Patientberättelse 15

Maud B

”Om kvinnor bara kunde lära sig att säga ifrån”,
var en kommentar som jag fick i samband med ”Metoo” och som fick mig att totalt rasa samma känslomässigt hösten 2017.

Jag kände en ilska som jag inte känt förut och en maktlöshet utan gräns. För första gången på nästan femtio år stod jag inför ett tydligt och smärtsamt minne av mina våldtäktsmän och kände hur jag fullkomligt tappade greppet. Jag som under hela mitt liv lärt mig kontrollera och gömma undan mina minnen från min barndom om de övergrepp som jag då utsattes för.

Jag blev våldtagen som barn inte bara en gång utan vid flera tillfällen och av flera män. En liten vilsen flicka på tolv år som i samband med sina föräldrars skilsmässa blev helt utelämnad, oskyddad och ensam i en värld full av monster. När kommentaren om att säga ifrån fälldes så kom alla minnen från den tillbaka med fullkraft och jag ramlade ner i en mörk grop av förtvivlan och maktlöshet som jag inte visste hur jag skulle kunna ta mig upp ur igen. Jag hamnade i ett mörker utan slut och kunde inte göra annat än att gråta och ligga i ett mörkt rum för mig själv.

Jag tog kontakt med min hälsocentral och fick omgående träffa en läkare som remitterade mig till en psykolog. Det tog tid att få komma till henne men så småningom träffades vi och jag fick börja berätta min historia. Vi träffades ett antal gånger och hon var tydlig med att hennes kunskaper om PTSD och om behandling av sexuellt våld och övergrepp var begränsad. Med hennes hjälp fick jag ändå möjlighet att börja bearbeta mina minnen. När vi träffats en tiotal gånger och hon började förstå vidden och konsekvenserna av de övergrepp jag utsatts för i form av ångest, skam och skuld, tillits- och relationsproblem, förträngning, självskadebeteenden etc, så hon skrev en remiss till ASTA.

På hösten 2018 fick jag komma på ett första förberedande möte med ASTA. På ASTA har jag ingått i en grupp av sju kvinnor med olika upplevelser och erfarenheter av sexuella övergrepp och sexuellt våld och vi träffades tjugo gånger under 2018/2019. Med hjälp och guidning fick vi möjlighet att berätta och dela våra upplevelser. För mig var det en läkande och helande process att inse att jag inte är ensam och att skammen och skulden inte är min. Vi fick tillsammans med erfarna samtalsledare möjlighet att beskriva och sätta ord på våra minnen och känslor. Jag fick bit för bit i en trygg och kompetent miljö lyfta fram och formulera minnen som jag förträngt och tryckt undan allt för länge. Utan den erfarenhet och kunskap som våra samtalsledare hade så tror jag inte att jag vågat eller förmått att berätta om det svåra som jag varit med om.

Tack vare den hjälpen ASTA gav mig så har jag kunnat påbörja min läkningsprocess. Det har inte varit enkelt eller smärtfritt men idag mår jag bättre och känner att jag befinner mig på en plats där jag kan hantera mina känslor på ett bättre sätt och kan se på mig själv med förståelse och acceptans.

Så snälla, lägg inte ner ASTA utan låta ASTA få finnas kvar med all den kloka, kunniga, varma, empatiska och kompetenta personal som finns där. Den erfarenhet och den kunskap som teamet på ASTA besitter är ovärderlig för oss som blivit utsatta för sexuella övergrepp och sexuellt våld. Jag känner stolthet och tacksamhet över att vi har kloka politiker och beslutsfattare i Umeå och Västerbotten som skapat en plats där kunskap och kompetens i dessa frågor kan möta
behovet hos oss blivit sårade, sargade, skadade och utsatta för något som kan vara svårt för omgivningen att förstå.

”Om kvinnor bara kunde lära sig att säga ifrån”.
Nu har jag sagt ifrån och jag hoppas att ni lyssnar.