Patientberättelse 3

Av , , Bli först att kommentera 0

Anonym

4 år gammal. Min pappa och jag i en stor säng. Hur han efteråt bara drar upp mina pyjamasbyxor och kladdet sakta får torka, tills frukosten serveras dagen efter. Hans svarta ögon och tystnad, hur han tvättar alla mina kläder noga sista dagen innan jag åker tillbaka till mamma.
8 år gammal. Börjat skolan och den roligaste snällaste skolpersonalen en dag frågar mig om pappa gör saker med mig. Hur kunde han veta, skulle han hjälpa mig nu? Istället vill han att jag ska visa på honom vad jag och pappa gör. Visa inne i klädskrubben i utbyte mot tuggummi och hemlighetshållande, för annars ska alla få veta vad jag gör mot min egen pappa. Jag lär mig tidigt att skammen och skulden är min, att det är jag som utsätter min pappa för övergrepp och inte tvärtom. Jag får det förklarat för mig hur jag genom att vara den jag är, tvingar dem att måsta göra de här sakerna med mig.
16 år gammal. Övergreppen har pågått i många år och med skammen som min rustning förblir jag tyst. Många av de övergrepp jag varit med om är utformade så att de ej ska vara pratbara, för att fungera som ett skydd att jag aldrig ska avslöja dem. ”Gör vad du vill med henne, bara det inte syns efteråt”. Genom att prestera och vara duktig i skola och träning upprätthåller jag fasaden och försöker att skapa mig ett människovärde, för ett sådant äger jag inget. Skolan fattar misstankar att något är fel, jag förblir tyst men säger ändå så mycket att Socialtjänsten akut placerar mig på annan ort långt bort. Familj och vänner förstår ingenting och jag möts av ”men varför mår du dåligt, du som är så duktig på allt”. Jag skriver ett inre kontrakt med mig själv om att aldrig någonsin berätta för någon. Jag fortsätter prestationsspåret, skaffar mig en utbildning, ett bra jobb och tänker göra karriär. Allt för att vara något annat än det de gjort mig till.
25 år gammal. Står inte ut. Ringer en dag själv till ASTA och möts av en vänlig röst. Det tar mig över ett år att ens börja prata om känslorna bakom till varför jag är där. Jag är inte tyst, jag rabblar bara noggrant fakta likt en powerpoint presentation, något jag tvingats lära mig i de rättegångsprocesser där jag granskats utom och inom. Avstängd och samtidigt i totalt känslokaos, förtvivlad och fruktansvärt behovig testar jag min behandlare gång på gång, för att se om hon verkligen kommer finnas kvar och stå pall. Men jag har kommit till rätt plats och rätt person, där specialistkompetensen, individanpassningen och tålamodet finns.
Jag är en av dem som ända fram tills dess att jag började på ASTA inte sökt eller fått hjälp inom psykiatrin. En stor orsak till det är just att jag har gått igenom rättegångsprocesser – som till viss del gett en känsla av upprättelse – men framför allt har traumatiserat mig. Detta då jag har ifrågasatts och granskats till den grad, att jag till slut inte vetat vad jag fått och vågat minnas och känna, om jag inte haft bevis för det. Rättegångarna är en faktor som gjorde att jag inte vågade söka vård, med rädsla för att inte bli trodd på och att det jag skulle berätta och bearbeta i terapi, skulle kunna användas mot mig. Denna rädsla bar jag ända till den dagen jag började på ASTA.

Kära ASTA. Vi ses på rummet, vi tar promenader, vi sitter på golvet, vi rings, vi andas tillsammans, vi skriver, vi sitter tyst, vi gör en plan och vi ändrar planen, vi gråtviskar, vi tar en paus och vi fortsätter. När jag skriver vi, menar jag både mig själv och min behandlare. Men även vi – inom mig. För det är vad som ibland händer vid upprepade trauman i tidig ålder, en uppdelning av ens personlighet där olika delar bär olika erfarenheter och dissociation blir ett verktyg att överhuvudtaget överleva.
Jag har en tid varit och är under pågående behandling inom ramen för ASTA mottagningen, och det är min fulla övertygelse att de är anledningen till att jag fortfarande lever. Genom att vara ett tajt team, med specialistkompetens och med möjlighet till flexibel individanpassad vård – är de en unik verksamhet. Att få komma till en fysiskt avsatt plats där specialistkunskapen är tydlig både i rum, tid och team, har varit avgörande för mig i tillitsbyggandet, i min behandling och i mitt
läkande.
– Fortsätt ge fler chansen att få ta del av det!
– Stäng/omorganisera inte ASTA!

Bli först att kommentera

Våra krav – Astas behandlingsmetoder

Av , , Bli först att kommentera 0

Våra krav

Under de närmaste dagarna kommer vi att gå igenom vilka krav ”Initiativet Stäng inte Asta” har på behandlingen av sexualbrottsutsatta brottsoffer.

 

Astas behandlingsmetoder.

I det beslut som Hälso- och sjukvårdsnämnden (HSN) fattade den 20 maj 2020 framgår det att behandlingen av sexualbrottsutsatta ska vara byggd på teamarbete och etablerade behandlingsmetoder samt att namnet Asta ska finnas kvar.

Ett sådant beslut innebär för en vanlig människa att det framgångsrika arbete Asta-mottagningen genomfört ska fortsätta även inom den nya organisationen. Att det är Astas etablerade behandlingsmetoder som ska fortsätta finnas. Så blev det inte.

Asta-mottagningen arbetade med två inriktningar; dels gruppbehandlingar och dels individuella behandlingar.

