När min son Jack var liten var han galen i traktorer. Det är han fortfarande. ”Traktor” var ett av de första ord han sa, och det var ett måste att varje gång han hörde pappa eller farfar köra ute på gården så var jag tvungen att bära honom till fönstret så han fick se. Det finns ett foto av honom på Nolia för mycket längesedan- han sitter i en traktor och är alldeles vindögd av förtjusning.

Inget konstigt med det, många killar är såna. EMELLERTID finns få flickor/kvinnor som likt Jack älskar maskiner och läser allt de kommer över om dom, googlar på jämförelser mellan senaste John Deeren och Massey:n och surfar in på forum och diskuterar hitchkrokens funktion och satellitstyrningens säkerhet…

Det skojiga är att min dotterdotter Elisabeth (3 månader) är helt fascinerad av maskiner! Hon fick åka med pappa Peder i tröskan och blev alldeles salig! Buller och bång, skärknivar och skakande sållar, mullrande dieselmotorer fyller tydligen denna unga flicka med glädje! Vad månde bliva???

Kanske har Jack äntligen funnit en kompis som kan förstå alla hans synpunkter på de nyaste traktorerna som hans mamma så förtvivlat försöker förstå… Hon som gjorde sin traktor debut 1981 i en skraltig Massey-Ferguson 135 på en vårmjuk lägda i Vallen i Skellefteå kommun. Jag blev lämnad ensam på en lägda som skulle plöjas. Jojo. He var int lätt, men he gick. Stenutlösarn fick jag lära mig fatta och kanterna skulle också bli fina…

Uppvuxen på Odenplan, aldrig mjölkat en ko förr, visste inte att kor inte kunde bitas, att kalvar måste ha råmjölk, att kossor skulle mjölkas twå gånger per dygn, att vallen skördas twå gånger per sommar, att utgödslingar inte alltid funkar-kom jag till Västerbottens bönder och fick lära mig. Efter månaders praktik och sedan avbytarkurs på Forslunda med mycket kunniga och skickliga pedagoger kunde jag konstatera att: Jag kunde sköta en lagård! Jag hade ett yrke! Härligt….

Kan sånt gå i arv?