En 40 års present som tydligen föll mig i smaken än fast jag verkligen inte trodde det. Älskar utmaningar av alla dess sorter, men skidåkning, nja. Men det blev ett Joo! Har som ni vet sprungit tuffa lopp med Uttervägens hjältar och jag har varit galet nervös, nu var jag rätt lugn, men kände mig stirrig. Men har jag ett mål brukar jag sällan bryta eller ge upp. 2 januari åkte jag min första skidtur, 23 mars åkte jag 3 fucking jävla mil på skidor. Inte den bästa tiden 4h27 min, men då har jag en tid att slå nästa gång. Eller vänta ska jag göra detta igen? Ja varför inte, nu har jag ju skidorna och Kerstin har redan bokat upp boendet.

Ja det tåls att fundera på. Skönt att jag styrketränat under åren! Av 3 mil blev det nog minst 25km stakning haha triceps och bål har nog sällan varit så trötta. Tur var väl det, jädrar vad bakhalt jag hade vilket gjorde att min höger ljumske redan kändes efter 2 km. Sista 4 km låg gråten i halsen av smärtan men jag skulle Aldrig ge upp så jag tänkte på att jobba med bålen och staka i jämn fart. Drog ner km till 7. 30 min istället för 9.30 sista 9 km, visste att ju längre jag var i spåret ju ondare fick jag.

Stod kvar i mål och väntade in Madde som fått valla om. Vi tog en härlig målbild ihop. Tack älskade vän att du tog med på detta äventyr som jag Aldrig hade valt att göra själv. Du sa under helgen att jag kunde tackat nej, det ligger inte av min natur att tacka nej Haha.

Gött att jag hade härliga Hejarop av Åsa Ögren och äldsta brorsan Jocke i vår chatt, ni taggade mig rejält. Kanske måste utmana Åsa på ett lopp. *ler asstort*

Senaste fem åren i mitt liv har jag sprungit på en hel del frivilliga och ofrivilliga utmaningar.

Just nu är det många utmaningar en del psykiska men den roligaste är Fysisk. Min vän Madde gav mig en biljett till Tjejvasan 2019. På lördag är det dags. Det pratas om hur ”många mil skidor har du åkt för att ladda upp för Tjejvasan” tror faktiskt jag lyckats få i hop 9 mil om inte mer. Första gången jag stod på skidor sen gymnasiet var 2 januari 2019. Ändå rätt nöjd med mig själv. Målet är såklart att åka 3 mil och gå i mål, men tävlingsjävulen i mig säger annat.

Ser verkligen fram emot en helg i hop med en av mina allra bästa vän som följt mig genom hela livet. Nu gör vi denna helg som ännu ett härligt minne ihop. 

Att leva i en npf familj har sina fördelar men också sina baksidor.

Just nu ser vi baksidan, ingen rolig sida. När man vet hur bra det kan vara med rätt stöd och struktur så brinner det i mitt hjärta att se allt rasa. Vi ser utifrån att de är flera som behöver stöd men det betyder inte att T inte behöver.

Att plocka bort ett stöd under själva utvecklingen är ju som att sluta med Rehab för ett trasigt knä innan det är helt återställt. Varför måste det Alltid bli sämre och hända nått innan man tar tag i saker. Jag har lärt mig i mitt yrke att ta tag i saker innan det händer, vi gör risk och konsekvensanalyser och gör en handlingsplan så man kan stoppa det innan det brakar lös. Nu står en 9 årig i kläm och ber sina föräldrar om att höja adhdmedicinen för att han ska orka skolan. Ska det verkligen vara så? Nej självklart inte. Vi vet att de på skolan gör sitt bästa men behöver hjälp av fler vuxna. Ska inte sticka under stolen att både Vi och T saknar D. Inte lätt att kliva in i hans fotspår. Är djupt imponerad av hans jobb.                                                                                   När det blir så här har den stora baksidan blivit att vi fått ställa in våran utlandsresa två gånger om.

Vi hoppas allt vänder snart så vi får en härligt sommarlov i hop och inte behöver reperera sonen hela sommaren.

Allt man krigat för i arbetslivet för människor med funktionsvariation känns det som vi blivit skjutna i foten som familj.