för det lilla”, som mina barns farmor brukade säga. Kung Bore bet icket på henne. Hon hade nylonstödstrumpor i alla väder och kjol. När hon kom farande nerför backen till lagården hade hon gummistövlar, en tunn poplinkappa, en blus i sånt där färgglatt lite styvare nylon eller akryl. Ingen tjocktröja, men mössa och vantar. Om det så var-25 eller mer hade hon aldrig mer på sig när hon skulle till lagården. Jag kan inte minnas att hon klagade på kylan nångång, men det kan ju förstås vara en retroaktiv glorifiering.
Så idag är jag glad för att det bara är -21 och måste genast ut och hurta.
Farmor hon behövd int hitta på någon motion, hon. Hadd väl aldrig fallit henne in. Hon som hade burit de stora mjölkhämtarna från lagården, sänkt ner dom i kylvatten och sedan fått upp dom på mjölkpallen. Hon som hade blivit blåslagen av skuttiga SKB kvigor och själv drog potatismuggen om ingen hade tid att hjälpa henne. Hon som bar hö, tillrättavisade brunstiga kor och bar de tunga mjölkmaskinerna även när hon var över 65 och hade böjd rygg.
Jag känner att jag ligg i lä. Hinn som aldrig upp henne.