Psalm 285
Hjartats lovsang 2009
1. Det finns djup i Herrens godhet, och dess gränser ingen ser. Det finns värme i hans domslut, mer än någon frihet ger. Det finns underbar förlossning i det blod som göts en gång. Det finns glädje bortom graven och en framtid full av sång.
2. Det finns nåd för nya världar, mycket större än den här, nya skapelser och tider, nåd för allt som blir och är. Det finns underbar förlossning i det blod som göts en gång. Det finns glädje bortom graven och en framtid full av sång.
3. Gud, för uppbrott och förvandling lär oss glömma bort vårt jag. Driv oss ut att bygga broar till en okänd morgondag. Det finns underbar förlossning i det blod som göts en gång. Det finns glädje bortom graven och en framtid full av sång.

En dag, i sorgens tid, när jag gick hemåt efter att ha lämnat barnen för dagen, kom en tanke i mitt huvud: Gud uppehåller mig med sin rättfärdighets högra hand. Hans högra hand, den hand som används för att göra viktiga saker. Att uppehålla mig är inte något som Gud tycker är ok att göra med vänster hand, den som enligt tradition i många länder används då man går på toaletten… Den högra handen ska hållas ren för att det är den man äter med. Är det så i judisk tradition? Jag vet inte, men jag tröstades av tanken att Gud, som har hela universum i sina händer, ändå tycker att det är viktigt att hålla mig uppe i mina svåraste stunder. Med sin rättfärdighets högra hand. Hans rättfärdighet som jag inte kan förtjäna eller nå upp till. Den använder Han för att hålla mig uppe. Jag vet precis var jag var när denna tanke kom farande. Det var ett viktigt ögonblick av tröst från Gud till mig.

Senare skickade en god vän detta Bibelord till mig. Om vi hunnit prata om min upplevelse eller inte, är oklart i mitt minne. Men hennes reflektion förstorade versens betydelse ännu mer för mig. Hon sade ungefär så här: ”Se hur många gånger ordet ”jag” nämns! Det är Gud som gör allt!” Vi behöver inte vara rädda eller se oss ängsligt om. Gud styrker, Gud hjälper, Gud uppehåller, med Sin Hand… Det är stora löften, varma och kärleksfulla, att hålla nära hjärtat i tider då livet far hårt fram med oss. Gud är alltid närmast, alltid större, alltid likadan som Han alltid varit. För mig innebär detta en enorm trygghet, att veta att jag är buren av Gud.

Gunilla Landin

Jag vet inte om du någonsin varit på Arlanda flygplats men jag passerar där ibland. Varje gång jag är där, slår det mig att här är jag tillsammans med väldigt många andra. Personer som likt mig är mittemellan. Vi är någonstans mellan hemma och borta. Mellan jobb och semester. Alla möts vi här för att vi egentligen är på väg någon annanstans.  Överallt springer stressade småbarnsföräldrar, kontorsmänniskor släpar sina dataväskor och tjuriga tonåringar drar fötterna. Hela tiden hörs prat, skrik och skrammel. Men om du går till Sky City och åker två rulltrappor ner till tågspåren, kommer du märka något märkligt. Plötsligt blir det tyst, lugnt och svalt. Fast det oftast är mycket folk där märks de knappt. Det slår mig varje gång, hur stora kontrasterna är. Jag känner själv hur jag slappnar av axlarna och andas långsamt. Här får jag vara, någonstans mittemellan, och vila. Det är ungefär samma känsla som när jag går till kyrkan. Jag får gå in i ett mellanrum, stänga av allt annat som stressar och jagar mig. Jag får vara i Guds närvaro och vila. Samma sak händer mig när vi åker ut till vår sommarstuga, och jag bara får lyssna till vinden som blåser genom träden.

När jag var liten scout stillade vi oss alltid vid slutet av scoutkvällen. Vi fick bara sitta ner, vi bad och vi sjöng. Jag minns att jag just då, kanske bara för en kvart, kände en lättnad. Ett lugn och en trygghet. Det senaste året har gjort mig påmind om hur viktiga dessa stunder, dessa mellanrum, faktiskt är. Jag tror vi alla behöver dem och egentligen spelar det inte så stor roll var vi finner dem. Hemma, i fiskebåten eller när vi handlar mat en onsdagskväll, de kan vara överallt.

”Be, så skall ni få. Sök, så skall ni finna. Bulta, så skall dörren öppnas. Ty den som ber, han får, och den som söker, han finner, och för den som bultar skall dörren öppnas” Matteus 7:7-8

Mitt råd till dig är att tillåta dig själv att ibland stanna upp och knacka på dörren.

Ina Klingstedt

GÅ ALPHA I VILHELMINA MISSIONSKYRKA

Jag är döpt två gånger. En gång som barn av min okristna familj. Förmodligen av någon sorts traditionskänsla, men jag har kommit på nu då jag skriver att jag faktiskt aldrig frågat dem. Och en gång 17:e augusti ifjol.

