Patientberättelse 3

Anonym

4 år gammal. Min pappa och jag i en stor säng. Hur han efteråt bara drar upp mina pyjamasbyxor och kladdet sakta får torka, tills frukosten serveras dagen efter. Hans svarta ögon och tystnad, hur han tvättar alla mina kläder noga sista dagen innan jag åker tillbaka till mamma.
8 år gammal. Börjat skolan och den roligaste snällaste skolpersonalen en dag frågar mig om pappa gör saker med mig. Hur kunde han veta, skulle han hjälpa mig nu? Istället vill han att jag ska visa på honom vad jag och pappa gör. Visa inne i klädskrubben i utbyte mot tuggummi och hemlighetshållande, för annars ska alla få veta vad jag gör mot min egen pappa. Jag lär mig tidigt att skammen och skulden är min, att det är jag som utsätter min pappa för övergrepp och inte tvärtom. Jag får det förklarat för mig hur jag genom att vara den jag är, tvingar dem att måsta göra de här sakerna med mig.
16 år gammal. Övergreppen har pågått i många år och med skammen som min rustning förblir jag tyst. Många av de övergrepp jag varit med om är utformade så att de ej ska vara pratbara, för att fungera som ett skydd att jag aldrig ska avslöja dem. ”Gör vad du vill med henne, bara det inte syns efteråt”. Genom att prestera och vara duktig i skola och träning upprätthåller jag fasaden och försöker att skapa mig ett människovärde, för ett sådant äger jag inget. Skolan fattar misstankar att något är fel, jag förblir tyst men säger ändå så mycket att Socialtjänsten akut placerar mig på annan ort långt bort. Familj och vänner förstår ingenting och jag möts av ”men varför mår du dåligt, du som är så duktig på allt”. Jag skriver ett inre kontrakt med mig själv om att aldrig någonsin berätta för någon. Jag fortsätter prestationsspåret, skaffar mig en utbildning, ett bra jobb och tänker göra karriär. Allt för att vara något annat än det de gjort mig till.
25 år gammal. Står inte ut. Ringer en dag själv till ASTA och möts av en vänlig röst. Det tar mig över ett år att ens börja prata om känslorna bakom till varför jag är där. Jag är inte tyst, jag rabblar bara noggrant fakta likt en powerpoint presentation, något jag tvingats lära mig i de rättegångsprocesser där jag granskats utom och inom. Avstängd och samtidigt i totalt känslokaos, förtvivlad och fruktansvärt behovig testar jag min behandlare gång på gång, för att se om hon verkligen kommer finnas kvar och stå pall. Men jag har kommit till rätt plats och rätt person, där specialistkompetensen, individanpassningen och tålamodet finns.
Jag är en av dem som ända fram tills dess att jag började på ASTA inte sökt eller fått hjälp inom psykiatrin. En stor orsak till det är just att jag har gått igenom rättegångsprocesser – som till viss del gett en känsla av upprättelse – men framför allt har traumatiserat mig. Detta då jag har ifrågasatts och granskats till den grad, att jag till slut inte vetat vad jag fått och vågat minnas och känna, om jag inte haft bevis för det. Rättegångarna är en faktor som gjorde att jag inte vågade söka vård, med rädsla för att inte bli trodd på och att det jag skulle berätta och bearbeta i terapi, skulle kunna användas mot mig. Denna rädsla bar jag ända till den dagen jag började på ASTA.

Kära ASTA. Vi ses på rummet, vi tar promenader, vi sitter på golvet, vi rings, vi andas tillsammans, vi skriver, vi sitter tyst, vi gör en plan och vi ändrar planen, vi gråtviskar, vi tar en paus och vi fortsätter. När jag skriver vi, menar jag både mig själv och min behandlare. Men även vi – inom mig. För det är vad som ibland händer vid upprepade trauman i tidig ålder, en uppdelning av ens personlighet där olika delar bär olika erfarenheter och dissociation blir ett verktyg att överhuvudtaget överleva.
Jag har en tid varit och är under pågående behandling inom ramen för ASTA mottagningen, och det är min fulla övertygelse att de är anledningen till att jag fortfarande lever. Genom att vara ett tajt team, med specialistkompetens och med möjlighet till flexibel individanpassad vård – är de en unik verksamhet. Att få komma till en fysiskt avsatt plats där specialistkunskapen är tydlig både i rum, tid och team, har varit avgörande för mig i tillitsbyggandet, i min behandling och i mitt
läkande.
– Fortsätt ge fler chansen att få ta del av det!
– Stäng/omorganisera inte ASTA!