Huj, här är det lite däppt i däsan, är snuvig. Det är jobbigt att andas in emellanåt för det kommer för lite syre. Men det är ju lätt åtgärdat genom att öppna munnen. Det har varit en tråkig vecka och jag längtar efter att få tillbaks gnistan och få sprudla igen. Men vem vet, det kanske sker redan idag. 🙂 Vad många "men" det blev här idag då hahaha. Meeeeeeeen ibland behöver kroppen inget annat än ren och skär vila. Nu vet ni varför jag inte bloggat på ett tag. Gnistan har inte räckt för att tända veken.

Jag har också en hel del teologiska tankar att brottas med. Det handlar inte om att vara kristen eller inte, utan helt andra saker. Att lyssna in Guds röst och urskilja honom från mängden är inte alldeles enkelt. Allt vi möter i livet kan också ses ur en mängd olika synvinklar. För oss gäller det att vilja se alla, pröva dem, tänka efter och sedan välja. Det är inte så att vägen i livet är spikrak. Om vi tror det, springer på utan att tänka efter, kommer vi förr eller senare att hamna vilse.

Funderingarna jag har är i stora drag vad som är Guds röst och vad som är min egen. Inbillade jag mig att det var "Gud som sa" för att rättfärdiga mitt dåvarnde handlande? Eller fanns det en bestående sanning i det hela? Jag är ganska förvirrad av situationen. Att jag tror på Gud är ingen "issue" men att skilja på det vi människor hittar på och det som är Guds mening är de stora frågorna för mig just nu. Kanske kan vi uppleva att "det här kom från Gud" för att vi VILL att det ska vara så.

För att vara lite mer konkret. Jag har fått en kallelse att döpa mig. Om jag gör det kommer vissa kristna att säga "hon är förtappad" och andra kommer le brett och säga "välkommen hem" med en glädjetår på kinden. Och av just den anledningen säger Gud att vi inte ska lyssna på människor utan på Honom. Det kan vi göra genom att be om det vi hör/tror/vill, läsa Bibeln för att se om det är i Guds linje och sedan lyssna in vår inre röst. Oavsett vilken röst vi sedan låter bli verklighet så har vi låtit frågan sjunka in, eftertanken har gjort sitt och vi har fattat ett välgrundat beslut. DÅ är vi sannerligen på rätt spår 🙂

Inom den kristna tron finns två olika läger. Vissa döper barn och konfirmerar vuxna. Andra välsignar barn och döper vuxna. Sedan bråkar de om vad som är rätt och inte. De gör samma saker fast i omvänd ordning. Vad spelar det för roll för Gud om vi döper oss som barn eller vuxna? Behöver vi ens vara döpta för att komma in i himlen? Nej, det behöver vi inte.

Tänk på rövaren på korset. Han blev troende precis innan han dog och fick, enligt Jesus, komma till himlen. Det rövaren gjorde var att erkänna och ångra sina synder för Jesus. Han gick från själviskhet till att se sina handlingar ur ett annat perspektiv, ett ödmjukare perspektiv. Jesus gav honom förlåtelse och lovade honom en plats i himlen.

"Kravet" för att komma till himlen är att vi TROR på Jesus som världens frälsare. Det vill säga att vi tror på att Han kom till jorden för att rädda oss från mörkrets makter och föra oss till Gud. Den enda vägen till Fadern i himlen är genom Jesus. Inte genom en dopfont eller andra mänskliga ritualer.