Jag känner att jag fastnat i ämnet som är viktigt hemma hos oss nu.

Allas rätt till anpassad skolgång.

Om jag har mina barn på en skola där man tjänar bra som lärare och elevassistenter så blir mindre antal vuxna, jobbar man så i nämnden oxå? Behovet av elevassistenter ökar Skolorna, man sätter inte barn i sk obsklass längre som på 80 och 90 talet, dem ”bråkiga” eleverna är kvar eller rent av blir hemmasittare.

Hemmasittare, att ens det ordet finns är ju tragiskt i sig tycker jag. Hur jobbar vi bort hemmasittare? Anpassar skolorna, det är ju ingen nyhet. Hur gör man det, jo man inför en budget för just den biten. Det sk bidraget skolorna söker för barn med särskilda behov är inte stora, helst inte för dem med autism diagnos eller annan npf diagnos. Det är just dem som blir hemmasittare och den onda cirkel är igång. Kostnaden måste bli otroligt stor i långa loppet med bup, och sedan vuxenpsykiatrin. Det måste ju vara bättre att satsa här och nu!

Det är ju inte bara barnet som blir lidande, familjen och föräldrarna kostar genom att behöva all stöttning och hjälp, lärare och elevassistenter blir sjukskrivna av arbetsbelastningen, vikarier kommer in och budgeten går i taket för rektorer som får för hög arbetsbelastningen och blir sjukskriven.

Backa bandet och fördela om pengarna. Vi vill ju kunna skryta över våra unga och ge personalen inom skolan en dräglig arbetsmiljö.

Jag blir riktigt upprörd hur man bemöter barn, unga, vuxna med funktionsnedsättning!

Hur är det möjligt att 2021 har vissa skolor, läs lärare inte kommit längre. Hela skolan får ju dåligt rykte av ett sånt nötarsle. Ursäkta uttrycket, men visst det är bra att öka förståelsen men på detta sätt.

Urk. Barn i Ts klass har alltid vetat varför T har dålig ipulskontroll. T har full koll på vad adhd gör ovh vsd autism innebär. De har han vetat sen han var 9 år. Hur kan inte en vuxen utbildad person inte veta.

Lider verkligen med ”Henriks” familj.

Vad säger skolagen om detta?

Har man ett barn med npf diagnos eller andra ”osynliga” diagnoser får man betydligt mindre hjälp än synliga diagnoser.

Vi skulle vilja att skolan och politikerna tänker till hur dem jobbar mot dem som är rullstolsburna eller har en kraftig synnedsättning, har man hjälpmedel till dem?

Klart det finns, man anpassar toaletterna, man tar in skolmaterial som är i punktskrift, man jobbar inte med att skriva bokstäver utan man lär sig punktskrift bl.a.

Hur jobbar skolan mot npf och inlärning, har skolorna en bestämd plan hur man jobbar, barn som kommunicera med engelska bättre än svenska, hur jobbar man med den frågan? Barn med autism har ofta språkstörning, slutar man där eller när görs dyslexiutredning. Vi har sen klass 3 efterfrågat just denna utredning men ännu är ingen gjord. Varför vi fråga tidigt, jo jag är dyslektiker och vad jag vet är det ärftligt. Skulle man göra så mot någon som är synskadad? Ähh vi väntar med punktskrift om du skulle lära dig se i klass 7?

Helt galet enligt mig.

I går kom det, jag längtar tills jag läser ordenligt som många andra i klassen.

För mig tog det fart i klass 9. Inte pga av att en lärare hjälpte mig utan en klasskompis lärde mig hur jag skulle tänka. Tack Madde! I gymnasiet tog det fart ordentligt och jag fick äntligen hjälp på riktigt, minns att jag fick sitta och lyssna på orden istället för att skriva, lärde mig allt jag borde ha lärt mig i låg och mellanstadiet.

Tur att det finns en sån fröken på mariebergskolan. Annika.

Återigen detta leder till ett utanförskap. Detta är något vi måste jobba med i skolan precis som jag skrev i mitt förra inlägg. Lägg en egen budget till skolorna på dessa elever, jag är helt övertygad om att ni sparar kostnaden i samhället i längden.

På återseende.

Ni som följt den här bloggen under åren vet att sonen har haft resurs sen klass 1. Det är något vi varit väldigt nöjda med. För er som inte vet har T autism 1.1 (asperger) och medel Adhd, han går självklart i vanlig klass eftersom skolan är skyldig att anpassa.

Ju äldre T blivit ju större har behovet av anpassning blivit, materialet behöver man se över, inlärningsmetoderna behövs ändra på. Detta är något jag varit helt trygg att resursen tillsammans med läraren och specialpedagogen gör, men funkar det verkligen så.

Ju äldre sonen blivit ju tveksammare har vi blivit.

Hur funkar det egentligen i skolan när man har särskilda behov? Hur ska det funka enligt politikerna? Stämmer dessa verkligheter?

Arbetsbelastningen för resursen hur funkar det? Det är tre barn på papperet som är behov av resurs, men efter en dag i skolan ser man att det är minst en handfull som har behov utöver det vanliga då på en rätt liten klass.

Behovet av resurs är olika men slutsatsen är att vår son som haft beslutet från klass 1 blir utan resurs, han som har språkstörning och mest troligt dyslexi blir över. Han klagar såklart inte, vem i klass 6 klagar över att inte bli utmandad och får lira spel istället?

Jag hör i vår Rörelseglädjegrupp för barn och ungdomar med npf diagnos att detta är ett mönster, jag ser unga barn som redan som 10 åring är hemmasittare pga situationen i skolan.

Min fråga till politikerna, är det såhär vi ska behandla våra medborgare? Dessa barn har stor risk att hamna bland kriminella och bli en ÄNNU större kosnad för samhället. Är det inte bättre vi laddar på och gör rätt från början.

På Varje skola ska det finnas såkallade resursklasser som är lärarledda. Ge skolorna en särskild budget för detta, då ökar betygen från F till E iaf.

Ta hjälp av autism och aspergerförbundet, eller skolor som får detta att funka.

Vi vill att sonen ska ha samma chans till bra utbildning som vår dotter.

Nu rör det på sig ordentligt i Hjälteföreningen, förra veckan hade vi över 150st i Rörelse runt omkring i Sverige.
Det är verkligen helt fantastisk att se funkisar ta i så svetten sprutar, leendet går från öra till öra och Cilla står med glansiga ögon och bultande hjärta, av ren glädje.

Nu laddar vi om ordentligt och vill nå resten av Västerbotten till en början. Skellefteå har haft löpning hela hösten. Nu leter vi hall och volontärer. Är du den vi söker? Hör av dig i sånt fall.

Annars då? Ja det tar vi någon annan gång.