Vi i ”Initiativet Stäng inte Asta” har samtalat med representanter för Kvinnojouren i Umeå.
Trycket på Kvinnojouren ökar och behovet av hjälp att finansiera psykoterapi för de sexualbrottsutsatta ökar. Här nedan ser ni Kvinnojourens uppdatering på Facebook söndagen den 30 augusti:
För snart ett år sedan gjorde region Västerbotten en omorganisering vilken gav som konsekvens att den livsviktiga och mycket uppskattade Asta-mottagningen raserades.
Asta-mottagningen har betytt oerhört mycket för de kvinnor med behov av traumabehandling vi träffat genom åren.
Den 21:a september kommer en motion på regionfullmäktige om att återskapa Asta-mottagningen. Vi vill att alla politiker som säger sig bry sig om våldsutsatta kvinnor tar sitt ansvar och räddar det som räddas kan och beslutar om att återskapa och bygga upp en ny Asta-mottagning!
Efter en vistelse utomlands blev jag utsatt av en man som våldtog och ströp mig om vart annat. För att väcka mig bet han mig på kroppen. Han blev avbruten av en förbipasserande, som hört mig skrika vid ett tillfälle, och denne tog till slut mod till sig och skrek att han skulle ringa polisen.
Mitt mod infann sig en vecka senare och jag anmälde händelsen. Han återfanns ett år senare och efter 3 års kamp i rätten fick han en dom. Livstid fängelse med möjlighet till villkorlig frigivning efter 10 år. Jag fick samtalsterapi under rättegångens utsträckning men efter domen åkte jag tillbaka till Sverige. Efter lämnade jag en flicka från ett långvarigt förhållande. Hon var inte min på papper men i alla andra aspekter. Det blev ett annat trauma som jag la på hyllan. Utöver ångesten kom fysiska bekymmer som eksem och håravfall och jag var ängslig över att göra det mest vardagliga sysslor som jag annars gjort under 26 års tid.
Till slut fick jag en kontakt genom brottsofferjouren vilket lättade och stillade mycket av min ängslan men två år senare väntar jag mitt första barn. Sommaren 3 år senare kommer barn nummer två och livet känns bättre än på länge. Tills jag får ett samtal att det är dags för förhandlingar och jag gick rakt in i väggen. Detta är då alltså 10 år efter angreppet.
Efter många om och men får jag äntligen komma till ASTA efter att jag diagnostiserats med PTSD. Sakta men säkert hittade jag en väg och ett förhållningssätt till min situation som jag trodde att jag aldrig skulle ta mig ur. Och jag har idag verktyg att handskas med mina känslor. Jag har börjat få mitt liv tillbaka och kan handskas med mina hinder som numera enbart gästspelar istället för att rota sig.
Utan ASTA kan jag inte tänka eller föreställa mig min vardag idag. Genom dem kan jag bättre balansera ett liv med jobb, sambo, barn och andra relationer. Även förlusten av ett barn som jag lämnat i desperation och rädsla.
Här nedan följer ett stycke ur förarbetena till patientlagen (2014:821).
Läs och begrunda. Vi menar att Region Västerbotten helt struntar i patientens rättigheter i samband med omorganisationen av psykiatrin. Vi menar att patienternas rätt att välja psykoterapi som huvudsaklig behandlingsmetod helt har försvunnit när Asta-mottagningen lags ner och dessutom avtalen med de privatpraktiserande psykoterapeuterna sagts upp. Idag finns ingen adekvat vård för de sexualbrottsutsatta med de allra värsta skadorna. Inte heller finns det ett varierat utbud av behandling där våldsutsattheten ligger i fokus i behandlingen.
Så här säger propositionen (prop/2013/14:106 s 75-76) som låg till grund för patienlagen (2014:821)::
Som en följd av den snabba medicinska utvecklingen, t.ex. har antalet behandlingsalternativ blivit fler, har kraven på information och patientens delaktighet i det kliniska beslutsfattandet ökat. Många behandlingsbeslut föregås dessutom av en vägning av måttliga förbättringar i välbefinnande mot små men inte obetydliga risker för patienten. Hänsyn måste också tas till att patienter ofta gör vitt skilda bedömningar av riskerna och nyttan med olika behandlingsalternativ. Vidare syftar en allt större del av vårdinsatserna till att förbättra patienternas livskvalitet. Bedömning av livskvalitet varierar också mellan individer. I dessa frågor är patienten expert och rimligen i de flesta fall bäst skickad att bedöma effekterna av de behandlingsalternativ som finns om patienten får tillgång till information. En ökad andel av sjukvården sker dessutom i hemmet, vilket bl.a. förutsätter en ökad andel egenvård och insatser från anhöriga.
