pladask

Joho..det är mycket nu.
Det är hösttider, bär ska plockas, man ska njuta det sista av trädgårdens alla blommor, man ska städa undan sommaren och det är det ena och det andra. Sen är det valtider..kanske det viktigaste av allt. Dessutom finns mitt namn på en valbar plats, alltså man kan kryssa mej. Klappar mej på huvudet och säger ”tro på mej själv, tro på mej själv”. Kommer jag med så är det ytterligare en utmaning, men jag gillar utmaningar så.

På tal om utmaningar. Jag har gjort den numera världsomspännande utmaningen ”ice bucket challangen” idag. Den görs till förmån för ALS sjukdomen. En självklarhet att göra och att bidra med en summa pengar till forskningen. Kan bara nämna att vi har väldans kallt vatten här i byn =)när vi väl har vatten kanske jag ska tillägga..

Nu till dagens höjdpunkt (eller)
Det är länge sedan jag föll pladask, men i dag hände det. Jag bokstavligen föll pladask, raklång och utan förvarning.
Jag dunkade i asfalten som en släppt sten.

Jag bär omkring på en ryggsäck med halva världens pappershög, en dator och lite annat. Den är tung. Den satt där på halvt hängandes över ena axeln. I den andra handen höll jag som vanligt min tygkasse med andra halvan av jordens pappershög, även den tung. Bägge händerna instuckna i jackans fickor och allt är frid o fröjd. Sen helt plötsligt så drar någon bort asfalten under mina fötter, fötterna viker sig och jag faller framåt…händerna sitter fast i fickorna och det börjar gå utför om jag säger så. Ryggsäcken på ryggen får fart och snurrar fram i typ 5 G. Vrider mej runt och jag dunkar i marken/asfalten. Pang i pannan, glasögonen åker av, aj i fingret och där ligger jag i en hög av väskor och kommer mej knappt upp. Förvirrad och förvånad, lite lätt stressad över att ”någon kanske såg mej” kravlar jag mej upp och försöker fixera blicken framåt, vilket inte var det lättaste eftersom glasögonen var lite skeva kan jag säga.
Glasögonen behövde ett besök hos optikern, å här sitter jag med en värkande rygg, ont i pannan, skrubbsår på armbågen och undrar vem i hela friden som styr mej?? Inte var det då jag där o då.
Nog för att jag som liten trodde att Gud styrde oss som marionettdockor och jag försökte trassla till det för honom, men att det nu typ +45 år senare skulle visa sig vara sant, det hade jag väl aldrig trott…..