Idag, fredag kl 15, träffas vi under Puman på Rådhustorget för att manifestera mot det våld som kvinnor och barn utsätts för och den brist på kompetent bemötande utsatta människor får från de samhälleliga institutioner som är satta att hjälpa och stödja.
Vi träffas där!!
Mitt krav: Adekvat behandling för sexualbrottsutsatta idag!
publicerad i ETC
De allra flesta tar starkt avstånd från sexualbrott och önskar såväl förebyggande insatser som stöd till dem som utsatts för sexualiserat våld. Asta-teamet i Umeå har varit en unik, framgångsrik verksamhet som uppmärksammats både nationellt och internationellt. Senast lyftes Asta i en kartläggning av Sveriges kommuner och regioner, i somras.
Asta-teamets framtid är oviss. Beslut inom Region Västerbotten är taget om att Asta ska integreras i vad som ska kallas Ångest-, trauma och Asta-mottagningen. Vi hävdar att det finns tungt vägande skäl till att tvärtom rädda och utveckla Asta-teamet.
Vilka erfarenheter bär Astas målgrupp? Jo, kanske år med upprepad incest i barndomen, en serie med upptrappat fysiskt, psykiskt och sexuellt våld av en tidigare partner, en överfallsvåldtäkt eller en uppväxt med sträng kontroll och hot om våld vid ”olydnad”. Vi tror att många snabbt inser att sådant skapar allvarliga psykiska sår. Ändå kan de flesta av oss inte förstå djupet och vidden av traumat. Erfarna terapeuter hävdar att detta ofta är värre än efter krigsskador och mer likt tortyroffers våndor.
För att behandla det sexualiserade våldets överlevare krävs därför en gedigen vålds- och traumakompetens. För att som behandlare orka härbärgera de skadades berättelser likaså. Asta har samlat sådan kompetens sedan starten 1996 och arbetar tvärprofessionellt där psykolog, kurator med psykoterapiutbildning, läkarresurs, fysioterapeut, sjuksköterska ingår.
Asta är en av mycket få specialistmottagningar i landet som vänder sig till en målgrupp av utsatta för sexualiserat våld och den enda som är finansierad av offentliga medel. Obearbetade trauman kan leda till olika följdsjukdomar, kroniska smärtsjukdomar eller livslång psykisk ohälsa. Vårdens oförmåga att möta gruppens behov leder därmed till ineffektiv resursanvändning.
Asta-teamet hade som egen enhet en egen budget som gav självständighet i planeringen av verksamheten och egen kö där teamet avgör vilka som kan tas emot inom ramen för målgruppen. En annan viktig faktor för patienternas trygghet var att Asta hade egna lokaler utanför sjukhuset. Den tryggheten handlar inte enbart om att undvika möte med den som utövat våldet, utan också om att få gå till en ”neutral” adress som inte röjer utsattheten. Nu har Asta tvingats flytta in i psykiatrins lokaler på sjukhuset.
Det är också principiellt viktigt att verksamheten uttryckligen vänder sig till personer utsatta för våld och/eller sexuellt våld. Där-
igenom markeras att orsaken till behovet av behandling är just utsattheten för våld och inte någon diagnos. Så skapas också en tydlighet i var hjälp finns att få.
Att integrera Asta in i en större enhet är att förminska teamets betydelse och möjlighet att fortsätta utveckla sin spetskompetens. Den nya organisationen motverkar specialisering. Förändringen strider därmed ytterligare mot Sveriges åtaganden enligt Europarådets konvention om våld mot kvinnor, Istanbulkonventionen. Sverige har också kritiserats av bland andra Europarådet och Amnesty International för att inte ha tillräckligt med specialiserade stödtjänster.
Asta har varit ett lysande undantag. Gemensamt är markeringen av att det behövs specialiserade mottagningar med tvärprofessionella team, med kunskap om och resurser till individuellt utformad behandling av de effekter sexuellt våld orsakar, i stället för fokus på diagnoser.
Den del av beslutet som innebär en vilja att satsa på stödverksamheter i hela region Västerbotten är utmärkt bra, men då krävs att det finns en spetskompetens att sprida vidare. Asta-teamet behövs därför i förstärkt form. Dessutom befaras behovet fortsätta att öka. Metoo klingar inte av och den isolering som pandemin tvingar många att leva i ökar risken för övergrepp både i hemmet och via nätet.
Rädda Asta!
////////
Gudrun Nordborg
för Kvinnohusföreningen
i Umeå
Emma Hammarberg Hedlund
för Kvinno- och tjejjouren
i Umeå
Monica Burman
professor vid Enheten för polisutbildning, Umeå universitet
Ann Öhman
professor vid Umeå centrum för genusstudier, Umeå universitet
Jenny Westerstrand
för Riksorganisationen för kvinnojourer och tjejjourer
i Sverige, Roks
Ida Östensson
ordförande och jämlikhets-
konsult Make Equal
Hanna Olsson
handledare och författare
Josefin Grände
legitimerad psykoterapeut
Ann Wilkens
legitimerad psykoterapeut
Gita Rajan
medicinskt ansvarig och
verksamhetschef Klinik & Forskning för Wonsa
Maria Sveland
journalist och författare
Viveka Enander
forskare vid VKV, Västra Götalandsregionens kompetenscentrum om våld i nära relationer
Jag blev remitterad till Asta via en kurator på Umeå universitet, efter att jag sökt dit för depressionsliknande symptom. Jag hade just lämnat en lång relation och nämnde i förbifarten att jag varit utsatt för övergrepp.