Hälso- och sjukvården ska därför, enligt hälso- och sjukvårdslagen, förkortad HSL, när det finns flera behandlingsalternativ som står i överensstämmelse med vetenskap och beprövad erfarenhet ge patienten möjlighet att välja det alternativ som han eller hon föredrar. En liknande bestämmelse finns i patientsäkerhetslagen. Patienten ska sedan erbjudas den valda behandlingen om det med hänsyn till den aktuella sjukdomen eller skadan och till kostnaderna för behandlingen framstår som befogat. I förarbetena till bestämmelsen i HSL (prop. 1998/99:4 s. 26) anges att de behandlingsalternativ som patienten erbjuds och kan välja mellan ska vara medicinskt motiverade och förväntas vara till nytta för patienten med hänsyn till den aktuella sjukdomen eller skadan. Begreppet nytta ses här från individens utgångspunkt och innefattar såväl hälsa som livskvalitet. Möjligheten att välja behandlingsalternativ gäller både för den öppna och slutna vården.
Enligt förarbetena ska patienten ha möjlighet att välja ett visst behandlingsalternativ även om det är dyrare än de andra alternativ som kan finnas för att behandla en sjukdom eller skada. Annars skulle möjligheten att välja behandling i praktiken vara skenbar i många situationer. Samtidigt måste det finnas gränser för hur stora kostnadsökningar som kan accepteras med hänsyn till den förväntade nyttan för patienten. Proportionerna mellan kostnader och förväntad nytta måste vara rimliga när det finns flera alternativ. Det får anses godtagbart att den förväntade nyttan inte får vara ringa eller försumbar i förhållande till de merkostnader ett visst behandlingsalternativ kan medföra (a. a. s. 27).
Enligt förarbetena finns det också anledning att se annorlunda på kostnadsökningar för ett visst behandlingsalternativ vid allvarlig sjukdom eller skada än vid mindre allvarlig sjukdom och bagatellartade åkommor. I detta sammanhang bör det understrykas att det inte är givet att den medicinskt ansvarige och patienten värderar de icke-medicinska effekterna av olika behandlingsalternativ på samma sätt. Härtill kommer att de individuella variationerna är stora. Patienter gör inte sällan vitt skilda bedömningar av vad som är ökad livskvalitet och värderar också risker på olika sätt. Patientens egen värdering bör således i dessa hänseenden tillmätas stor betydelse om det rör sig om allvarlig sjukdom eller skada även om det medför kostnadsökningar. I dessa fall bör toleransen för kostnadsökningar vara betydligt större än om det rör sig om mindre allvarliga tillstånd. Är det fråga om en bagatellartad åkomma får det å andra sidan anses godtagbart att inte acceptera några kostnadsskillnader alls (a.a. s. 27).
”Initiativet Stäng inte Asta” hade ett möte den 23 augusti med Elmer Eriksson (M), Betty-Ann Nilsson(KD) och Marianne Normark (L).
Vi är väldigt glada över att alla tre partierna står upp för de sexualbrottsutsattas rätt till adekvat vård.
De representanter vi mötte förstår att det behövs en avskild plats för behandlingen för att patienten ska kunna känna sig trygg. Att hela teamet ska vara samlat där behandlingen äger rum.
De förstår att det behövs psykoterapi för att läka de skador som uppkommer vid sexualbrott. Det går inte att knäppa med fingrarna och tro att 10-20 behandlingstillfällen med KBT, DBT eller liknande metoder ska ge resultat. Skadorna är för djupa.
De förstår att det är viktigt att utgå ifrån att patienterna har varit utsatta för brott och att behandlingen måste utgå ifrån den omständigheten.
De förstår att det behövs en specialistkompetens som enbart sysslar med den här typen av frågor för att kunna möta alla typer av sexualbrottsutsatta. Det finns ju så många typer av sexuellt våld och så många typer av reaktioner av brotten. För att kunna sprida vidare kunskapen i länet måste det finnas ett ställe där kunskapen samlas. Annars finns ju inget att sprida vidare.
När jag var barn var jag utsatt för sexuella övergrepp av min far, min bror samt en utomstående i byn. Det var mer eller mindre varje dag. Jag försökte berätta för min mor. Hon trodde mig inte. Jag var en ”psykiskt sjuk hora”. Det
enda jag hade som tröst var maten, och katterna. Utan dem skulle jag vara död idag.
Den psykiska misshandeln från min mor var kronan på verket. Eftersom jag var en ”hora” enligt mamma så for jag till pojkarna i byn, så fick dom göra vad dom ville med mig.
När jag började skolan trodde jag det skulle bli bättre. Men där blev jag mobbad för att jag var tjock och hade ett annorlunda beteende. Jag valde att fokusera på min manliga lärare. Jag tog med mig kort på mina bröder och min far, så dom skulle förstå att jag var utsatt för övergrepp. ”Vilka fina bröder, och fin pappa du har”. Jag trodde de skulle förstå.
Jag sökte till sjukvården, sjuksyster, med flera, under årens lopp för mina kroppsliga symptom. In och ut hela tiden.
När jag började gymnasiet trodde jag att det skulle bli bättre. Jag flyttade till en syster, som då var alkis. Jag började dricka med henne. Jag låg runt som ett självskadebeteende. Jag var ju hora.
Under gymnasiet började jag må sämre och sämre. Jag tog kontakt med kuratorn på skolan. Jag berättade allt. De gjorde därefter hembesök och jag fick börja gå på barnpsyk. Men min mor tvingade mig att sluta… Jag var så rädd för henne. Jag mådde sämre och sämre.
Jag tog kontakt med skolläkaren som jobbade på vårdcentralen och berättade för honom. Han, socialen, sjuksyster med flera gjorde hembesök. Det blev inget bättre.
Jag trodde att jag skulle bli flyttad hemifrån, men det blev hundra gånger värre. Mammas psykiska misshandel och övergrepp skedde dagligen. Gymnasiet ville att jag skulle sluta skolan. Jag ville ej det. Jag flyttade tillbaka hem och åkte buss till skolan.
När min bror flyttade hemifrån läste jag upp mina betyg från 1,6 till 3,6 på ett år. Det var en stor seger.
Efter gymnasiet fick jag jobb på en ICA-butik. Jag jobbade i stort sett dygnet runt. Levde i två världar. Låg under sängen med knivar. Brände räkningar från Kronofogden och eldade upp pengar. Skar mig, satt i badkaret och hällde upp Klorin där jag låg, för att rena mig själv från övergrepp av vuxna män.
En dag kom min mor in på jobbet och skrek att jag var en tjock hora. Därefter tog mina kollegor in mig på psykiatrin, avdelning 4. Jag tänkte ta mitt liv. Jag åkte in och ut från psyket i omgångar. Jag sa att, får jag piller så blir allting bra. Jag var rädd att ty mig.
Till slut fick jag två arbetsterapeuter inom psyket, Bertil och Helle. Vi började träffas hemmavid och jobba med mina funktionshinder. När jag träffade Helle så bar jag kostym. Jag skulle bli man, kvinnor var ju bara kärringar. Vi gick ut och åt lunch. Från början var det bara övergreppen som vällde ur mig. Sen sa Helle: “när övergreppen kommer till dig när du äter så kan vi prata om det senare, så att mat blir mat”. Sådär jobbade vi. Helle var min fasta punkt. Jag sa upp mig från mitt jobb och blev därefter heltidssjukskriven. Jag hade Helle som kontakt i många, många år. Därefter tog vi kontakt med ASTA där jag fick gå i gruppbehandling, samt bad. Det var ett par jobbiga år – men dom bästa. Jag träffade andra
och jag blev trodd. Under resans gång tog jag kontakt med skolpersonal från gymnasiet och neråt. Gymnasiet hade tyckt att jag skulle gå i särskoleklass. Träffade gamla mobbare som hade sett övergrepp från min bror och byafolk.