Den första behandling en ny patient genomgick var en gruppbehandling där man träffades och pratade om vad man varit med om. De allra flesta blev hjälpta av gruppbehandlingen som kunde hålla på upp till ett år. Kärnan i behandlingen var att utgå från att patienten var ett brottsoffer, dvs inte hade något ansvar för det våld som påtvingats. Om man kan lyssna på andras berättelser om våld och förstå att någon annan inte har ansvar för det våld som påtvingats den personen kan det även vara möjligt att ens egna våldsupplevelser är gärningspersonens ansvar. Det finns fortfarande kvar gruppbehandlingar inom psykiatrin idag. Men eftersom våldsutsatthet inte längre är intressant att arbeta med i den nya organisationen har man tappat det som var själva kärnan till framgång i behandlingen.

Den individuella behandlingen för de patienter som har de allra svåraste upplevelserna bakom sig kunde sträcka sig över flera år. Våldsutsatta barn utvecklar djupa tillitsskador och symptom som ofta tar sig uttryck som olika former av självskadebeteenden. När man söker hjälp som vuxen behövs den trygghet och den bekräftelse som barnet aldrig fick när det var litet. För detta krävs behandlare med kunskap, kraft och ork för att möta människor med erfarenhet av sexuellt våld. De behöver kunna lyssna och stå kvar. Behandlare som kan se symptomen men förstår att det viktiga är att behandla våldsutsattheten. Brottet och konsekvenserna av brottet ska stå i fokus. Det är viktigt att man inte bryter en pågående individuell behandling. Patienten behöver skyddet, bekräftelsen, tilliten. Vi menar att om en patient t ex blivit utsatt för sexuella övergrepp under sin barndom av en person som patienten varit i beroendeställning till, tex en förälder, så skapas så svåra tillitsskador att det tar lång tid att skapa en tillitsfull relation med en psykolog eller psykoterapeut. Det kan ta upp till ett år innan patienter känner att hen klarar av att öppna sig för sin behandlare. Det tar även lång tid att behandla trauman som pågått under en längre tid. Det finns ingen quick-fix för den här typen av skador.

Idag ska det inte finnas ”evighetspatienter” i den nya organisationen. Det innebär att om patientens skador är så djupa att de inte läks inom ett år kommer psykiatrin inte att behandla patienten. Effekten av det synsättet är att de allra svårast skadade patienterna med de djupaste såren nu slängs ut från psykiatrin och de får själva bekosta sin egen behandling, om de har råd!

Vi kräver att Asta-mottagningens behandlingsmetoder ska finnas kvar! Vi kräver en behandlingsmetod med våldsutsattheten i fokus! Vi kräver att vården ska vara offentligt finansierad!

 

Protokoll HSN 20-05-20

§ 54 Mottagning ASTAs organisatoriska placering och arbete inom
ramen för planerad organisationsförändring vid Psykiatrisk klinik Umeå

HSN 610-2020
Sammanfattning
HSN uppdrar till Hälso- och sjukvårdsdirektören att säkerställa att regionen har en
verksamhet för behandling av personer som utsatts för sexualiserat våld. Byggd på
teamarbete och etablerade behandlingsmetoder. Namnet ASTA ska säkras för
verksamheten i Umeå. Vidare uppdras till HSD att utreda hur en god vård och
behandling av denna patientgrupp ska utformas för hela länet.
Förslag till beslut
HSN uppdrar till Hälso- och sjukvårdsdirektören att säkerställa att regionen har en
verksamhet för behandling av personer som utsatts för sexualiserat våld. Byggd på
teamarbete och etablerade behandlingsmetoder. Namnet ASTA ska säkras för
verksamheten i Umeå. Vidare uppdras till HSD att utreda hur en god vård och
behandling av denna patientgrupp ska utformas för hela länet.
Förslag till beslut under sammanträdet
Betty-Ann Nilsson (KD) yrkar med stöd av Marianne Normark (L) enligt bilaga till
protokollet.
Åsa Ågren Wikström (M) yrkar på följande tillägg;
– att ge hälso- och sjukvårdsnämnden i uppdrag att följa upp arbetet, första tillfället vid
nämndens sammanträde den 12 juni 2020.
Lars Bäckström (C) yrkar på följande tillägg;
– att arbetet ska bygga på fortsatt teamarbete.
Beslutsgång
Ordföranden frågar om nämnden är redo att fatta beslut i ärendet och finner att
nämnden kan fatta beslut i ärendet idag.
Ordföranden ställer Betty-Ann Nilssons (KD) förslag mot upprättat förslag och finner
att utskottet bifaller upprättat förslag till beslut.
Därefter frågar ordförande om nämnden kan bifalla tilläggsyrkandena, vilket nämnden
godkänner.

Beslut

HSN uppdrar till Hälso- och sjukvårdsdirektören att säkerställa att regionen har en
verksamhet för behandling av personer som utsatts för sexualiserat våld. Byggd på
teamarbete och etablerade behandlingsmetoder. Namnet ASTA ska säkras för
verksamheten i Umeå. Vidare uppdras till HSD att utreda hur en god vård och
behandling av denna patientgrupp ska utformas för hela länet.
Vidare beslutas;
– att ge hälso- och sjukvårdsnämnden i uppdrag att följa upp arbetet, första tillfället vid
nämndens sammanträde den 12 juni 2020.
– att arbetet ska bygga på fortsatt teamarbete. (Vår kursivering)

