dig själv".

Varför handlar alltid livsstilscoachning för kvinnor om en massa "ta tid för sig själv","våga stanna upp", "tänka på sina behov", "stanna upp och känna efter" eller "prioritera"??

Man ska analysera sig själv, och kraven som ställs på en- är de egna eller andras, vara hemma, åka bort, lyfta fram, lyfta upp, träna lagom, äta rätt, tala med sin partner, hitta ett nytt jobb, göra scheman, göra om karln, flytta längre från svärmor, planera semestern, se till att inte vara för duktig, inte julstressa (den stressen går ju att mota bort om man bara hela tiden tänker på att inte stressa , som jag skrivit om i ett annat inlägg), förverkliga sig själv, vara ett stöd för vänner i kris, ta chefen på rätt sätt, fundera på pensionen, kolla barnens skolgång, inte tappa bort sig själv, kontrollmäta bukfettet, satsa på sig själv, inte hoppa över 40- årskontrollen, hitta lättskötta pelargoner, men inte ha pelargoner för att blidka svärmor, avmaska katten på våren, anlägga kompost, meditera regelbundet för att minska stressen.

Varför måste en coach berätta allt detta för oss? Eller- lågbudgetalternativet- läsa om det i tidningar?

Känns det inte som att vi kvinnor redan tänker, funderar, analyserar, planerar och talar om det ganska mycket som det är?

Dessa ämnen blir visst aldrig uttömda i tidningarna. Karlarna bara muttrar, mår de dåligt far de ut och fiskar, och tänker på ingenting. Så tror jag att det är, men då har jag generaliserat en aning. Sen far karlarna hem, grillar fisken, lagar vedpannan och säger till sin kvinna: "Du ser smal ut i de där byxorna, följ med in i pannrummet ska jag visa dig en sak."