En pastor pratade med mig om att det kanske vore något. Jag var av meningen att jag hör vad du säger, men kommer jag att döpa mig gör jag det för att jag har kommit fram till det själv, inte för att du säger det. Dessutom är jag ju döpt en gång redan så varför skulle inte det duga?

I mars 2013 gick jag med i församlingen, sa inget om det hemma för… varför skulle jag? Hur skulle jag? Det var ju ändå inte en så stor grej liksom… Någon gång under sommaren året därpå började jag bli rastlös. Jag fick plötsliga tankar om att jag borde ju läsa på kring det där med dopet. Och även om jag redan höll på med något jag tyckte var intressant hade jag inga problem med att släppa det för att läsa på i de material jag hade till hands. På det stora hela framgick det inte mer än hur det går till rent praktiskt och att det är en gåva som vi får som ingen och ingenting kan krafsa på oavsett.

Vid ett tillfälle blev jag ganska orolig och blev tvungen att fråga en vän, att om jag nu bestämmer att jag verkligen ska göra det här, visst blir det att doppa hela mig i vattnet då, för ska det lix vara så vill jag att det ska va på riktigt och inte bara ett sånt där dutt dutt i pannan som jag sett. Jag blev lugnad och då jag väl bestämt att jepp, jag gör verkligen det här så kom nästa problem. Jag skulle bli tvungen att bjuda min familj. För det här var större, jag kunde inte döpa mig utan att åtminstone ge dem chansen att va där. Jag sa inget. Men de fick en inbjudan till vart hushåll med posten, så då visste de i alla fall. Men jag skulle ändå bli tvungen att säga något vid själva dopet, ge dem någon sorts förklaring till varför jag gör det jag gör. Att det är inte bara för att någon pastor sa det och varför det skulle vara nödvändigt då jag redan var döpt en gång innan.

Dagen kom och jag visste bara att mamma och min storasyster skulle komma. Båda mina bröders familjer hade varit hemma hos oss flera gånger, men de hade aldrig sagt något om att de ens fått inbjudan! Inte ens till mamma! GAAAH! Men de var där allihop, alla som kunde. Jag minns inte ordagrant vad jag sa men det var något i stil med att jag hade tittat runt på internet för att förstå varför andra väljer att döpa sig men att jag antingen tyckte det var dumt eller otydligt. Att varför jag gör det är för att jag är kallad till det och om det skulle vara ett steg i en resa som jag ska få göra så hade vi ju fått små översättningshäften så vi kan kolla upp vad Amen betyder.

Jag är en sån som minns med mina muskler, mammas telefonnummer, mitt eget namn då hjärnan helt plötsligt är blank då jag ska skriva under något, det sitter i handen, spelar en låt jag inte ens minns vart jag hört den förut vill jag ändå röra på armarna på ett visst sätt för de minns att vi dansat till den en gång för länge sen. Och tänker jag tillbaka på dopdagen så minns jag det i magen.

Man kan döpa sig av många anledningar. För att det står i bibeln, för att komma in i församlingen, för att jag vill visa att jag tror på riktigt! För att dö bort från sitt gamla jag och stiga upp som en ny där synden inte längre håller i kopplet. Men vad är egentligen meningen med dopet? Enligt en Thor-Leif Strindberg på alltombibeln.se/bibelfrågan så är det ingen mening alls, man blir blöt, punkt. Så tillvida det inte följs åt av ett aktivt beslut att gå med Gud på hans väg.

”Men när de hade börjat tro på Filippos och hans budskap om Guds rike och Jesu Kristi namn lät de döpa sig, både män och kvinnor.Simon kom själv till tro. Han blev döpt och vek sedan inte från Filippos sida, och han häpnade när han såg vilka tecken och under som skedde.” Apg 8:12-13

Jag kan inte påstå att mitt liv har förändrats avsevärt på något vis, inget är magiskt lättare eller svårare än förut men jag har slagits av tanken att kanske handlade mitt dop inte om mig, utan om min familj. På en del skulle man aldrig märka att det över huvud taget hänt men från andra håll har det smugit fram artigt nyfikna frågor, som ”Har du suttit och liiidit nu?” då jag kom hem på långfredagen. Gud skapade världen så visst kan han ha gjort saker utan att jag märkt det, Han har gjort det förut. Han har skickat mig till bibelfjäll till hösten, det har jag märkt och kanske är det nästa steg på en resa som jag ska få göra.

Ni har inte utvalt mig, utan jag har utvalt er och bestämt er till att gå ut i världen och bära frukt, frukt som består, och då skall Fadern ge er vad ni än ber honom om i mitt namn.       Joh 15:16

Marina Johansson

Hjärtligt välkommen till Sommargården!

Firandet startar klockan 14:00 och grillarna startas senare under eftermiddagen, medtag din mat och dryck, kaffe med dopp finns!

I vardagligt tal brukar man prata om att några människor har en särskild uppgift i livet, ett kall. Jag tror att vi alla har ett kall, vi är kallade att ha gemenskap med vår Skapare. En befriande gemenskap, som ger mig mer utrymme att vara mig själv, att utvecklas och bli mera trygg och stabil. Enligt Bibeln är vi kallade till frihet. Vi har en fri vilja, att välja vad vi vill göra med livet och varje dag däri.  ”Allt är tillåtet för mig – men allt är inte nyttigt. Allt är tillåtet för mig – men ingenting får ta makten över mig.” (1Kor 6:12) ”Allt är tillåtet – men allt är inte nyttigt. Allt är tillåtet – men allt bygger inte upp.” (1 Kor 10:23) Vad vi väljer spelar roll, för oss själva och för många andra människor runtomkring oss.

Eftersom Gud är Herre över allting, behöver vi inte vara slavar under ”slumpen” eller något annat; vare sig pengar, saker, förutfattade meningar om oss eller något vi varit med om tidigare i våra liv. Så många gånger tror vi att vi måste vara på ett visst sätt, eller får vi intrycket att människor vill att vi borde vara annorlunda än vi är, eller kanske vi försöker passa in men inte känner att det hjälper…

Med Gud är det inte så. Jag lever i tryggheten att Gud skapat mig som jag är, med en tanke för just mig. Jag får ta emot Guds kärlek och hjälp i mitt liv, och låta Gud vara Gud; alltså Den enda som har rätt att bestämma och döma. Jag får förlåtelse för att jag gått min egen väg och försökt köra mitt eget race, och för alla de saker som blivit fel på grund av det. Det är vad nåd handlar om: oförtjänt förlåtelse. Och i och med den friheten kan jag sedan vila i att Gud har koll, Gud älskar mig, vill mig väl och är med mig alla slags dagar till tidens slut.

”Han har räddat oss och kallat oss med en helig kallelse, inte på grund av våra gärningar utan genom sitt beslut och sin nåd, som han skänkte oss i Kristus Jesus redan före tidens början ” (2 Tim 1:9)

”Ni är ju kallade till frihet, bröder. Låt bara inte den friheten ge köttet något tillfälle, utan tjäna varandra i kärlek.” (Gal 5:13)

Gunilla Landin

Och Guds ord skedde… och Noa, Mose, Josua, David… gjorde som Gud hade sagt. Det finns fantastiskt många ställen i Bibeln där det står att Gud talade och människorna gjorde som Gud sa. Tyvärr är det bara något för andliga jättar och inte gemene Svensson att kunna höra Guds röst. Eller?

Jesus Kristus lovade: Mina får hör min röst (Joh 10:27). Jesus åkte upp till himlen igen, men han lämnade kvar sin Ande. Följaktligen är det Anden, Guds Ande, den Helige Ande vi kan höra tala till oss idag.

Guds Ande talar oftast tyst till oss. Därför är det bra att vi medvetet avsätter mötestider med Gud då vi tar bort alla andra ”röster/brus” omkring oss som försvårar att kunna höra när Gud talar. Guds Ande är dock suverän både på att kunna tala så högt att man nödvändigtvis också hör henne mitt under stress och på att välja tidpunkten när hon vill tala till oss. Den Helige Andes tilltal sker alltså inte liksom per knapptryckning.

Guds tilltal kan ske genom allt möjligt: bilder, påminnelser, en Bibelvers, ett intryck, fåglar, genom tilltal av en annan människa och till och med genom att akustiskt höra en röst tala. Det sistnämnda tillhör inte vardagen, men kan ske. Ibland händer det att man gör eller säger eller vet något utan att med något ”bevis” kunna förklara varför – och t.o.m. vårt förstånd tycker att det där är fånigt. Och trots det så bara vet man att så ska det vara.

Hur kan vi då veta om det var Guds röst vi hörde? Det kan vi inte. Men vi har vissa möjligheter att igenkänna den Helige Andens röst:

• Gud talar inte emot sitt eget ord
• Det läggs en shalom, en frid på oss; även om tilltalet kan vara hur spännande som helst
• Vid tvekan kan vi be Gud om att bekräfta det sagda genom ytterligare tilltal eller tecken och
• Vi kan rådfråga en erfaren kristen. Men beslutet att lyda kan den inte ta ifrån dig. Det måste du själv göra!

Därefter är det bara att göra i allt så som Gud har talat – åtföljd av ytterligare bön. Kanske inte så märkligt: Ju mer vi aktivt lyssnar på Guds Ande desto enklare blir det att höra hennes röst.

Och om Gud inte talar? Då måste man pröva om någon synd står mellan sig och Gud som hindrar en från att höra Guds röst. Och om så är fallet så finns bara en sak att göra: Bekänna synden och släppa den. Finns det ingen synd så kan det vara så att det ännu inte är dags att få ett svar. Då gäller det att öva det de flesta av oss har så svårt för: öva sig i tålamod.

Och som vi inledningsvis läste: ”Mina får hör min röst…” Enklast går det att höra Gud tala om man är hans får. Är du?

Rolf Egger

Hoppas den är till välsignelse för just dig!