Hon remitterade mig omgående.
När jag var barn blev jag under flera år utsatt för övergrepp av en äldre släkting. Det var först i vuxen ålder som detta kom fram inom min familj, och när jag sökte till kurator hade min förövare just gått bort. Jag hade aldrig pratat om övergreppen förrän jag kom till Asta.
I gruppsamtalen på Asta fick jag ett språk för mina upplevelser. Jag började här för första gången förstå att min självkänsla, relationen till min egen kropp och min sexualitet var starkt påverkad av det jag varit med om.
Det var frigörande att känna igen sig i de konsekvenser som andra deltagare beskrev: hur trauma och övergrepp format dem i deras liv. Deras historier var också min!
Asta hjälpte mig att se hur mina trauman påverkat mig. Utan Asta vet jag inte hur jag hade fått den möjligheten.
Jag upplever att tiden hos Asta förändrade mitt liv. Om Asta inte hade funnits vet jag inte om jag någonsin fått hjälp. Jag var för frisk för vården, men för trasig för att må bra i mig själv. Tack vare Asta har jag fått verktyg föratt laga mig själv, och jag är evigt tacksam för det.
Vad händer för dem som behöver specialiserad vård för sina trauma orsakade av att de är utsatta försexualbrott? Kan en allmän traumalinje som samlar alla patienter med någon form av PTSD få en adekvat behandling där?
Vi i ”Initiativet Stäng inte Asta” menar att de är omöjligt att ge lika specialiserad vård och behandling eftersom man tappar sin spetskompetens när man ska ägna sig åt alla typer av trauman. Patienter med olika trauman behöver olika behandlingar för att få ett gott resultat av vården. Ett annat problem är naturligtvis att när patientgruppen blir större ökar kötiderna.
Just nu har politiken och de stora samhälleliga förvaltningarna ett stort fokus på att bekämpa våld mot kvinnor. Det är bra. Men för det mesta handlar det enbart om prat och väldigt lite verkstad. Samtidigt som, så gott som alla, politiska partier vill minska våldet mot kvinnor väljer politikerna i Region Västerbotten (S med stöd av MP, V och C) att lägga ner den specialiserade Asta-mottagningen. Man vill skapa organisatoriskt lika stora mottagningar!!!, säger man. Man vill samla all traumakompetens på ett och samma ställe, säger man.
I Region Örebro gjordes motsvarande förändring för ett antal år sedan. Där ökade antalet patienter så mycket att de tvingades ”plocka bort” några patientgrupper från specialistpsykiatrin/traumalinjen och skicka dem till den allmänna psykiatrin. Ni kan se i dokumentet nedan hur det gick där för de sexualbrottsutsatta patienterna. De patienter som blivit utsatta för överfallsvåldtäkter fick vara kvar inom den specialiserade psykiatrin. De övriga sexualbrottsutsatta knuffades ut. Dokumentet är några år gammalt men det gäller fortfarande.
Vår slutsats är att trots att de styrande politikerna säger att de vill agera mot mäns våld mot kvinnor degraderar de behandlingen för de sexualbrottsutsatta.
Under de närmaste dagarna kommer vi att gå igenom de krav ”Initiativet Stäng inte Asta” har på behandlingen av sexualbrottsutsatta brottsoffer.
När någon behandlas på grund av de utsatts för sexualbrott är det viktigt att miljön där behandlingen ska utföras är trygg. Behandlingen går ju ut på att patienten ska bearbeta svåra upplevelser och det, i sig, är mycket svårt och energikrävande. Därför måste platsen vara säker för patienten. Bästa sättet att uppnå det är att placera behandlingsmottagningen avskilt. Vid sidan om annan verksamhet.
Om patienten vet att det bara finns personer med ungefär samma upplevelser i väntrummet skapas en trygg situation.
Om patienterna kan gå till mottagningen utan att utpekas som psykiatripatienter med sexualbrotttsutsatthet minskar stress och patienten kan använda sin ork och energi till att må bättre istället för att parera stressen över att eventuellt möta förövare i sjukhusets korridorer.
Asta-mottagningen låg nere i centrum, inte på sjukhusområdet, före omorganisationen.
Nu ligger behandlingen inom traumalinjen på sjukhuset. Kompetenserna inom det så kallade ”teamet” finns utspritt på flera våningsplan och vissa av ”team-medlemmarna” finns på andra delar av sjukhuset (bl a fysioterapeuterna).
