren på det stora kylskåpet.

"Här finns inget att äta, jag är hungrig" ylade Ellen. Hade då fröken Ellen ett erbarmeligt hem att komma hem till? Var hennes moder helt nerknarkad och låg i en solkig negligé och åt chokladpraliner nynnandes en ömklig ouvertyr? Nej. Hade hennes blide fader förlupit hemmet med en välsvarvad brunett från Arjeplog? Nej. 

Hennes föräldrar voro strävsamma människor med ett välfyllt matförråd, som odlade de mest deliciösa grönsaker. De fina restaurangerna inne i staden serverade dessa, t.o.m. en f.d. minister hade kommit och handlat på den lilla gården, med livvakter i släptåg.

"Det finns ju kaviar och hallonsylt- vad gnäller du om?" sa fadern.

"Du är hopplös" skrek Ellen.

"Du kan ta av den goda hemgjorda coleslaw:n" sa modern.

"Fäckligt" (fett och äckligt" fräste Ellen.

Hon tittade argt på den goda hemstoppade korven, resterna från gårdagens gryta och de söta vakteläggen. Åh! De flesta skulle avundas Ellen att ha en sådan rikedom hemma mitt framför nosen.

"Du kan ta en burk bönor och värma" sa modern.

"Bönor!!!!" sa Ellen och man kunde höra crescendot i hennes röst.

Hennes bror viftade retsamt med en svensk skinkskiva framför ögonen på henne och hon sa 

"Du är preciiis som killarna på min skola- lika dryyg".

Inte blev det bättre av att jag sa

"Du gör bara av med energi om du skriker sådär, ta nu något nyttigt med vitaminer i". När jag såg att hon sneglade åt en kvarglömd chipspåse och en julmust.

Tillslut tog hon sitt beslut och ställde sig att laga….nudlar!

Såhär såg hon ut då: