Vilsen tant

Idag knackade det på dörren och in kom en dam på jakt efter två barn som inte kommit hem från skolan.

Saken är den att tanten i fråga är gammal och alla hennes barn är vuxna ut utflyttade. Men, tur för tanten att jag är så snäll så jag följde henne hem och ringde hemtjänsten.  Sen kokade jag kaffe och tog fram lite kakor som jag hittade i ett skåp. Sen satt vi och bläddrade i Allers och pratade om allt från kakbak och virkning till rädslan att barnen ska försvinna. Men på det stora hela så tror jag ändå att hon kände sig trygg när jag gick och hemtjänsten ”löste av”, skulle aldrig ha kunnat lämna henne själv med sådan ångest. Fattar inte att en del kan tänka så, ”hon glömmer ju”.. fast hur vet man det då? Javisst, tanten minns inte mig i morgon, eller våran kaffestund men hon var med där och då. Då hade hon det trevligt. I morgon kanske det gnager igen, oron över barnen som flyttade för många år sedan som fortfarande är 6-7 år i hennes värld.

Stackars människa, ensamhet är nog det jag är mest rädd för. det mesta kommer man över eller förbi men ensamheten är tung. Och där ute sitter massvis med pensionärer som tror att partnern fortfarande lever eller som inte vet vars man själv bor och samhället hinner inte se till dom förvirrade hjärnornas behov. Att vara sedd. Att finnas. Vara någon. Vara på riktigt.  Känna mänsklighet.

Hemtjänsten är bra, dom trollar med knäna många gånger.  Men det behövs mer inom äldreomsorgen.  Fler personal på boenden och fler inom hemtjänsten.  Tid är vad som fattas. Och pengar.  Framförallt är det pengarna det sitter i.

Funderar på att sluta blogga. Eller ta en paus. Den som lever får se.  Förmodligen blir det ingetdera, har för mycket som vill bubbla ut.