När patienterna ska anmäla sig gör man det i ett gemensamt väntrum på bottenplan. Där finns det risk att möta förövare. En medlem i ”Initiativet Stäng inte Asta” riskerar att möta en av sina förövare när hon ska träffa sin behandlare. Situationen utreddes när Astas verksamhet flyttades upp till sjukhuset. Risken att stöta på en förövare skapar naturligtvis en oro som inte underlättar hennes behandling. Men även förövare har rätt till sekretess kring sina besök inom psykiatrin och vi menar att det är ett sekretessbrott som skett när vår medlem upplysts om sin förövares tid för behandling.
Frågan om ett eget väntrum för sexualbrottsutsatt inom psykiatrin debatterades på det senaste regionfullmäktigemötet. Det fanns en interpellation som lyfte frågan. LiseLotte Olsson (v) hade gått runt med en av våra medlemmar innan mötet för att med egna ögon få se hur det faktiskt ser ut i det nuvarande psykiatrihuset. De kunde inte hitta något eget väntrum. Patienterna har inte heller blivit upplysta om att det finns ett sådant. LiseLotte och representanter för (l), (kd) och (m) beskrev bristen på väntrum under debatten. Trots det hävdade Anna-Lena Danielsson (s), ordf i Hälso- och sjukvårdsnämnden, att det finns ett avskilt väntrum för de sexualbrottsutsatta, Vi undrar: var är det!
När de sexualbrottsutsatta patienterna ska träffa andra medlemmar i sitt ”team” behöver de idag gå mellan flera våningsplan och andra delar av sjukhuset. Det är patienten som måste röra sig i den, för dem, otrygga miljön. Inte medlemmarna i ”teamet” Det stärker inte tryggheten för patienten.
Alla detta hade kunnat undvikas om Asta-mottagningen hade fått vara kvar på stan. Om ni nu trodde att all psykiatriverksamhet flyttats upp till sjukhuset har ni fel. En annan liten mottagning fick flytta in i Astas gamla lokaler. Det var den enhet där psykiatrins verksamhetschef, Pia Björk, tidigare var och fortfarande är chef.
4 år gammal. Min pappa och jag i en stor säng. Hur han efteråt bara drar upp mina pyjamasbyxor och kladdet sakta får torka, tills frukosten serveras dagen efter. Hans svarta ögon och tystnad, hur han tvättar alla mina kläder noga sista dagen innan jag åker tillbaka till mamma.
8 år gammal. Börjat skolan och den roligaste snällaste skolpersonalen en dag frågar mig om pappa gör saker med mig. Hur kunde han veta, skulle han hjälpa mig nu? Istället vill han att jag ska visa på honom vad jag och pappa gör. Visa inne i klädskrubben i utbyte mot tuggummi och hemlighetshållande, för annars ska alla få veta vad jag gör mot min egen pappa. Jag lär mig tidigt att skammen och skulden är min, att det är jag som utsätter min pappa för övergrepp och inte tvärtom. Jag får det förklarat för mig hur jag genom att vara den jag är, tvingar dem att måsta göra de här sakerna med mig.
16 år gammal. Övergreppen har pågått i många år och med skammen som min rustning förblir jag tyst. Många av de övergrepp jag varit med om är utformade så att de ej ska vara pratbara, för att fungera som ett skydd att jag aldrig ska avslöja dem. ”Gör vad du vill med henne, bara det inte syns efteråt”. Genom att prestera och vara duktig i skola och träning upprätthåller jag fasaden och försöker att skapa mig ett människovärde, för ett sådant äger jag inget. Skolan fattar misstankar att något är fel, jag förblir tyst men säger ändå så mycket att Socialtjänsten akut placerar mig på annan ort långt bort. Familj och vänner förstår ingenting och jag möts av ”men varför mår du dåligt, du som är så duktig på allt”. Jag skriver ett inre kontrakt med mig själv om att aldrig någonsin berätta för någon. Jag fortsätter prestationsspåret, skaffar mig en utbildning, ett bra jobb och tänker göra karriär. Allt för att vara något annat än det de gjort mig till.
25 år gammal. Står inte ut. Ringer en dag själv till ASTA och möts av en vänlig röst. Det tar mig över ett år att ens börja prata om känslorna bakom till varför jag är där. Jag är inte tyst, jag rabblar bara noggrant fakta likt en powerpoint presentation, något jag tvingats lära mig i de rättegångsprocesser där jag granskats utom och inom. Avstängd och samtidigt i totalt känslokaos, förtvivlad och fruktansvärt behovig testar jag min behandlare gång på gång, för att se om hon verkligen kommer finnas kvar och stå pall. Men jag har kommit till rätt plats och rätt person, där specialistkompetensen, individanpassningen och tålamodet finns.