Hur lever jag idag? Gift sedan 21 år. Lever för mina katter. Min familj vill inte veta av mig, dom har aldrig trott mig. Jag har bra arbetskamrater. Gått ut offentligt med min historia i över 20 år och berättat om vilka skador övergreppen orsakat. Jag har fått in flera personer till ASTA-teamet, hur de ska gå tillväga för att söka hjälp. Det är jag glad för. Jag skulle gärna föreläsa ytterligare.
Har föreläst med Agneta Lundström och Gun Stenmark på Specialpedagoglinjen. Samt olika skolor med Agneta Lundström.
Man ska aldrig döma ut en annan.
Det finns alltid en historia bakom.
när jag läste ett inlägg på Facebook från Socialdemokraterna i Västerbotten.
De säger: ”Att ta bort den allmänna hälso- och sjukvårdens finansiering och införa försäkringslösning som alla inte har råd med är ett dråpslag mot de sjuka och mot svensk sjukvård. I ett starkt samhälle ska rätten till en förstklassig sjukvård, oavsett plånbok, kön eller bostadsort, vara en självklarhet.”
Vad gör då socialdemokraterna i Västerbotten.
Jo de lägger ner specialistmottagningen Asta och lämnar patienterna med oavslutad behandling för de sexualbrott de varit utsatt för.
Patienterna tvingas söka sig till privata behandlare, OM DE HAR RÅD, för att avsluta sina behandlingar.
Till råga på allt avslutar Region Västerbotten de avtal om psykoterapi hos privat psykoterapeut med psykodynamisk inriktning som patienter kunnat få tillgång till för kortare behandlingsperioder. (Se protokoll HSN 210617 §91)
Det vore en sak om Socialdemokraterna stod för att de slänger ut patienter från den offentligt finansierade sjukvården men nu försöker de påstå att de värnar patienterna. Man baxnar!
Idag söker sig flera utslängda patienter till Kvinnojouren för att få hjälp med pengar till behandling.
Man undrar varför Socialdemokraterna och Anna-Lena Danielsson, ordf i HSN, inte har självinsikten om hur de politiska besluten slår för patienterna. Eller är det andra patienter än de sexualbrottsutsatta de värnar om?
Jag skriver under här för att jag vill att folkvalda politiker ska stoppa avvecklingen av Asta-mottagningen i Umeå, en av landets få specialistmottagningar som vänder sig till personer som varit utsatta för våldtäkt, sexuella övergrepp i barndomen, hedersrelaterat våld och förtryck samt våld i partnerrelation. Jag vill också att regioner, kommuner, riksdag och regering ser till att våldsutsatta i Sverige kan erbjudas adekvat och patientsäker behandling.
Varför är det viktigt?
Våldsutsatthet är ett stort folkhälsoproblem som ofta osynliggörs. Möjligheten att få specialiserad behandling är redan starkt begränsad runt om i landet. Sveriges kommuner och regioner (SKR) har utrett hur mottagningar för personer som utsatts för sexuella övergrepp fungerar och kan utvecklas.
Asta-mottagningen har i den utredningen uppmärksammats som ett gott exempel. Jämställdhetsministern var därför på besök på Asta-mottagningen och var mycket positiv till verksamheten.
Asta-mottagningen har lyfts fram under #metoo-rörelsen som en förebild då den erbjuder specialistbehandling för vuxna som utsatts för våldtäkt, sexuella övergrepp i barndomen, hedersrelaterat våld och förtryck samt våld i partnerrelation. Mottagningen utgör en av landets ytterst få offentligt finansierade behandlingsenheter som vänder sig till dessa brottsoffer.
Trots det har beslutande politiker förändrat verksamheten. Teamet är splittrat och därmed saknas förutsättningar för Asta-mottagningens beprövade behandlingsmetoder. Politikerna måste nu gå till handling för att återställa och utveckla Asta-mottagningen. Asta-teamets arbete bygger på lång erfarenhet och specialistkompetens som måste bevaras och spridas.
Den 9 december 2020 ska regionpolitiker få information om verksamhetens situation. Vi uppmanar därför politikerna att göra om och göra rätt! * (Se uppdatering)
Vi kräver att:
Politiker i Region Västerbotten stoppar avvecklingen av Asta-mottagningen.
Asta-mottagningen behöver återställas och utvecklas för att behandlingsmetoderna ska nå brottsoffer i Västerbotten och i hela landet.