Reservation
Betty-Ann Nilsson (KD) och Marianne Normark (L) reserverar sig mot beslutet med
följande motivering:
Det har kommit till vår kännedom att regionen planerar att genomföra en
omorganisation där ASTA-teamet ska integreras i annan verksamhet. Beskedet känns
extra allvarligt eftersom ASTA fått fler och fler patientärenden, med en kraftig ökning
de senaste åren. I konsekvensanalysen nämns att ASTA är en liten verksamhet och
därmed sårbar. Men, ifall en behandlare med specialistkunskap blir sjuk kan inte
behandlingen ersättas bara för att den sker under en större mottagning.
Specialistkunskapen är lika viktig oavsett. ASTA har fått nationell uppmärksamhet för
hur man arbetar med personer som utsatts för sexualiserat våld, övergrepp under
barndom, våld i relationer, hedersvåld och våldtäkt. Vid en omstrukturering saknas ett
tydligt uppdrag kring vem som ska arbeta med patientgruppen, i ett läge där SKR
dessutom fått i uppdrag av regeringen att se över utvecklingsbehoven kring fler
mottagningar för denna patientgrupp. Våldsutsatthet är ofta skambelagt och utan egen
mottagning riskerar färre söka vård och hjälp. Viktiga och väl fungerande
verksamheter finns det ingen anledning att omorganisera bort – Kristdemokraterna vill
att ASTA-mottagningen ska vara kvar.
Yrkande: Kristdemokraterna yrkar att ASTA-mottagningen ska vara kvar i sin
nuvarande form.

 

 

 

 

Bli först att kommentera

Provokation

Av , , Bli först att kommentera 0

Majoriteten i Region Västerbotten provocerar.

När det gäller att behandla sexuellt brottsutsatta har majoriteten i Region Västerbotten inga problem att lägga ned specialistmottagningen Asta. Trots att LAG Våld i nära relationer (se tidigare blogginlägg) absolut inte tycker att det fungerar.
I andra sammanhang tycker majoriteten att LAG Våld i nära relationer är en tillgång.
Vi anser att majoriteten i Region Västerbotten helt tappat riktning i frågan om våld mot kvinnor. När det gäller vård till de svårast utsatta för sexuellt våld, då lägger de ner verksamheten och slänger ut de hårdast drabbade. Om de inte menar allvar när det gäller sexualbrottsutsatta, vilka våldsutsatta kvinnor tänker (s), (mp) och (v) hjälpa?

 

Här nedan replikerar (s), (mp) och (v) om mäns våld mot kvinnor:

Vi i den politiska majoriteten, S, V och MP, ser mycket positivt på M:s engagemang i frågan om mäns våld mot kvinnor och barn. Ju fler vi är i arbetet att bekämpa våldet desto större möjligheter att göra skillnad

”Senfärdigt arbete mot våld i nära relationer”

Vi har länge arbetat med att ställa frågan om våld i regionens verksamheter och utbildat personal om våld. Men det har visat sig vara otillräckligt. Därför tar vi nu krafttag. Med politiska beslut förstärks arbetet genom att frågan om våld alltid ska ställas vid varje patientkontakt, vi utökar utbildningsinsatserna och kommer utvidga arbetsgivaransvaret till att också ställa frågan om våld vid medarbetarsamtalen.

Vi håller med om att det är beklagligt att ett sådant beslut ska behöva tas 2021. Men det är tydligt att vi behöver göra än mer, eftersom våldet består än i dag. Men det är felaktigt att påstå att vi i regionmajoriteten inte agerat mot våldet. Tvärtom så har arbetet för att bekämpa mäns våld mot kvinnor och barn alltid varit en prioriterad fråga för oss rödgröna.

Under åren 2004 och 2005 reviderade vi det folkhälsopolitiska programmet för att få med mäns våld mot kvinnor och barn. Därefter tillsatte vi en expertgrupp för att utreda förutsättningarna för ett samarbetscentrum mot våld – vad som senare kom att bli Centrum mot våld.

2015 startade Region Västerbotten även ett expertråd för våld i nära relationer. Numera har expertrådet bytt namn till en så kallad lokal arbetsgrupp för arbetet mot våld och arbetsgruppen är den enda i sitt slag i hela landet. Arbetsgruppen består bland annat av forskare, anställda inom regionens verksamheter, till exempel från Centrum mot våld, psykiatrin, primärvården och tandvården, samt strateger.

Sammantaget har gruppen en gedigen erfarenhet och unik kunskap i ämnet och kan sprida den kunskapen ut i verksamheten samt ge rekommendationer på hur arbetet mot våld kan förbättras. (Vår kursivering)

Arbetet mot mäns våld mot kvinnor är och har alltid varit en prioriterad fråga för oss i den rödgröna regionmajoriteten. Vi välkomnar M och alla andra partier att gå samman med oss i arbetet mot att bekämpa mäns våld mot kvinnor och barn.

Anna-Lena Danielsson (S), ordförande Hälso- och sjukvårdsnämnden

Kjell Bäckman (V), andra vice ordförande Hälso- och sjukvårdsnämnden

Hans Brettschneider (MP), ledamot Hälso- och sjukvårdsnämnden

Bli först att kommentera

Patientberättelse 2

Av , , 1 kommentar 3

Liten tjej med stora drömmar

Världen är i pandemi, kvinnor mördas, blir utsatta för än mer våld när man tvingas till mer tid inom hemmets fyra väggar.

Våldet mot kvinnor och barn fortsätter och jag tycker att det är dags för politiker att steppa upp. Sluta snacka och verkställ. Det pratas om att det behövs fler specialistmottagningar för sexuellt utsatta. Hur kan Region Västerbotten som hade en av landets ytterst få offentligt finansierade specialistmottagningar bara få lägga ned ASTA, utan att någon satte ned foten och stoppade detta vansinne.

