Etikett: Emil i Lönneberga

POLISEN!!!

Av , , Bli först att kommentera 2

Svenska seriösa myndigheter borde inte få göra såhär!! Jag kommer gående över kyrkans parkering helt beskedligt och oförfärat. Går till postlådan glatt nynnande på Hujedamej från Emil i Lönneberga, öppnar lådan. Tar upp breven. DÅ!!! Kuvert från POLISEN!! Det står Polisen på utsidan så grannarna kan se det och det har en sån där sträng symbol med tre kronor på sig. Det är som om ordet blinkar mot mig i neon. Jag brottar ner det bångstyriga kuvertet i matkassen, samlar ihop mig och hunden och går med bultande hjärta vidare mot hemmets lugna härd. Hemmets lugna bergvärmefyllda element, vill säga.

Vad har jag gjort?? Kört för fort? Kört på en hjort? Betett mig dom en despot? Ska jag få en bot? På ett belopp jättestort?

Var det när jag körde till Skellefte… Nä, det är för länge sedan. Har jag mejat ner en cyklist och inte märkt något? Är jag kallad till att vittna mot Campusmannen eller sopmaffian i Palermo? (Min morfar var en gång kallad till en rättegång mot Al Capone i USA på 1920-talet, men det är en annan historia).

Äntligen innanför dörren sprättar jag upp det förhatliga kuvertet med tummen. Inga stiliga antika mässingsbrevknivar här inte. det hinns inte med.

Men… jodå…så att… Det var ett utdrag från belastningsregistret som jag själv beställt för att kunna jobba på skolor. Hör bara så ljuv musik: ”I belastningsregistret finns inga uppgifter att redovisa”

Krösa-Maja

Av , , Bli först att kommentera 0

 i Emil i Lönneberga minns väl alla. Den där lilla krokiga, arbetssamma gumman som kom och hjälpte Emils mamma med olika jobb. Hon berättade ruggiga spökhistorier, så pigan Lina knappt tordes sova, och Emil och lilla Ida satt under köksbordet och lyssnade andäktigt. (För övrigt är Emilböckerna mycket bättre än den där sången i gårdagens blogg- även om Emil inte heller är helt politiskt korrekt).

När drängen Alfred fick blodförgiftning så sa Krösa-Maja att han skulle dö, men då blev Emil så ledsen att hon låtsades ångra sig och sa att visst skulle Alfred klara sig. Men sen tittade hon på ytterdörren den illmariga gumman och sa tyst för sig själv: "Men jag förstår inte hur de ska få ut en likkista genom den smala dörren".

Precis så är tidningen Land del 1!!! Det är ideliga reportage om folk som har haft eller har konstiga sjukdomar. Det börjar med en liten pirrning i lilltån, och efter 3 månader ligger dom pall i sängen. 

Just så är det- jämt en liten förkylning, en smärre vrickning, en liten vårta, en vanlig hosta, en till synes normal graviditet, en morgonsnubbling över katten, – och så bums slår den lömska farliga sjukdomen till. Eller så är det någon som brottats med en tam tiger, eller pussat en gorilla eller blivit anfallen av en björn. Men det känns lite avlägset för en vanlig människa att oroa sig för.

Så man går ut med hunden:

I det vackra Tavelsjö:

…men känner sig inte frisk som en ros…

 

Och de där reportagen om jättesällsynta, hastiga och ödesdigra sjukdomsförlopp- de gör att när man har en liten, smärre, vanlig, ofarlig förkylning så kan man drabbas av Land del 1- syndromet: Man sitter inlindad i ullfilten framför tv:n och så börjar tankarna mala och reportagen spela revy för ens inre öga:

"Hostar jag inte värre idag? Det ryckte lite i höger ögonlock i morse. Vad kallt det drar, har liemannen öppnat dörren? Hur onormalt mycket snor rymmer en näsa? Började det inte med halsont för den där stackars Anneli i Perstorp? Kommer jag in på min toa med en rullstol? Har jag skrivit testamente?

Såhär ser jag ut med en lindrig förkylning, och Wegeners granulomatos nära förestående: