Ha en riktigt trevlig helg!

Om du vill är du välkommen på Gudstjänst på söndag klockan 11:00!

… på vår blogg och i morgon är det Gudstjänst klockan 11:00.

”Mina får lyssnar till min röst, och jag känner dem, och de följer mig” säger Jesus, den gode herden, i Johannes 10:27. Man behöver inte vara särskilt intelligent att fatta att om Jesus är den gode herden så måste vi vara får. Och på den insikten kan vi i grova drag reagera på två olika sätt som är oerhört betydelsefulla.

I en värld som är präglad av att man ska vara stark, klara sig själv och förverkliga sig själv händer det lätt att man uppfattar jämförelsen som en skymf – man kanske tänker på skällsordet ”fårskalle” – eller så tyder allt på att man inte är särskilt stark eller smart; får är faktiskt i behov av ledning både för att inte beta av betesplatsen tills den är totalt förstörd och för att hitta hem till stallet – även om de har gått vägen 100 gånger tidigare, skriver Phillip Keller i sin bok Psalm 23 – Aus der Sicht eines Schafhirten (Psalm 23 – Ur en fåraherdes synvinkel).

En del människor bejakar dock jämförelsen eftersom de känner sig trygga under ledningen av den goda herden – kanske tänker de på den kända och ovan redan nämnda tjugotredje psalmen som börjar med orden: ”Herren är min herde, mig ska intet fattas”, men också därför att de erkänner att de behöver både ledning, vård, föda, skydd och hjälp i sitt dagliga liv.

I det första fallet leder inställningen till uppror mot Gud och Guds ord därför att man är självcentrerad och har placerat det egna jaget i sitt livs styrelserum. I det andra fallet gör den ödmjuka inställningen att man får erfara den goda herdens kärleksfulla omsorg, hans närhet i skräckinjagande situationer, hans tröst i sorgen och hans bistånd när allt ter sig ha rest sig mot en. Dessa erfarenheter ingjuter en tillit och förtröstan på den gode herden, att man vågar tro att Jesus också i fortsättningen kommer att bry sig, höra och vara nära samt ingripa i olika nödsituationer.

Slutligen kommer den gode herden att leda sina får hem – medan de personer som valde bort att följa Jesus kommer att upptäcka det fasansfulla – att de satsade på fel person. Nu tillhör det Evangeliet – det goda budskapet – att så måste det inte bli. Jesus har sagt att han inte stöter ifrån sig någon som kommer till honom. Förutsättning till detta hopp är den ärliga, ödmjuka bekännelsen att vi är får och behöver den gode herdens ledning i våra liv.

Rolf Egger

”Vårt liv drar antingen ett streck över eller under vår bekännelse”

”Välsignad den man som sätter sin lit till Herren, som litar helt till Herren. Han blir som ett träd planterat nära vatten. Det sträcker sina rötter mot bäcken. Det har inget att frukta av hettan, bladen är alltid gröna. Det ängslas inte under torra år, upphör inte att bära frukt.”  Jer. 17:7-8

Att växa är väldigt naturligt, vi har alla varit med om det och resultatet av det är oftast positivt.

Vi kan växa på olika sätt och på olika områden i våra liv, vissa delar går fortare medan andra områden behöver hela livet.

Att växa innebär att det sker en mognad, av mognaden följer en frihet och ett avslappnat förhållningssätt som sätter ens energi och handlingskraft i god funktion.

Detta vill Herren se hos var och en av oss och då är frågan hur vi ställer oss till att vilja växa!

Herren vill hjälpa oss var och en att komma vidare med våra liv för att vi var och en skall må bättre, landa i oss själva med de gåvor och talanger som Gud har skapat oss med.

I vår kyrka sjunger vi ”Kom, kom och berör mig, forma mig Du efter dina hjärtslag…”

Att som kristen växa är inte i första hand något som syns på ytan utan sker i hjärtat mitt.

För mig började det med att jag ville bli en kristen, ta emot Jesus i mitt liv, umgås med honom i bön,

läsa Bibeln och andra bra böcker, vara med på gudstjänster och andra samlingar i kyrkan, umgås med kristna vänner, be tillsammans, ta del av undervisning och förbön. Kyrkan har blivit mitt andra hem.

Detta har blivit en god grund i mitt liv tillsammans med samtal och själavård som hjälper mig vidare,

så ens liv djupnar i Gud och dessa rötter inte rycks upp så lätt när livet svajar och det är tufft och svårt.

Om man är mån om sitt inre liv dvs. rötterna så lyser det upp det yttre, en fräschhet genomsyrar ens liv. Ens egna hjärtslag börjar slå i takt med Guds hjärtslag.

Margareta Lundmark

Välkommen kl 20:00 till Sommargården!

Lördag klockan 9:00 är det bön i Svenska Kyrkan.

Söndag är det bön kl 10:00 med efterföljande Gudstjänst klockan 11:00, predikan av pastor Maria Johansson.

Ha en välsignad vårhelg och kom i håg att du och ditt liv är en del i det större sammanhanget, sammanhanget där Gud den evige har goda tankar för dig nu och inför kommande evighet!

Livets pusselbitar kan för många upplevas svårplacerade. Inte minst när harmonin i livet inte är optimal. Det vi vill och det faktiska tillståndet är inte synkroniserade med varandra. Det kan vara krav som vi känner nu eller händelser som inträffat tidigare. Kraven kan komma ifrån vår omgivning, men även inifrån oss själva.

Vägvalet i större och mindre sammanhang kan ibland vara svårt. Vilken väg ska jag välja idag? Det beror naturligtvis på olika faktorer. Efter nattens sömn stiger jag upp klär på mig och går ut ur sovrummet. Det är ganska givet vilken väg jag väljer. Det är även naturligt att jag väljer att gå ut genom dörren. Jag skulle kunna välja att hoppa ut genom fönstret. Då skulle jag komma direkt ut ur huset. Vanligtvis skulle det kännas helt onaturligt. Om det däremot uppstår en eldsvåda och brinner utanför sovrumsdörren är det annorlunda. Det kan då vara ett klokt vägval att öppna fönstret för att snabbt komma sig ut.

Ibland är vägvalet självklart. Ibland är det svårt att veta vilken väg man ska välja. Så kan det vara för många i Sverige idag. Alla mår inte bra och känner inte alls en fullständig harmoni. Man vill hitta en ny framkomlig väg. Inte minst om man hamnat i konfliktsituation eller om man blivit illa behandlad. Den Sydafrikanske biskopen Desmond Tutu och hans dotter Mpho menar att det finns en väg ut ur svårigheterna. Båda har egna erfarenheter och menar också att Sydafrika som nation visar på den vägen, där sanningskommitionen var en del av processen fram till förlåtelse och försoning.

De menar att vi har en viktig resa framför oss. Först gäller det att stanna upp och försöka höra det som vårt hjärta hör. Vi kan ställa tre viktiga frågor. Frågor som alla har möjligheter att ställa. Vem ska jag berätta för? Vem lyssnar på min sanning? Vem kan ge mig ett rum där mina ord får plats? Det är så viktigt att få möjlighet att sätta ord på det som gör ont.

Författarna till boken ”Förlåtelse – den fyrfaldiga vägen” menar att alla människor bär på en berättelse om något som gjort oss illa. De menar också att när vi väl klarat av själva berättelsen – de tekniska detaljerna i form av vem och när och var och vad vi utsattes för- måste vi sätta ord på det som gör ont. Det är när vi ger känslan ett namn som vi börjar förstå hur vi påverkas av det som drabbade oss.  I bearbetningsprocessen ger Jesus Kristus ett råd – förlåt varandra. Förlåtelsens mästare pekar på ytterligare en mening.

Det betydelsefulla. Min frid ger jag er.

Ture Lundmark