Lilla I

Ikväll tänker jag på I. Igen. Sitter i soffan med min stora E och tänker på I och hennes barn. Tänker att för två år sedan surrade vi för fullt, planerade inför sommaren som skulle komma efter vintermånaderna och att hon skulle komma hit och vi skulle gå på djurparken med barnen.

Ibland så blir jag så arg. Arg på hennes beslut. Arg på dom som fanns henne nära, att ingen förstod. Arg på dom som säger att hon var feg. Sedan blir jag så fruktansvärt ledsen. Vilken otrolig sorg och smärta hon måste ha burit på, Och ingenting sa hon. Jag pratade med henne bara kvällen innan och då lät hon så glad. Förmodligen hade hon ju bestämt sig då, förberett och planerat allt.

Jag undrar om hon tänkte på alla vi som är kvar? Nu tänker jag inte på mig själv, för jag överlever. Det gör ont såklart men jag lever och klarar mig. Men barnen, syskonen och hennes familj. En stor tragedi är vad det är.

Och en sak ska ni veta allihopa som säger att självmord är den feges väg ut: Döm inte förrän du har vandrat ett liv i den människans skor. Du vet ingenting förrän du har varit där. Den som har varit där nere på djupet förstår, den som inte har varit där har inte en susning om vad själslig smärta innebär. Motgångar hör till livet, javisst, men vissa drabbas mer än andra. Så är det.

Sen blir jag ledsen. För I:s skull. Tänk ändå vad annorlunda det kunde ha varit. Så onödigt, ett bortkastat liv. Bara sådär. Tänk så annorlunda det hade kunnat vara… Men, nu är det som det är. Det funkar inte att tänka så heller, hur saker kunde ha varit. Klart man tänker så ibland men det hjälper inte, man måste sträva framåt. Inte stå och stampa på samma ställe. Jag lever, jag ska framåt, vidare. Vart det bär vet ingen säkert, den som lever får se.

Nej, nu har jag varit tillräckligt djup såhär på kvällskvisten, nu ska jag försöka sova lite här med min lillstumpa. Jag ska drömma om I, vi ska dricka kaffe och prata om vackra saker.