Lalylala Lupo!

Work in progress! Min Lupo håller på att ta form!

Men som sagt, den kommer bli stor… lille A har redan ”paxat” den.

Det roligaste när man skapar saker med sina händer är när barnen faktiskt vill ha det man gör.

Jag önskar att jag kunde virka snabbare, men det är bara att inse att jag inte är snabbare än såhär. Ibland när jag tittar i handarbets grupper på typ Facebook,  så kan jag ibland drabbas av lite panik och prestationsångest.  Ibland lägger vissa upp ett foto med typ tre par tjocksockar eller fem mössor och så skriver dom ”titta vad jag slängde ihop!” eller nåt liknande i lättsam ton.

Jag skulle vilja veta om det verkligen går så fort som dom faktiskt påstår, fast vad vet jag? Kanske försaka dom här människor annat för att hinna handarbeta tillräckligt mycket för att lägga ut en skrytbild på Facebook eller bloggen eller vad det nu kan vara.

Internet är jättebra till mycket. På nätet finns en riktig skatt när det gäller att hitta mönster, tips och trixa och för att jämföra priser osv…men den här ständiga hetsen om vem som gör mest, vem som lever lättsamma liv osv….den hetsen kan verkligen stå mig upp över öronen.

Men visst, jag brukar väl inte skriva ut på sociala medier vad som varit negativt om det inte har hänt något spektakulärt…men jag menar dom här till synes perfekta människorna som kan allt och gör allt. Allt ser så himla prebtatiöst ut.

Jag klarar i och för sig inte dom som bara klagar på sociala medier heller. ALLT är nattvard,  ingenting är bra, dom människorna som enbart är ute efter sympati.

Ja och vad ville jag med det här då? Egentligen ingenting.