Jag är en av dem som ända fram tills dess att jag började på ASTA inte sökt eller fått hjälp inom psykiatrin. En stor orsak till det är just att jag har gått igenom rättegångsprocesser – som till viss del gett en känsla av upprättelse – men framför allt har traumatiserat mig. Detta då jag har ifrågasatts och granskats till den grad, att jag till slut inte vetat vad jag fått och vågat minnas och känna, om jag inte haft bevis för det. Rättegångarna är en faktor som gjorde att jag inte vågade söka vård, med rädsla för att inte bli trodd på och att det jag skulle berätta och bearbeta i terapi, skulle kunna användas mot mig. Denna rädsla bar jag ända till den dagen jag började på ASTA.
Kära ASTA. Vi ses på rummet, vi tar promenader, vi sitter på golvet, vi rings, vi andas tillsammans, vi skriver, vi sitter tyst, vi gör en plan och vi ändrar planen, vi gråtviskar, vi tar en paus och vi fortsätter. När jag skriver vi, menar jag både mig själv och min behandlare. Men även vi – inom mig. För det är vad som ibland händer vid upprepade trauman i tidig ålder, en uppdelning av ens personlighet där olika delar bär olika erfarenheter och dissociation blir ett verktyg att överhuvudtaget överleva.
Jag har en tid varit och är under pågående behandling inom ramen för ASTA mottagningen, och det är min fulla övertygelse att de är anledningen till att jag fortfarande lever. Genom att vara ett tajt team, med specialistkompetens och med möjlighet till flexibel individanpassad vård – är de en unik verksamhet. Att få komma till en fysiskt avsatt plats där specialistkunskapen är tydlig både i rum, tid och team, har varit avgörande för mig i tillitsbyggandet, i min behandling och i mitt
läkande.
– Fortsätt ge fler chansen att få ta del av det!
– Stäng/omorganisera inte ASTA!
Under de närmaste dagarna kommer vi att gå igenom vilka krav ”Initiativet Stäng inte Asta” har på behandlingen av sexualbrottsutsatta brottsoffer.
I det beslut som Hälso- och sjukvårdsnämnden (HSN) fattade den 20 maj 2020 framgår det att behandlingen av sexualbrottsutsatta ska vara byggd på teamarbete och etablerade behandlingsmetoder samt att namnet Asta ska finnas kvar.
Ett sådant beslut innebär för en vanlig människa att det framgångsrika arbete Asta-mottagningen genomfört ska fortsätta även inom den nya organisationen. Att det är Astas etablerade behandlingsmetoder som ska fortsätta finnas. Så blev det inte.
Asta-mottagningen arbetade med två inriktningar; dels gruppbehandlingar och dels individuella behandlingar.
Den första behandling en ny patient genomgick var en gruppbehandling där man träffades och pratade om vad man varit med om. De allra flesta blev hjälpta av gruppbehandlingen som kunde hålla på upp till ett år. Kärnan i behandlingen var att utgå från att patienten var ett brottsoffer, dvs inte hade något ansvar för det våld som påtvingats. Om man kan lyssna på andras berättelser om våld och förstå att någon annan inte har ansvar för det våld som påtvingats den personen kan det även vara möjligt att ens egna våldsupplevelser är gärningspersonens ansvar. Det finns fortfarande kvar gruppbehandlingar inom psykiatrin idag. Men eftersom våldsutsatthet inte längre är intressant att arbeta med i den nya organisationen har man tappat det som var själva kärnan till framgång i behandlingen.
Den individuella behandlingen för de patienter som har de allra svåraste upplevelserna bakom sig kunde sträcka sig över flera år. Våldsutsatta barn utvecklar djupa tillitsskador och symptom som ofta tar sig uttryck som olika former av självskadebeteenden. När man söker hjälp som vuxen behövs den trygghet och den bekräftelse som barnet aldrig fick när det var litet. För detta krävs behandlare med kunskap, kraft och ork för att möta människor med erfarenhet av sexuellt våld. De behöver kunna lyssna och stå kvar. Behandlare som kan se symptomen men förstår att det viktiga är att behandla våldsutsattheten. Brottet och konsekvenserna av brottet ska stå i fokus. Det är viktigt att man inte bryter en pågående individuell behandling. Patienten behöver skyddet, bekräftelsen, tilliten. Vi menar att om en patient t ex blivit utsatt för sexuella övergrepp under sin barndom av en person som patienten varit i beroendeställning till, tex en förälder, så skapas så svåra tillitsskador att det tar lång tid att skapa en tillitsfull relation med en psykolog eller psykoterapeut. Det kan ta upp till ett år innan patienter känner att hen klarar av att öppna sig för sin behandlare. Det tar även lång tid att behandla trauman som pågått under en längre tid. Det finns ingen quick-fix för den här typen av skador.
Idag ska det inte finnas ”evighetspatienter” i den nya organisationen. Det innebär att om patientens skador är så djupa att de inte läks inom ett år kommer psykiatrin inte att behandla patienten. Effekten av det synsättet är att de allra svårast skadade patienterna med de djupaste såren nu slängs ut från psykiatrin och de får själva bekosta sin egen behandling, om de har råd!
Vi kräver att Asta-mottagningens behandlingsmetoder ska finnas kvar! Vi kräver en behandlingsmetod med våldsutsattheten i fokus! Vi kräver att vården ska vara offentligt finansierad!