* UPPDATERING 2020-12-21
Efter sammanträde 2020-12-09 har beslutande politiker i Region Västerbotten fortfarande inte säkerställt att Asta’s framgångsrika behandlingsmetoder kommer finnas kvar.
Aktuell forskning visar att det behövs riktade mottagningar till sexuellt våldsutsatta brottsoffer. I den nya organisationen har Asta’s samlade kompetens och det multidisciplinära teamet splittrats och försvunnit.
Därför fortsätter kampen för återupprättande och utveckling av Asta-mottagningen i sin tidigare form!
* UPPDATERING 2021-07-26
Det finns en motion av Fullmäktigeledamot Elmer Eriksson (M) – ”Återstarta ASTA-mottagningen”.
Beslut i ärendet är planerat att fattas vid sammanträde i Regionfullmäktige i Västerbotten den 21 september.
Denna namninsamling kommer därför stängas den 20 augusti, och därefter överlämnas till berörda mottagare.
Är de som utfärdar riktlinjer för psykiatrisk vård jäviga?
Det går en våg över landet att alla som behöver hjälp från psykiatrin ska behandlas med KBT (Kognitiv beteendeterapi – man tränar på att använda sig av nya beteenden och tankemönster för att minska psykologiska problem) eller DBT (Dialektisk beteendeterapi – en form av KBT där syftet med behandlingen är att lära patienten att bl a hitta en inre emotionell balans).
På den nu nedlagda Asta-mottagningen använde man sig av psykoterapi för att hjälpa de sexualbrottsutsatta patienterna läka. KBT, DBT och andra metoder användes som komplement i behandlingen. Asta-mottagningen hade mycket bra resultat. Ungefär 80 % av mottagningens patienter var inte i behov av någon psykiatrisk hjälp 1 år efter avslutad behandling. Det är anmärkningsvärt goda siffror.
Ändå har nu psykiatrin valt att återgå till traditionell behandling dvs enbart KBT, DBT m fl metoder med korta behandlingsperioder. Det beror på dels på att specialistmottagningar för sexualbrottsutsatta inte finns inom den offentligt finansierade vården, Asta var det lysande undantaget i Sverige, så därför saknas det specialistkompetens inom området. Dels beror det på att de råd Socialstyrelsen utfärdar handlar om att man ska använda sig av kognitiva behandlingsmetoder.
I den bästa av världar kan vi lita på hur experter utses hos de statliga verken. När det gäller psykiatrisk vård har JO nu kritiserat Socialstyrelsen.
Den här artikeln publicerades i Psykologtidningen den 9 september 2020:
Riktlinjerna: JO kritiserar Socialstyrelsens val av expert
9 september 2020 publicerad av Lennart Kriisa
O kritiserar Socialstyrelsen för att ha anlitat en seniorprofessor i psykologi vars objektivitet kunde ifrågasättas. I övrigt har Socialstyrelsen levt upp till lagens krav, anser JO.
Föreningen Psykoterapicentrum har drivit en lång kamp i rättsliga instanser mot Socialstyrelsen. Skälet är de reviderade riktlinjerna vid vård av depression och ångest.
Efter att ha fått ärendet avvisat i både förvaltningsrätt och kammarrätt vände sig Psykoterapicentrum i juni 2018 till JO.
Psykoterapicentrum framförde återigen att flera av Socialstyrelsens experter hade varit jäviga. Psykoterapicentrum ansåg också att Socialstyrelsen hade brutit mot lagens krav på opartiskhet och saklighet.
BILD: LENNART KRIISA
Först nu, två år senare, är JO klar med sin utredning.
JO instämmer i att en av experterna, Mats Fredrikson, professor emeritus i klinisk psykologi, aldrig borde ha anlitats.
Socialstyrelsen var inte heller okunnig om omständigheterna. Mats Fredriksson, då seniorprofessor, hade lämnat in enjävsdeklaration där det framgick att han var styrelseledamot i ett bolag som säljer internetbaserad kbt. Mats Fredriksson var dessutom aktieägare i bolaget.
Socialstyrelsen beslutade därför att seniorprofessorn inte skulle delta i handläggningen av de frågor som handlade om internetbaserad kbt.
