Ni som brukar följa min blogg vet att jag numera är både förälder till ett barn med särskilda behov och personal på ett gruppboenden. Jag var personal långt innan jag blev förälder till sonen Ja även dottern. Det jag vet är att man vinner inget på att vara en förälder som kräver orimliga saker. Detta är något jag verkligen försöker tänka på i mötet med sonens resurs. För som personal har jag mer koll på läget än vad många anhöriga tror. Hahaha så är det såklart med sonens resurs.

Det jag även märkt är att många föräldrar väljer sina konflikter med omsorg så livet ska rulla på så smärtfritt som möjligt. Så är det även hemma hos oss. Denna gång är det åka skridskor. Sonen har gjort isbanan till ett ”farligt” ställe i hans värld, vi orkar inte ta tag i problemet. Det blir vinter och alla ska åka skridskor på skolan. Vi säger i förbifarten. Joooo det är skridskor i veckan. Sonen får ångest.

När vi kommer till skolan förra veckan så har sonen ältar detta i flera dagar. Jag ber honom prata med D på skolan. Nu är ångesten hög och den röda gubben ilska (i insidan ut) styr nu spakarna. D svarar men hur löser vi detta?

Jag ser än en gång hur sonen litar på sin resurs och jag blir varm i hjärtat. D säger att ”Du behöver inte åka skridskor denna vecka. Förra veckan fick jag se en film där D åker skridskor och T åker på en skrana efter. Jag blir varm i hjärtat.

Idag var det skridskor igen och jag vet att det har en plan. Nått om nått stort paket. Då har den fantastiska människan släpat med sin spark hemifrån och slagit in den.

Mamman går till jobbet med varmt hjärta och tårar i ögonen. När jag hämtar sonen får jag se en film där sonen har skridsko på sig och åker tillsammans med sin lärare och resursen filmar. Ja givetvis får han en kram. Det är exakt så här jag vill jobba. Jag som förälder släpper mitt eget kontrollbehov och personalen får göra sitt jobb. Detta gjorde min dag och helg. JAG ÄR SÅ TACKSAM ATT MARIEBERGSKOLAN HAR DEN BÄSTA RESURSEN.

En och en halvtimme hade sonen haft på sig sina skridskor. Ja visst blir man glad på riktigt.

I tisdags så blev det offentligt att Uttervägens hjältar är nominerade i Umeå Idrottsgala som årets prestation.

När jag såg tidningen så blev jag ledsen inombords. Tänk om jag fick ringa till pappa Kennet och berätta detta. Han hade varit så galet stolt, han hade ringt till alla han känner och berättat nyheten. Hahaha

Ja fasen vad jag saknar min far. Han brann verkligen för personerna som jag jobbat med genom åren. Många har han faktiskt träffat.

Men Tänk att Uttervägens hjältar är nominerad som årets Prestation i Umeås idrottsgala. Att Ume Flyers är nominerad i årets Parasport är inte oväntat, men att vi är nominerade bland Thorens fotbollslag och Ifk Umeås Linn Sömskar och Jonna Sundling  är ju grym prestation bara det. Men jag tycker så klart att ni ska rösta både på Flyers och oss.

Här är deras motivering

Uttervägens Hjältar – Uttervägens Hjältar

Att springa toughest är det få som vågar sig på.

På Uttervägens gruppboende tog man sig tillsammans med sin personal genom hela banan utan att se den som ett hinder bara en möjlighet. Det är en prestation.

http://umeaidrottsgala.se/evenemang/rosta/

Så in och rösta på oss. Det vore grymt om gänget får visa för hela Umeå och resten av Sverige att med rätt förutsättningar och verktyg är ingenting omöjligt.

Den 1 februari rullar uttervägenshjältar igång ett sammarbete med Tentongym och deras pt John Gröntvedt. Två gånger i veckan blir det gruppträning. Vill ni ha mera info hör av er. Vi kommer gärna på ert gruppboende, skola eller dv för att informera. Hjälp oss att sprida denna info till så många som möjligt. #ingetäromöjligt

Får i bland sms om att jag borde blogga. Tydligen så berör jag människor, vilket jag blir berörd av.

Året 2016 började på sämsta möjliga sätt. Ångest och tvångstankar klev in i familjen Brönemyrs med dunder och brak.Vi var fyra stycken som behövde tänka om. Jag personligen har blivit ännu mera känslig angående utlåtande och blickar när jag rör mig bland allmänheten med sonen. Jag vet, visst är det märkligt att när jag är i min roll som boendehandledare Cilla finns det inget jag skäms över eller tycker är jobbigt men som mamma vill man inte sticka ut. Tror att mer än en känner igen sig. Många av er säger säkert utåt Nä jag bryr mig verkligen inte, men skulle ni ha en pulsklocka i liknande situationer vi hamnar i skulle er puls också jobba på lite hårdare.

Men vi jobbar på med både familjen i helhet och sonen. Vi väntar på att utredningen ska börja på BUP. Tilldess jobbar vi på. Vi är såklart nervösa hur det ska gå när Vår hjälte David kommer att jobba kortare dagar och T inte kommer att ha resurs. Av alla incidenter som hänt i höst har D varit borta på alla utom en. Javisst är han lite magisk.

Hjältarna jag har äran att jobba med då. Ojoj så fantastiskt jobb jag har. Vilket år det har varit för dem och dess familjer. Har fått så mycket kärlek och varma ord under året så jag har en rejäl bank att ta fram när det går tyngre.

Vi hoppas ju såklart att detta ska ge ringar på vattnet. Att fler ska börja med fysisk aktivitet, ja varför inte komma och prova tentongyms nya satsning på pass för funktionsnedsatta i sammarbete med UTTERVÄGENSHJÄLTAR såklart. Helt crazy att de ska bli instruktörer tillsammans med John Gröntvedt. Där snackar vi förebilder i världsklass!

Den där John han är en bra Kollega och vän både till hjältarna, min familj och mig.