§ 54 Mottagning ASTAs organisatoriska placering och arbete inom
ramen för planerad organisationsförändring vid Psykiatrisk klinik Umeå
HSN 610-2020
Sammanfattning
HSN uppdrar till Hälso- och sjukvårdsdirektören att säkerställa att regionen har en
verksamhet för behandling av personer som utsatts för sexualiserat våld. Byggd på
teamarbete och etablerade behandlingsmetoder. Namnet ASTA ska säkras för
verksamheten i Umeå. Vidare uppdras till HSD att utreda hur en god vård och
behandling av denna patientgrupp ska utformas för hela länet.
Förslag till beslut
HSN uppdrar till Hälso- och sjukvårdsdirektören att säkerställa att regionen har en
verksamhet för behandling av personer som utsatts för sexualiserat våld. Byggd på
teamarbete och etablerade behandlingsmetoder. Namnet ASTA ska säkras för
verksamheten i Umeå. Vidare uppdras till HSD att utreda hur en god vård och
behandling av denna patientgrupp ska utformas för hela länet.
Förslag till beslut under sammanträdet
Betty-Ann Nilsson (KD) yrkar med stöd av Marianne Normark (L) enligt bilaga till
protokollet.
Åsa Ågren Wikström (M) yrkar på följande tillägg;
– att ge hälso- och sjukvårdsnämnden i uppdrag att följa upp arbetet, första tillfället vid
nämndens sammanträde den 12 juni 2020.
Lars Bäckström (C) yrkar på följande tillägg;
– att arbetet ska bygga på fortsatt teamarbete.
Beslutsgång
Ordföranden frågar om nämnden är redo att fatta beslut i ärendet och finner att
nämnden kan fatta beslut i ärendet idag.
Ordföranden ställer Betty-Ann Nilssons (KD) förslag mot upprättat förslag och finner
att utskottet bifaller upprättat förslag till beslut.
Därefter frågar ordförande om nämnden kan bifalla tilläggsyrkandena, vilket nämnden
godkänner.
Beslut
HSN uppdrar till Hälso- och sjukvårdsdirektören att säkerställa att regionen har en
verksamhet för behandling av personer som utsatts för sexualiserat våld. Byggd på
teamarbete och etablerade behandlingsmetoder. Namnet ASTA ska säkras för
verksamheten i Umeå. Vidare uppdras till HSD att utreda hur en god vård och
behandling av denna patientgrupp ska utformas för hela länet.
Vidare beslutas;
– att ge hälso- och sjukvårdsnämnden i uppdrag att följa upp arbetet, första tillfället vid
nämndens sammanträde den 12 juni 2020.
– att arbetet ska bygga på fortsatt teamarbete. (Vår kursivering)
Reservation
Betty-Ann Nilsson (KD) och Marianne Normark (L) reserverar sig mot beslutet med
följande motivering:
Det har kommit till vår kännedom att regionen planerar att genomföra en
omorganisation där ASTA-teamet ska integreras i annan verksamhet. Beskedet känns
extra allvarligt eftersom ASTA fått fler och fler patientärenden, med en kraftig ökning
de senaste åren. I konsekvensanalysen nämns att ASTA är en liten verksamhet och
därmed sårbar. Men, ifall en behandlare med specialistkunskap blir sjuk kan inte
behandlingen ersättas bara för att den sker under en större mottagning.
Specialistkunskapen är lika viktig oavsett. ASTA har fått nationell uppmärksamhet för
hur man arbetar med personer som utsatts för sexualiserat våld, övergrepp under
barndom, våld i relationer, hedersvåld och våldtäkt. Vid en omstrukturering saknas ett
tydligt uppdrag kring vem som ska arbeta med patientgruppen, i ett läge där SKR
dessutom fått i uppdrag av regeringen att se över utvecklingsbehoven kring fler
mottagningar för denna patientgrupp. Våldsutsatthet är ofta skambelagt och utan egen
mottagning riskerar färre söka vård och hjälp. Viktiga och väl fungerande
verksamheter finns det ingen anledning att omorganisera bort – Kristdemokraterna vill
att ASTA-mottagningen ska vara kvar.
Yrkande: Kristdemokraterna yrkar att ASTA-mottagningen ska vara kvar i sin
nuvarande form.
Vi i den politiska majoriteten, S, V och MP, ser mycket positivt på M:s engagemang i frågan om mäns våld mot kvinnor och barn. Ju fler vi är i arbetet att bekämpa våldet desto större möjligheter att göra skillnad
Vi har länge arbetat med att ställa frågan om våld i regionens verksamheter och utbildat personal om våld. Men det har visat sig vara otillräckligt. Därför tar vi nu krafttag. Med politiska beslut förstärks arbetet genom att frågan om våld alltid ska ställas vid varje patientkontakt, vi utökar utbildningsinsatserna och kommer utvidga arbetsgivaransvaret till att också ställa frågan om våld vid medarbetarsamtalen.