I Region Västerbotten sas det att man skulle integrera ASTA in i psykiatrins övriga mottagningar. Verkligheten blev något som vi i Initiativet “Stäng inte ASTA” sa redan när vi fick veta beslutet om integreringen. Men politikerna som sitter på beslutsfattarstolarna lyssnade inte, och nu är vi här. ASTA som funnits i 24 år var ett multidisciplinärt team med spetskunskaper som med adekvat behandlingsarbete hjälpte människor som varit utsatta för våldtäkt, sexuella övergrepp i barndomen, hedersrelaterat våld och förtryck, prostitution, människohandel samt våld i partnerrelation, finns inte mer. ASTA teamet är splittrat = borta, finns inte

Nu ska jag ge er min verklighet, mitt ansikte.

Ett ansikte som varit utsatt för incest och människohandel. Min största dröm när jag var liten var att bli fotbollsproffs, otaliga timmar stod jag och nötte tillslag på garageporten eller husväggen. Timmarna där gav resultat, jag kom med i flicklandslag och fick även träna med mina idoler. Jag hade många vänner, reste ofta utomlands med familjen, och bodde i ett hus i ett fint område. Utifrån sett så såg mitt liv nog väldigt bra ut men innanför dom fyra väggarna så var det allt annat än bra. Jag blev utsatt för sexuella övergrepp från de att jag var ett litet barn. Jag levde som i en dubbelvärld, ena halvan i en drömvärld där jag satsade allt för att bli fotbollsproffs. Den andra halvan i en sådan smärta som inget barn någonsin ska vara med om. Med en stor ryggsäck fylld med fruktansvärda barndomstrauman gick jag in i vuxenvärlden.

När jag blev utsatt för en våldtäkt av en jämnårig bekant var det som att ryggsäcken jag tvingats bära blev så tung att den började läcka. Minnen och flashbacks från barndomen krossade mig bit för bit. Jag försökte på alla sätt snabblaga mig själv men jag höll tyst om övergreppen som skedde i familjen.

Mitt elitspelande i fotboll föll och jag föll med det. Jag nådde botten då, trodde jag. Jag blev inlagd på en vuxenpsykiatrisk avdelning för att jag inte sov och ångesten inuti höll på att äta upp mig. Där hölls jag kvar i flera år.

Under åren där blev jag neddrogad för att ingen visste vad dom skulle göra med mig. Jag var i ett töcken, ECT- behandlingar varvades med tabletter och injektioner. Allt för att ta bort det som ingen förstod. Övergreppen som varit, och övergreppen som fortfarande skedde i familjen.

Jag fick endast permission från avdelningen tillsammans med mina föräldrar, konstigt kan man tycka men ingen förstod och ingen ville förstå allvaret. Jag kom ofta tillbaka till avdelningen i sämre skick än när jag åkte därifrån och det som hände då var att jag proppades med ännu mer mediciner i försök att lindra ångesten.

I allt detta började jag berätta små små fragment men jag fick aldrig ihop det till en händelse, eller Berättelse. Jag önskar att någon snappat upp mina fragmentberättelser så att jag kommit till rätt plats på en gång men kunskapen som behövs för att kunna lägga ihop pusslet fanns inte. Våldet hördes och sågs inte av personalen utan fokuset var att behandla mina symtom. Jag medicinerades bort, inlåst med ryggsäcken som bara blev tyngre och tyngre.

När år hade gått utan någon direkt förbättring så skulle jag skrivas ut. Psykavdelningen och enheten jag tillhörde tyckte att ”det bästa är nog ändå att du bor hemma hos dina föräldrar” och så blev det.
Övergreppen fortsatte och min botten var kommen.

Vid en ekonomisk kris, då varken försäkringskassan eller soc klev in och hjälpte mig fick jag en lapp av en som jag träffat på en psykiatriavdelning, en lapp med ett telefonnummer. Jag fick det förklarat för mig att – om jag ringde så skulle han som svarade hjälpa mig. I den situation jag var så kände jag mig tvungen och ringde numret som stod på lappen redan samma kväll. Den kvällen kom det en man hem till mig. Han utsatte mig för hemska smärtsamma övergrepp, och lämnade mig ihopkrupen i min säng med två ihopskrynklade tusenlappar på ena kudden.

Efter den kvällen så var jag inte min egen person. Jag var någon annans. Ägd. Jag var en spelpjäs för redan köpta och bestämda våldtäkter, som jag för egen maskin skulle ta mig runt till på olika adresser. Min telefon var som en enda stor kalender, med tider. Jag fick ett meddelande med en adress och tid och sen var det bara att åka dit.

Många gånger har jag behövt söka vård för dom skador som uppstått i samband med dom sexuella övergreppen. Om jag inte dök upp, eller om jag sa att jag inte längre ville, så blev jag hotad och förgripen på. Det så kallade alternativet som jag utsattes för om jag sa nej, var så fruktansvärt att jag tänkte att jag kommer inte överleva alternativet en gång till. Så av rädsla för mitt liv så var jag tvungen att fortsätta.. Jag var fast i ett spindelnät.

Jag önskar att jag kunde säga att allt detta var över, att familjens våld och människohandeln var i dåtid men jag kämpar fortfarande för frihet. Tillgång till rätt specialisthjälp är och har varit väldigt svårt att få. Det är för mig väldigt svårt att förstå hur de politiker som med ena handen stödjer Metoorörelsen men som med den andra handen nedmonterar specialistmottagningar för sexuellt våldsutsatta tänker.

