Mina förbaskade präktiga

Föräldrar har fördärvat min karriär. Helt präktigt vägrade dom att ha alkoholproblem (har aldrig sett dom påverkade hitills under över 50 års släktskap) inga droger, inget okynnes-sockerknaprande, en fin skola med bra lärare fick jag gå i. Ridläger fick jag fara på och hästar hyrde vi på somrarna. Kompisar sov över och alla roliga klassresor var jag med om. Till råga på allt är min styvpappa jätteidealisk.

Fatta vilken misär! Nuförtiden kan man ju hur lätt som helst göra författarkarriär på att avslöja saker om sina frånvarande föräldrar, tala ut om övergrepp, vägra att konfronteras med dom offentligt och med ett raskt penndrag dra ner glorian på kändisföräldrarna. Allmän heten verkar intresserade av att läsa om hur alla halvkända barn haft det och hur usel deras uppväxt varit och att dom till följd av detta blivit missbrukare, olyckliga, otränade och förbittrade.

För min del ledde all denna odrägliga idyll till att jag blev missbruksberoende. Av skog. En livslång besatthet av skogen, dess flora och fauna och dess eventuella mysterier. Jag skyller särskilt min mamma på grund av ideliga helgutflykter till naturen och berättande om Näcken, Skogsrået och Bäckahästen, styvpappa fyllde på och talade om ekologiska samband och farliga gifter. Pappa kom med gulliga böcker med foton på rävungar, Beskows Solägget och sagor om kloka ugglor.

Jag drogs ut till skogen mer och mer- korta stunder med mina vänner i skogen räckte inte att fylla mina behov. Jag fick låtsas vara svårbedd och följa med andra ut i det härliga gröna som vägvisare.

Försakelserna började rada upp sig: Nej till kaffedrickande hos grannar med hembakta vetekakor, barnen fick inte träna fotboll mer än tre dagar i veckan, jobbet ”krävde” mer och mer övertid, inga festklänningar på galgarna utan yllesockar och Fjällrävenjackor började torna upp sig i garderoberna.

Det gick så långt att jag SMAKADE på späda granskott, försökte tugga på kåda, bet i björknäver och gnagde på harsyrablad utan att riktigt inse vart det kunde bära hän.

Mer och mer började jag umgås med den bisarra tanken att jag skulle FLYTTA ut i den älskade skogen. Helst uppe i Västerbotten med de fantastiska vyerna. ( I min idealiserade fantasi trodde jag det såg lika vilt och vackert ut i Umeå som i Örträsk eller Klutmark eller Mellanås eller Lycksele eller Kvavisträsk).

Mina vänner gjorde sitt bästa för att få mig att inse att det stilla granskogsuset egentligen var onormalt och det friska och frejdiga storstadsbullret av slagborrmaskiner, lastbilar, enorma ventilationssystem, vrålande sportsupportrar och hemtrevliga polissirener snabbt skulle få min mentala hälsa på fötter igen.

Men jag var icke hågad att höra därpå. Vännerna blev mer och mer misstänksamma och jag fick hemligare och hemligare smyga ut i till det gröna.

Hur det gick? Tja, mina gamla vänner lever väl i en storstad i en liten trävilla från 1935 med en tomt på 950 kvm och med utsikt över grannens vältuktade gräsmatta och vidare ända till Blackebergs tunnelbanestation. Den kostade säkert bara 5.400.000 kr om den inte var så renoverad.

Och jag sitter högst upp på ett berg i Västerbotten med milsvid utsikt och en kaffetermos och en glad hund och varma yllesockar på fötterna.

Vilken looser det blev av mig!