Men det räcker inte, anser JO och skriver:
”Risken för att tilltron till riktlinjearbetets objektivitet därigenom skulle komma att påverkas negativt får därför anses ha varit så stor att den borde ha lett till att Socialstyrelsen inte anlitade Mats Fredriksson i arbetet.”
Att Tord Ivarsson, docent i barn- och ungdomspsykiatri, föreläser för läkemedelsföretag, räcker däremot inte för att opartiskheten ska kunna ifrågasättas, anser JO.
Läkarna Anna Santesson och Håkan Jarbin kan inte heller anses ha varit partiska, oavsett deras engagemang i projektet Deplyftet.
Anna Santesson har tidigare sagt till Psykologtidningen att varken hon eller Håkan Jarbin tjänat en krona på projektet.
Likadant landar JO i sin bedömning av den femte experten, psykologen Filip Arnberg. Att han haft ett ”tydligt och kommersiellt intresse i ett företag som säljer KBT-tjänster till sjukvården”, är inte tillräckligt för att ifrågasätta opartiskheten. JO tillägger att ”Filip Arnberg inte har deltagit i prioriteringsarbetet och haft en mindre central i roll i projektet”.
JO har även analyserat den grundmodell som Socialstyrelsen använde sig av i arbetet.
”Grundmodellen framstår i sig som både ändamålsenlig och genomarbetad”, skriver JO.
Jag publicerar patientberättelser som ”Initiativet Stäng inte Asta” samlat in i samband med att vi förstod att Asta-mottagningen riskerade att läggas ner.
Anonym
Hej politiker!
Jag har som barn blivit sexuellt utnyttjad av en nära anhörig, det har varit så illa så min hjärna har trängt bort det.
Minnena kom när jag var ca 35 år. Jag gick 10 år på psykiatrin i Boden, fick medicin å hjälp att överleva vardagen, med psykiatriker, psykoterapeuter. Men ingen som helst hjälp att bearbeta, ingen traumabehandling, ingen vetskap om att ASTA-teamet fanns, förrän jag efter 10 år orkade börja söka själv.
Att komma in på ASTA var trygghet, där kände jag mig lyssnad på och jag kände mig trygg. Vården som finns inom psykiatrin räcker inte, ni kan inte stänga ner den enda vård som finns för oss, utöka istället ASTA:s vård med traumabehandling lifespan integration, som jag fått via Wonsa, Wonsa behövs också. Och så behövs Neurofeedback, en ny behandling som jag behöver för min obalanserade hjärna, finns endast i Stockholm.
Så ta ert ansvar politiker, ge oss vård som är rätt för oss, det kan vara din dotter, eller ditt barnbarn som behöver hjälp nästa gång.
Eller saknar Miljöpartiets regiongrupp förankring inom organisationen?
Det var med stor förvåning vi i ”Initiativet Stäng inte Asta” såg att vår publicering, av den artikel som var gårdagens blogginlägg, på Instagram gillades av MP Västerbotten. Det är roligt tycker vi att några miljöpartister begriper att våldsutsatta kvinnor lider svårt och behöver adekvat vård. Vi hoppas att den medvetenheten sprider sig till deras regiongrupp så att de inte ställer de allra svårast utsatta kvinnorna utan behandling.
Vi ser redan nu hur Kvinnojouren har ett högre tryck på grund av att Asta-patienter blivit utkastade från psykiatrin. Kvinnojouren arbetar just nu med att samla in pengar för att kunna köpa privat behandling för den utsatta gruppen.
Majoriteten inom Region Västerbotten (S, MP, V med stöd av C) verkar tycka att det är en bra idé att låta sexualbrottsutsatta kvinnor betala sin egen vård.
"Initiativet Stäng inte Asta" arbetar för att alla som utsatts för sexuellt våld, partnerrelaterat våld och hedersrelaterat våld ska ha rätt till adekvat vård som är offentligt finansierad.
Vi är ett medborgarinitiativ för dem som tidigare fått vård på den nu nedlagda Asta-mottagningen och även för kommande patienter som är brottsoffer och som inte heller kommer få adekvat vård inom Region Västerbottens nya psykiatriverksamhet.
Vi förskräcks av hur politiker idag pratar om att minska mäns våld mot kvinnor men samtidigt nedmonterar den välrenommerade vård som fanns på Asta-mottagningen.
Senaste kommentarerna