Jag har kostat samhället enorma pengar för slutenvård, behandlingar etc som inte gett resultat, felbehandlingar som istället gjort att jag försämrats. Jag vet att många försökt hjälpa mig, men de har inte haft den specialiserade kunskapen som skulle ha behövts för att hjälpa mig ur det sexuella våldet. Det jag behövde var personal som förstod min berättelse även fast jag inte hade ord för att beskriva helheten. Jag behövde personal som förstod att mina symptom var reaktioner på det jag försökte överleva.

När jag kom till ASTA gjorde vi direkt upp en plan hur vi tillsammans skulle jobba för att komma vidare. Fokus lades på att mitt mående handlade om konsekvenser av vad jag var utsatt för, till skillnad från tidigare vård inom psykiatrin där mina psykiska symtom fått all uppmärksamhet. Jag började sätta ord på vad som hänt och hände och min tro om en bättre framtid började sakteligen tina fram. Min väg att vandra är fortfarande väldigt lång. Jag vill inte bara överleva våldet, jag vill ha möjlighet att kunna få leva ett liv!

Men nu är ASTA nedlagt. Min traumapsykolog slutar och jag står nu med hela rättsprocessen och traumabehandlingen framför mig, alldeles själv. Efter en lång stabilisering, förståelse, trygghet, tillit och behandling så har jag kommit på rätt sida om våldet. Men det är på vippen då jag är under hot och hot om mitt liv. Jag har blivit beviljat personskydd, lever alltså gömd. Sen var vår plan att vi skulle börja hela rättsprocessen och ställa mina förövare inför rätta. Men nu står jag alltså helt själv. För mig blev nedläggningen en personlig katastrof som jag inte vet om jag mäktar med.
För vem ska hjälpa mig nu?
Vem mäktar med hela mig och min situation?
Jag hade hela ASTA teamet, men nu har jag ingen..

Den samlade spetskompetensen som ASTA haft har varit otroligt viktig för mig och för andra med liknande erfarenheter. Med spetskunskap, lång erfarenhet och enormt driv så gav dom en enorm trygghetskänsla i deras sammansvetsade multidisciplinära team. Jag hade äntligen kommit till en plats där jag skulle kunna läka både fysiskt och psykiskt, men som nu är tagen ifrån mig.
Det är min verklighet och mitt ansikte till er.

Jag är med i Initiativet “Stäng inte Asta” som vi startade i maj när beslutet om integrering (läs nedläggning) av Asta-Mottagningen kom. Vi frågade varför dom inte kunde ha kvar ASTA som mottagning och utöka det teamet, istället för att avveckla och splittra ett team som var så välfungerande? men något vettigt svar har inte kommit.

Vi som initiativ har skrikit oss hesa, och serverat politikerna silverfat med info, fakta, dokumenterad forskning, SKR, Istanbulkonventionen, men man har inte lyssnat, förrän nu när det inte finns något Asta team kvar. Vi har det senaste året haft möten med alla partier, haft manifestationer, skrivit debattartiklar etc.
Asta mottagningens spetskompetens och framgångsrika behandlingsarbete är helt borta. Vi hoppas att politikerna gör det enda rätta och stoppar nedläggningen och återupprättar verksamheten i den form som den varit så framgångsrik i. Vi i initiativet kämpar för rätten till adekvat behandling för sexuellt våldsutsatta. Vi gör allt vad vi kan för att politikerna ska fatta vad dom har gjort o göra om och göra rätt. Var god återupprätta ASTA MOTTAGNINGEN, annat vore en tragedi.

1 kommentar

Regionens experter

Av , , Bli först att kommentera 2

LAG Våld i nära relationer

LAG (Lokal ArbetsGrupp) Våld i nära relationer är Region Västerbottens egen expertinstans i frågan om sexuellt våld. Gruppen har ingen rätt att fatta beslut men de ska utbilda regionens anställda och vara de som kan frågan.

I maj 2020 skickade LAG ett mail till Sara Oskarsson Hannuksela, verksamhetschef inom psykiatrin, med sina åsikter om hur en omorganisation borde se ut. Vi i ”Initiativet Stäng inte Asta” hittade brevet i Region Västerbottens diarium och när vi hade en träff med både politiker och tjänstemän i regionen den 28 januari 2021 sa Sara Oskarsson Hannuksela att hon inte hade någon kännedom om mailet och att hon tappat bort det. Under samma möte sa Sara Oskarsson Hannuksela att hon ville att vi i ”Initiativet Stäng inte Asta” skulle vara remissinstans i det fortsatta arbetet med omorganisationen. Vi har ännu inte fått någon förfrågan om att tycka till om någonting alls.

Här är LAG:s brev till Sara Oskarsson Hannuksela:

Angående eventuell påverkan på patienter/målgruppen personer utsatta för sexuellt våld och våld i partnerrelation i samband med omorganisering av psykiatriska kliniken och ASTA-mottagningen

 

Våldsutsatthet har stora effekter på hälsa och välmående, trots detta har inte gruppen fått särskilt mycket uppmärksamhet eller stöd av hälso- och sjukvården historiskt. Personer med erfarenhet av våldsutsatthet eller pågående våldsutsatthet passar inte in i den medicinska traditionen med ett starkt fokus på diagnoser. Att leva med våldsutsatthet kan ge många olika typer av symptom och det är viktigt att personal som möter målgruppen kan se och förstå hela personens livssituation. Patienter som söker stöd på grund av utsatthet för våld skiljer sig även åt gentemot den genomsnittlige patienten genom att även vara ett brottsoffer, därför blir det viktigt att i stöd och behandling ha kunskap om brottsofferfrågor.

