Ensamhetens tystnad.

 Nu sitter jag själv vid köksbordet. 

Inga barn hemma, ingen man, ingen hund. Dom har dragit iväg över helgen, så nu sitter jag här, ensam med tystnaden. 

Man tycker ju att det skulle vara rätt skönt men, njae… jag vet inte. Hela tjugo minuter har gått sedan dom åkte. Nu håller jag på att ha smått panik, vad GÖR man när man är själv en hel kväll och natt?

Jo, JAG kommer toksy, koka knäck och kanske fortsätta på en till Åremössa. Tidsoptimist, det är jag idag det. Jag ska hinna städa undan också hade jag tänkt. Och fixa Mitas markadsklänning så den är helt klar. Egentligen hinner jag inte allt som jag har tänkt, men vad ska jag prioritera bort liksom?

Nej, nu ska den här ensamma kärringen dra ut en sväng, hoppas att bilen inte strejkar (för det vore väl typiskt, när det bara är jag hemma, jag vägrar promenera..) och att mitt nyaktiverade betalkort funkar. För ni minns väl den försvunna väskan, då jag spärrade kortet? Just när jag skulle spärra körkortet så hittade jag tillbaka till väskan, tur i oturen. Slarver där!

Konstigt ändå det där, att när man har barnen runtom sig hela hela tiden så längtar man efter egentid. Men när egentiden väl kommer så… ja, jag saknar dom faktiskt förbannat mycket. Och oroar mig, värsta hönsmamman. Hoppas det inte är några djur på vägen, att dom inte får typ värsta toksladden och att allt bara går bra. 

Nej, nu drar jag. Ska hinna mycket idag hade jag tänkt, som sagt var!