Vi håller med om att det är beklagligt att ett sådant beslut ska behöva tas 2021. Men det är tydligt att vi behöver göra än mer, eftersom våldet består än i dag. Men det är felaktigt att påstå att vi i regionmajoriteten inte agerat mot våldet. Tvärtom så har arbetet för att bekämpa mäns våld mot kvinnor och barn alltid varit en prioriterad fråga för oss rödgröna.
Under åren 2004 och 2005 reviderade vi det folkhälsopolitiska programmet för att få med mäns våld mot kvinnor och barn. Därefter tillsatte vi en expertgrupp för att utreda förutsättningarna för ett samarbetscentrum mot våld – vad som senare kom att bli Centrum mot våld.
2015 startade Region Västerbotten även ett expertråd för våld i nära relationer. Numera har expertrådet bytt namn till en så kallad lokal arbetsgrupp för arbetet mot våld och arbetsgruppen är den enda i sitt slag i hela landet. Arbetsgruppen består bland annat av forskare, anställda inom regionens verksamheter, till exempel från Centrum mot våld, psykiatrin, primärvården och tandvården, samt strateger.
Sammantaget har gruppen en gedigen erfarenhet och unik kunskap i ämnet och kan sprida den kunskapen ut i verksamheten samt ge rekommendationer på hur arbetet mot våld kan förbättras. (Vår kursivering)
Arbetet mot mäns våld mot kvinnor är och har alltid varit en prioriterad fråga för oss i den rödgröna regionmajoriteten. Vi välkomnar M och alla andra partier att gå samman med oss i arbetet mot att bekämpa mäns våld mot kvinnor och barn.
Anna-Lena Danielsson (S), ordförande Hälso- och sjukvårdsnämnden
Kjell Bäckman (V), andra vice ordförande Hälso- och sjukvårdsnämnden
Hans Brettschneider (MP), ledamot Hälso- och sjukvårdsnämnden
Liten tjej med stora drömmar
Världen är i pandemi, kvinnor mördas, blir utsatta för än mer våld när man tvingas till mer tid inom hemmets fyra väggar.
Våldet mot kvinnor och barn fortsätter och jag tycker att det är dags för politiker att steppa upp. Sluta snacka och verkställ. Det pratas om att det behövs fler specialistmottagningar för sexuellt utsatta. Hur kan Region Västerbotten som hade en av landets ytterst få offentligt finansierade specialistmottagningar bara få lägga ned ASTA, utan att någon satte ned foten och stoppade detta vansinne.
I Region Västerbotten sas det att man skulle integrera ASTA in i psykiatrins övriga mottagningar. Verkligheten blev något som vi i Initiativet “Stäng inte ASTA” sa redan när vi fick veta beslutet om integreringen. Men politikerna som sitter på beslutsfattarstolarna lyssnade inte, och nu är vi här. ASTA som funnits i 24 år var ett multidisciplinärt team med spetskunskaper som med adekvat behandlingsarbete hjälpte människor som varit utsatta för våldtäkt, sexuella övergrepp i barndomen, hedersrelaterat våld och förtryck, prostitution, människohandel samt våld i partnerrelation, finns inte mer. ASTA teamet är splittrat = borta, finns inte
Nu ska jag ge er min verklighet, mitt ansikte.
Ett ansikte som varit utsatt för incest och människohandel. Min största dröm när jag var liten var att bli fotbollsproffs, otaliga timmar stod jag och nötte tillslag på garageporten eller husväggen. Timmarna där gav resultat, jag kom med i flicklandslag och fick även träna med mina idoler. Jag hade många vänner, reste ofta utomlands med familjen, och bodde i ett hus i ett fint område. Utifrån sett så såg mitt liv nog väldigt bra ut men innanför dom fyra väggarna så var det allt annat än bra. Jag blev utsatt för sexuella övergrepp från de att jag var ett litet barn. Jag levde som i en dubbelvärld, ena halvan i en drömvärld där jag satsade allt för att bli fotbollsproffs. Den andra halvan i en sådan smärta som inget barn någonsin ska vara med om. Med en stor ryggsäck fylld med fruktansvärda barndomstrauman gick jag in i vuxenvärlden.
När jag blev utsatt för en våldtäkt av en jämnårig bekant var det som att ryggsäcken jag tvingats bära blev så tung att den började läcka. Minnen och flashbacks från barndomen krossade mig bit för bit. Jag försökte på alla sätt snabblaga mig själv men jag höll tyst om övergreppen som skedde i familjen.
Mitt elitspelande i fotboll föll och jag föll med det. Jag nådde botten då, trodde jag. Jag blev inlagd på en vuxenpsykiatrisk avdelning för att jag inte sov och ångesten inuti höll på att äta upp mig. Där hölls jag kvar i flera år.
Under åren där blev jag neddrogad för att ingen visste vad dom skulle göra med mig. Jag var i ett töcken, ECT- behandlingar varvades med tabletter och injektioner. Allt för att ta bort det som ingen förstod. Övergreppen som varit, och övergreppen som fortfarande skedde i familjen.