 

Utifrån den speciella situation som våldsutsatta lever i och som påverkar dem i mötet med hälso- och sjukvården vill vi här lyfta några frågor/områden att ta hänsyn till/bevaka i en omorganisering av psykiatriska kliniken:

  • Det är viktigt att försäkra att våldsperspektivet synliggörs i den nya organisationen. Det finns en tydlighet i att det idag finns en särskild mottagning som är specialiserade på att hantera personer som utsatts för våld. Det skapar trygghet hos patientgruppen och även för annan personal som hänvisar våldsutsatta dit. För patienterna är det också en fördel att fokus är på just våldsutsattheten – dvs det som de utsatts för – istället för att fokusera på symptomen. Att behandlas på en mottagning som tar hand om vissa symptom (tex ångest) förstärker detta fokus på symptom snarare än våldsutsattheten vilket kan få konsekvensen att patienter är mindre benägna att känna sig sedda och förstådda. För våldsutsatta är det viktigt att tydliggöra att deras symptom är fullt rimliga och begripliga reaktioner på en orimlig, ohälsosam situation dvs våldsutsatthet. Detta kan motverkas av att de definieras som patienter på en ångestmottagning.

 

  • Våldsutsatta har ofta ett ännu större behov av trygghet och förutsägbarhet än andra patientgrupper. Trygghet och förutsägbarhet kan tex handla om att personerna träffar samma behandlare/personal, att dessa har förståelse för vad det innebär att leva med våld och hur det påverkar livet på olika sätt och att den stödsökande tex inte behöver förklara eller försvara olika val som att gå tillbaka till den tidigare partnern utan att kunskap kring normaliseringsprocessen finns hos de professionella. Det sammanhållna stöd som ASTA-mottagningen kan ge i dagsläget genom sitt strukturerade och väl upparbetade teamarbete och den kompetens som de kan upprätthålla genom att medarbetarna i huvudsak träffar våldsutsatta är en stor tillgång i stödet till personer utsatta för våld.  

 

  • En stor del av det övergripande arbetet rörande våld i nära relationer inom hälso- och sjukvården handlar om att motivera vårdpersonal till att ställa frågor om våld i patientmöten. En sak som underlättar för personal att fråga är vetskap om vart de kan hänvisa våldsutsatta vidare ifall stödbehovet inte kan lösas inom den egna verksamheten. ASTA-mottagningen är en välkänd verksamhet internt för annan personal att hänvisa till, det finns god kännedom om vad ASTA är och gör. Denna tydlighet om vart våldsutsatta med behov av specialiserat stöd kan vända sig är en positiv faktor för att underlätta identifieringen av våldsutsatta. 

 

ASTA är en viktig och välfungerande verksamhet med goda resultat. Vi ser med oro på risken att psykiatrin efter omorganiseringen inte kan upprätthålla det stöd denna utsatta målgrupp i nuläget kan få. 

 

Maria Stefansson, Hälsoutvecklare Region Västerbotten och ordförande LAG Våld i nära relationer

Sofia Elwér, Jämställdhetsstrateg Region Västerbotten

Bli först att kommentera

Vår namninsamling

Av , , Bli först att kommentera 3

Namninsamling

Vi har en namninsamling som vi planerar att lämna in till Region Västerbottens politiker i samband med Regionfullmäktiges sammanträde i september.

Då kommer det att fattas beslut om en motion skriven av Elmer Eriksson (m) som handlar om att återställa Asta-mottagningen.

I dagsläget finns det en majoritet för att besvara motionen, dvs säga att det är en onödig åtgärd då verksamheten redan finns. Det är (s), (mp), (v) och (c) som står för den åsikten.

Motionen stöds av (m), (l) och (kd).

Vi i ”Initiativet Stäng inte Asta” är mycket glada för att frågan kommer upp men undrar naturligtvis var alla feminister i Regionfullmäktige har tagit vägen. Den verksamhet som nu bedrivs är en direkt tillbakagång till den verksamhet som fanns innan Asta-mottagningen startade för ca 25 år sedan. Då skulle patienterna diagnostiseras och informeras om sin psykiska sjukdom Sedan skulle patienterna träna på att avleda ångest och behov av andra självskadebeteenden. Det fungerade inte eftersom den verkliga grunden till den psykiska ohälsan – att patienten var ett sexualbrottsutsatt brottsoffer  helt ignorerades. När Asta-mottagningen startade var 38 % av alla patienter inom psykiatrin utsatta för sexualbrott.

Länk till namninsamlingen:

https://www.mittskifte.org/petitions/det-ar-inte-for-sent-att-radda-asta-mottagningen-i-umea-1?share=44031f49-4e39-49c7-a768-67e95dbe1551&source=rawlink&utm_source=rawlink&fbclid=IwAR3jlGFiBGZt_bpWhgRFcr_mtdRWlQP3seIxgA2szF7lIZb2pii_BFKbvSg

 

Motion Moderaterna 201201 (1)

 

Bli först att kommentera

Patientberättelse 1

Av , , Bli först att kommentera 2

Patientberättelser

”Initiativet Stäng inte Asta” samlade ihop ett antal patientberättelser i samband med att beslutet om omorganisationen togs. Vi kommer att publicera ett antal av berättelserna i bloggen. Här kommer den första.

 

E

Jag har varit återkommande patient under fem år hos hos ungdomshälsan, vårdcentral och psykiatrin med anledning av depression och ångestsyndrom till följd av sexuellt våld och övergrepp. Jag har erbjudits- och genomfört behandlande terapeutiskt samtal, behandlande samtal med psykolog, KBT-behandling, EMDR-behandling, ångestdämpande medicin, stämningsstabiliserande medicin och antidepressiv medicin. Utan resultat.

