Mamma och pappa måste ju få veta

Men hur kan jag ringa och säga det på telefon när det senaste samtalet handlade om olyckan och hur nära det var att hela familjen dödats. Nä, jag får vänta till jag kommer hem och sitter i samma rum som dem.

De första dagarna efter olyckan går jag omkring i en känsla av overklighet. Allt är som vanligt fast det är otroligt att vi lever. Blåsan har krupit långt bak i minnet och vilar tryggt där. Efter två dagars helpension hos nära och kära vänder vi hemåt. Sambon kan inte köra för värken, men det går bra även om jag duckar mentalt för varje lastbil vi möter. Vi stannar till vid olycksplatsen och hämtar igen packning ur vraket i Dorotea. Då känns det ännu mer otroligt att vi inte skadat oss mer.

Men det här skulle handla om hjärnor och inte om bilolyckor. Även om den tagit en stor del av min hjärnas uppmärksamhet under de första månaderna av 2013.

Dagen efter vi kommit hem kommer mina föräldrar och jag berättar att de hittat ett anurysm. Det var rätt att göra det där och då, för de kan se att jag är samma dotter som tidigare och att jag inte lider av det annat än den oro som finns där i bakhuvudet. Det kändes riktigt bra att min far reagerade som vanligt, som jag skulle ha gjort "Hittade de en hjärna därinne?" Jag ler fortfarande med läppar och hjärta åt det, för det visar för mig den oro och den kärlek han känner för sin dotter.  Det visar också hur lika vi är, eller hur lik jag är honom.