Jag fick endast permission från avdelningen tillsammans med mina föräldrar, konstigt kan man tycka men ingen förstod och ingen ville förstå allvaret. Jag kom ofta tillbaka till avdelningen i sämre skick än när jag åkte därifrån och det som hände då var att jag proppades med ännu mer mediciner i försök att lindra ångesten.
I allt detta började jag berätta små små fragment men jag fick aldrig ihop det till en händelse, eller Berättelse. Jag önskar att någon snappat upp mina fragmentberättelser så att jag kommit till rätt plats på en gång men kunskapen som behövs för att kunna lägga ihop pusslet fanns inte. Våldet hördes och sågs inte av personalen utan fokuset var att behandla mina symtom. Jag medicinerades bort, inlåst med ryggsäcken som bara blev tyngre och tyngre.
När år hade gått utan någon direkt förbättring så skulle jag skrivas ut. Psykavdelningen och enheten jag tillhörde tyckte att ”det bästa är nog ändå att du bor hemma hos dina föräldrar” och så blev det.
Övergreppen fortsatte och min botten var kommen.
Vid en ekonomisk kris, då varken försäkringskassan eller soc klev in och hjälpte mig fick jag en lapp av en som jag träffat på en psykiatriavdelning, en lapp med ett telefonnummer. Jag fick det förklarat för mig att – om jag ringde så skulle han som svarade hjälpa mig. I den situation jag var så kände jag mig tvungen och ringde numret som stod på lappen redan samma kväll. Den kvällen kom det en man hem till mig. Han utsatte mig för hemska smärtsamma övergrepp, och lämnade mig ihopkrupen i min säng med två ihopskrynklade tusenlappar på ena kudden.
Efter den kvällen så var jag inte min egen person. Jag var någon annans. Ägd. Jag var en spelpjäs för redan köpta och bestämda våldtäkter, som jag för egen maskin skulle ta mig runt till på olika adresser. Min telefon var som en enda stor kalender, med tider. Jag fick ett meddelande med en adress och tid och sen var det bara att åka dit.
Många gånger har jag behövt söka vård för dom skador som uppstått i samband med dom sexuella övergreppen. Om jag inte dök upp, eller om jag sa att jag inte längre ville, så blev jag hotad och förgripen på. Det så kallade alternativet som jag utsattes för om jag sa nej, var så fruktansvärt att jag tänkte att jag kommer inte överleva alternativet en gång till. Så av rädsla för mitt liv så var jag tvungen att fortsätta.. Jag var fast i ett spindelnät.
Jag önskar att jag kunde säga att allt detta var över, att familjens våld och människohandeln var i dåtid men jag kämpar fortfarande för frihet. Tillgång till rätt specialisthjälp är och har varit väldigt svårt att få. Det är för mig väldigt svårt att förstå hur de politiker som med ena handen stödjer Metoorörelsen men som med den andra handen nedmonterar specialistmottagningar för sexuellt våldsutsatta tänker.
Jag har kostat samhället enorma pengar för slutenvård, behandlingar etc som inte gett resultat, felbehandlingar som istället gjort att jag försämrats. Jag vet att många försökt hjälpa mig, men de har inte haft den specialiserade kunskapen som skulle ha behövts för att hjälpa mig ur det sexuella våldet. Det jag behövde var personal som förstod min berättelse även fast jag inte hade ord för att beskriva helheten. Jag behövde personal som förstod att mina symptom var reaktioner på det jag försökte överleva.
När jag kom till ASTA gjorde vi direkt upp en plan hur vi tillsammans skulle jobba för att komma vidare. Fokus lades på att mitt mående handlade om konsekvenser av vad jag var utsatt för, till skillnad från tidigare vård inom psykiatrin där mina psykiska symtom fått all uppmärksamhet. Jag började sätta ord på vad som hänt och hände och min tro om en bättre framtid började sakteligen tina fram. Min väg att vandra är fortfarande väldigt lång. Jag vill inte bara överleva våldet, jag vill ha möjlighet att kunna få leva ett liv!
Men nu är ASTA nedlagt. Min traumapsykolog slutar och jag står nu med hela rättsprocessen och traumabehandlingen framför mig, alldeles själv. Efter en lång stabilisering, förståelse, trygghet, tillit och behandling så har jag kommit på rätt sida om våldet. Men det är på vippen då jag är under hot och hot om mitt liv. Jag har blivit beviljat personskydd, lever alltså gömd. Sen var vår plan att vi skulle börja hela rättsprocessen och ställa mina förövare inför rätta. Men nu står jag alltså helt själv. För mig blev nedläggningen en personlig katastrof som jag inte vet om jag mäktar med.
För vem ska hjälpa mig nu?
Vem mäktar med hela mig och min situation?
Jag hade hela ASTA teamet, men nu har jag ingen..
