Dum…

Dendär kursen ”Svenska språket” jag har gick i våras på Mittuniversitetet har faktiskt förändrat mitt liv. Jag har fått lära mig så mycket om språk (t.ex. att det inte bara är ord- det är skrift, sammanhang, jargong, ofrivilligt kroppsspråk, genomtänkt kroppsspråk, det är formuleringar, ordval, förståelse, kommunikationsproblem, inlärning hos barn, inlärning hos invandrare…) att mitt vardagsliv har påverkats. T.ex. kom jag att tänka ordet dum. Det är ett ord som är bannlyst att använda i svenska skolan när man beskriver en elev. Nuförtiden. Det är ett ord som vi som vuxna använder när vi är arga på någon (”men är du dum, eller?)- trots att det med förnuftigt mått mätt inte är särskilt sunt att skälla på någon för att den är dum. Det kan man inte rå för!

Men jag tänkte vidare och funderade på att ordet ”dum” ju används på ett annat sätt när barnen är små. Som förälder använder man ofta ordet dum i bemärkelsen att någon har varit elak mot barnet. Ganska intressant, för det säger man inte vuxna emellan, ordet i betydelsen elak försvinner liksom när det handlar om vuxna. Eller?