I samband med att jag för fem år sedan tog mig ur en destruktiv relation blev jag utsatt för en våldtäkt. Våldtäkten skedde hemma hos förövaren som var en man i min bekantskapskrets med stort inflytande och hög status. Trots att jag återfanns gråtandes och livrädd i tvättstugan var det ingen som ingrep. En månad efter händelsen sökte jag min första vårdkontakt och det var först fem år senare och som en anställd på psykiatrin tog orden i munnen.

Jag hade behandlats för mina symtom men aldrig för mitt trauma som var anledningen till att jag behövde vård.
Jag blev remitterad till ASTA-mottagningen och fick snart därefter påbörja gruppbehandling med fem andra kvinnor. Jag har fått lyssna, nicka igenkännande, gråtit, skrattat men framförallt låtit mina erfarenheter och trauman ta plats. Jag har slängt ut hela mig över bordet och det har varit okej. Jag har inte tystats ned eller
ifrågasatts.

Den behandling som jag blivit erbjuden på ASTA har jag inte kunnat erbjudas på någon annan mottagning.

Det behövs en specifik mottagning för personer utsatta för sexuella övergrepp. ASTA behövs.

Bli först att kommentera

Kort resumé av Astas nedläggning

Av , , Bli först att kommentera 1

 

I slutet av 2019 blir Astas personal varse att det är en omorganisation på gång. Asta ska flyttas in i linjen, kallas det. Det är en träff i mars 2020 mellan politik och personal där personalen ger sin syn på vad som är viktigt i deras verksamhet. I april formuleras en risk- och konsekvensanalys av personalen som skickas till politiken. Personalen följer upp med en lägesrapport under sommaren.

Samtidigt tas ett beslut om en omorganisation för psykiatrin, ungefär mars/april. Beslutet innebär att Asta ska in i linjen för att organisationen inte ska vara så sårbar och att Astas behandlingsmetoder ska finnas kvar samtidigt som verksamheten ska göras tillgänglig för hela länet.

Redan vid beslutstillfället har man två förutsättningar som inte stämmer:

  1. Asta påstås enbart finnas till för patienter från Umeå. Detta är inte sant. Patienter från hela länet får sin behandling på Asta. Med hjälp av egenremisser kommer även en del patienter från övriga landet.
  2. Genom att placera Asta i linjen blir Asta inte så sårbart. Resonemanget bygger på att Astas 4,7 tjänster/6 personer är en svag organisation är t ex sjukdom och annan frånvaro ger en stor känslighet för att det ska finnas kontinuitet i behandlingen. Detta är inte heller sant. Astas metod bygger på att hela personalstyrkan är ett sammanhållet team där alla har stor kännedom om patienterna. Om någon är frånvarande i personalen kan de lätt låta någon annan genomföra sina aktiviteter med patienten för att säkra behandlingen.

Personalen säger att de, vid årsskiftet och månaderna framåt, tror att det är möjligt att bibehålla verksamheten i linjen. Den uppfattningen ändras under våren när de organisatoriska förändringarna blir mer uppenbara.

Den bärande idén för Astas verksamhet är trygghet. 

  • Tryggheten som gruppen ger vid gruppbehandlingar. Med en utgångspunkt i att patienterna är sexualbrottsutsatta ger tryggheten att de andra i gruppen har likartade upplevelser modet och kraften att se att patienten inte själv är ansvarig för vad de blivit utsatta för.
  • Tryggheten i miljön. Asta har varit placerat på flera olika ställen i Umeå, inom och utanför sjukhusområdet. De senare åren har Asta varit placerat på Sveagatan. Under sommaren flyttas verksamheten in i gamla Jubileumskliniken. Där ska alla patienter i det nya Trauma/Ångest/Asta anmäla sig på samma ställe. Där blir det på en gång en situation där Astas patienter tvingas möta sina förövare i väntan på behandling. Den trygga miljön finns inte längre.
  • Trygghet att det finns en långvarig relation med en behandlare. De patienter som har de djupaste såren, ofta patienter med incestutsatthet eller långvarigt partnervåld, behöver individuell terapi. Asta har kunnat erbjuda detta och i relationen mellan patient och behandlare har patienterna kunnat lägga sina upplevelser på behandlarnas axlar under tiden de bearbetar sina smärtsamma minnen. Idag finns inte detta kvar i linjeorganisationen. Det finns ingenting som talar för att de långvariga behandlingarna ska finnas kvar. Tvärt om har det i annonsen efter nya psykologer (de två psykologerna på Asta har sagt upp sig) sagts att det inte ska vara långvariga behandlingsperioder.

I våra, Initiativet Stäng inte Astas, relationer med politiker och tjänstepersoner/chefer har vi blivit bemötta med misstro och överlägsenhet. Vi har drivit kravet att Astas behandlingsmetoder ska finnas kvar men tjänstepersoner/chefer har hela tiden sagt att patienterna inte behöver vara oroliga och att det kommer att finnas team runt varje patient.

Politiken i majoriteten i HSN har hela tiden sagt: -Vi måste vänta och se hur utvecklingen artar sig. Vi har tagit ett beslut och organisationen måste få tid på sig att genomföra den. Med tiden kommer antal patienter som behandlas på Asta att öka.

Det som skett är att under sommaren stängdes intaget till Asta. Astas patienter hade en egen kö med en väntetid på tre månader. I samband med sammanslagningen blev det ett gemensamt intag med en väntetid på upp till två år. Men inga nya patienter med mycket stort psykiatriskt vårdbehov tas in.