Den samlade spetskompetensen som ASTA haft har varit otroligt viktig för mig och för andra med liknande erfarenheter. Med spetskunskap, lång erfarenhet och enormt driv så gav dom en enorm trygghetskänsla i deras sammansvetsade multidisciplinära team. Jag hade äntligen kommit till en plats där jag skulle kunna läka både fysiskt och psykiskt, men som nu är tagen ifrån mig.
Det är min verklighet och mitt ansikte till er.
Jag är med i Initiativet “Stäng inte Asta” som vi startade i maj när beslutet om integrering (läs nedläggning) av Asta-Mottagningen kom. Vi frågade varför dom inte kunde ha kvar ASTA som mottagning och utöka det teamet, istället för att avveckla och splittra ett team som var så välfungerande? men något vettigt svar har inte kommit.
Vi som initiativ har skrikit oss hesa, och serverat politikerna silverfat med info, fakta, dokumenterad forskning, SKR, Istanbulkonventionen, men man har inte lyssnat, förrän nu när det inte finns något Asta team kvar. Vi har det senaste året haft möten med alla partier, haft manifestationer, skrivit debattartiklar etc.
Asta mottagningens spetskompetens och framgångsrika behandlingsarbete är helt borta. Vi hoppas att politikerna gör det enda rätta och stoppar nedläggningen och återupprättar verksamheten i den form som den varit så framgångsrik i. Vi i initiativet kämpar för rätten till adekvat behandling för sexuellt våldsutsatta. Vi gör allt vad vi kan för att politikerna ska fatta vad dom har gjort o göra om och göra rätt. Var god återupprätta ASTA MOTTAGNINGEN, annat vore en tragedi.
LAG (Lokal ArbetsGrupp) Våld i nära relationer är Region Västerbottens egen expertinstans i frågan om sexuellt våld. Gruppen har ingen rätt att fatta beslut men de ska utbilda regionens anställda och vara de som kan frågan.
I maj 2020 skickade LAG ett mail till Sara Oskarsson Hannuksela, verksamhetschef inom psykiatrin, med sina åsikter om hur en omorganisation borde se ut. Vi i ”Initiativet Stäng inte Asta” hittade brevet i Region Västerbottens diarium och när vi hade en träff med både politiker och tjänstemän i regionen den 28 januari 2021 sa Sara Oskarsson Hannuksela att hon inte hade någon kännedom om mailet och att hon tappat bort det. Under samma möte sa Sara Oskarsson Hannuksela att hon ville att vi i ”Initiativet Stäng inte Asta” skulle vara remissinstans i det fortsatta arbetet med omorganisationen. Vi har ännu inte fått någon förfrågan om att tycka till om någonting alls.
Här är LAG:s brev till Sara Oskarsson Hannuksela:
Angående eventuell påverkan på patienter/målgruppen personer utsatta för sexuellt våld och våld i partnerrelation i samband med omorganisering av psykiatriska kliniken och ASTA-mottagningen
Våldsutsatthet har stora effekter på hälsa och välmående, trots detta har inte gruppen fått särskilt mycket uppmärksamhet eller stöd av hälso- och sjukvården historiskt. Personer med erfarenhet av våldsutsatthet eller pågående våldsutsatthet passar inte in i den medicinska traditionen med ett starkt fokus på diagnoser. Att leva med våldsutsatthet kan ge många olika typer av symptom och det är viktigt att personal som möter målgruppen kan se och förstå hela personens livssituation. Patienter som söker stöd på grund av utsatthet för våld skiljer sig även åt gentemot den genomsnittlige patienten genom att även vara ett brottsoffer, därför blir det viktigt att i stöd och behandling ha kunskap om brottsofferfrågor.
Utifrån den speciella situation som våldsutsatta lever i och som påverkar dem i mötet med hälso- och sjukvården vill vi här lyfta några frågor/områden att ta hänsyn till/bevaka i en omorganisering av psykiatriska kliniken:
ASTA är en viktig och välfungerande verksamhet med goda resultat. Vi ser med oro på risken att psykiatrin efter omorganiseringen inte kan upprätthålla det stöd denna utsatta målgrupp i nuläget kan få.
Maria Stefansson, Hälsoutvecklare Region Västerbotten och ordförande LAG Våld i nära relationer
Sofia Elwér, Jämställdhetsstrateg Region Västerbotten
"Initiativet Stäng inte Asta" arbetar för att alla som utsatts för sexuellt våld, partnerrelaterat våld och hedersrelaterat våld ska ha rätt till adekvat vård som är offentligt finansierad.
Vi är ett medborgarinitiativ för dem som tidigare fått vård på den nu nedlagda Asta-mottagningen och även för kommande patienter som är brottsoffer och som inte heller kommer få adekvat vård inom Region Västerbottens nya psykiatriverksamhet.
Vi förskräcks av hur politiker idag pratar om att minska mäns våld mot kvinnor men samtidigt nedmonterar den välrenommerade vård som fanns på Asta-mottagningen.
Det är dubbelmoral de ägnar sig åt!
Vi finns även på Facebook och Instagram:
Senaste kommentarerna