I den nya organisationen finns det många olika kompetenser. Men det presenteras ingenstans någon form av psykoterapi med långa behandlingstider för dem med de svåraste skadorna. Man måste förstå att sexualbrottsutsatta är djupt traumatiserade och tillitsskadade. Det krävs ofta en längre tid innan den sexualbrottsutsatta törs lita på sin behandlare och faktiskt kan börja prata om sina upplevelser. Vi i Initiativet menar att det nu endast finns det vi anser vara den kompletterande behandlingen till patienterna. Den långvariga relationen till en behandlare som möjliggör att den kompletterande behandlingen fungerar saknas.

Vi har, i kontakt med politiken, talat oss varma för Wonsas (World Of No Sexual Abuse) arbete. Wonsa är en organisation, med Gita Rayan i spetsen, som forskar om de skador sexualbrottutsatta får. Både i samband med brottstillfället men även i mötet med den psykiatriska vården. Wonsa behandlar sexualbrottsutsatta men de har även utbildningspaket för bl a politiker och tjänstepersoner inom vården. Regeringen har uppmärksammat Wonsas arbete och de fick förra året 3 miljoner kronor för sitt arbete med utbildningar kring sexualbrottsutsatta. Hittills har ingen, varken politiker eller tjänstepersoner/chefer tagit till sig av de punkter som Wonsa och vi i Initiativet Stäng inte Asta driver.

Vi har väntat på att politiken ska se igenom de ordmassor som kommer från tjänstepersoner/chefer och faktiskt se att Astas verksamhet nu är nedmonterad och borta.

Det som nu finns är en verksamhet som kan fungera för patienter med  en annan problematik. Den verksamhet som hade sin grund i att patienterna sågs som sexualbrottsutsatta med symtom som kommer som en konsekvens av brotten, det är borta. 

Det innebär att de patienter som utsatts för de allra grövsta brotten har tappat möjligheten till adekvat vård. Detta sker med full medvetenhet bland de beslutande i Region Västerbotten. Majoriteten i regionfullmäktige (s, mp och v) har genom hela processen helt ignorerat vårt larm om att Asta-mottagningen inte längre finns kvar. De litar på tjänstepersoner/chefer som helt saknar kompetens kring sexualbrottsutsatthet!

https://www.wonsa.se/

Bli först att kommentera

Vilka/vad är ”Stäng inte Asta”

Av , , 2 kommentarer 7
”Stäng inte Asta” är ett medborgarinitiativ som kämpar för rätten till adekvat behandling för personer som utsatts för sexuellt våld*, våld i partnerrelationer samt hedersrelaterat våld.
Huvudfokus ligger på Västerbotten och den verksamhet som funnits vid Asta-mottagningen. Vi ser dock stora problem i hela landet och verkar även för att det ska finnas offentligt finansierad behandling tillgänglig för alla.
Om Asta-mottagningen:
Asta startades 1996 och har sedan dess varit en egen mottagning inom specialistpsykiatrin i Region Västerbotten. Mottagningen var placerad i Umeå, men tog emot patienter från hela länet samt övriga landet via egenremisser.
Man har erbjudit och utvecklat behandling särskilt riktad för målgruppen, med fokus på det våld och/eller övergrepp och de konsekvenser som det fått för den som utsatts. Mottagningen har bestått av ett multidisciplinärt team och varit placerad i avskilda lokaler för att skapa trygghet i behandling.
Bakgrund Initiativet:
Initiativet startades i april 2020 då det blev känt att en stor omorganisering skulle ske, med följd att Asta och dess verksamhet skulle ”integreras” i större mottagning. Medlemmar i Initiativet kommer från hela landet och är en blandning av nuvarande och fd patienter, yrkesverksamma på olika områden samt engagerade medborgare.
Kontakter togs först med tjänstepersoner (chefer) men frågan lyftes snabbt till politiker i regionen, främst Hälso- och Sjukvårdsnämnden. Ett beslut togs i HSN i maj 2020 om att säkerställa några saker. I den information vi hade då och fick genom uppföljningar i frågan såg vi dock inte att det ens skulle hållas.
Aktuellt:
I oktober 2020 genomfördes omorganiseringen. De medarbetare som fanns kvar från fd Asta-mottagningen flyttades till Norrlands Universitetssjukhus, och bildade en stor mottagning med tre ”linjer”. Numera med namnet Ångest- och Asta-mottagningen.
Den del som kallas Asta är nu en traumalinje. Flera av medarbetarna som arbetat på Asta i många år har slutat. Vad gäller behandlingsmetoder så har nya mottagningen kortfattat ett annat förhållningssätt än Asta hade, nämligen att man nu ska behandla diagnoser och symtom i stället för orsaken till det – våldet patienten har utsatts för.
Diskussioner och påtryckningar pågår än idag, på politisk nivå finns en motion om att återställa Asta som ska tas upp i Regionfullmäktige den 21/9.
Regionen har valt att behålla det väletablerade namnet, men inte det Asta’s verksamhet stod för. Vi fortsätter kampen för adekvat vård, i samma namn som från start – Stäng inte Asta!
*Sexuellt våld innebär allt från förnedring och trakasserier till våldtäkt.
Asta’s målgrupp gällde alla former av sexuellt våld i alla sammanhang. Oavsett om man varit utsatt som barn eller vuxen och om det skett vid ett eller flera tillfällen. Och om brottet begåtts av släkt eller annan anhörig, bekant, i en relation, av okänd eller inom prostitution/människohandel.
2 kommentarer