I dag har varit en bland de bättre i Carolas liv. Har börjat ställa klockan en halvtimme tidigare för att slippa högt blodtryck och stressmage innan vi kommer oss i väg till jobb, förskola och skola. Nu hinner jag duscha, äta min gröt till morgon nyheterna och göra mig klar själv innan jag måste väcka de små liven ur sin sköna sömn. Ett tips jag rekommenderar varmt till alla stressade föräldrar- en halvtimmes mindre sömn på morgonen kan du lätt ta igen på kvällen för då är du så trött att du bara längtar efter få sova när klockan blivit nio. Det gör jag.

Ute har det varit värsta vackra vädret och jag försöker verkligen njuta av det för jag vet att det snart kommer en lång kall vinter. När jag berättar för våra nya elever som tycker det är kallt på morgonen nu att det om några månader kan vara -38 grader tror de mig inte?! I dag bakade jag blåbärsmuffins med några av dem och har sällan skrattat så hjärtligt. Pappan från Burma ville att jag skulle skriva ned vad manicken jag tagit med mig hemifrån heter på en lapp, så han kunde köpa en.

"Elvisp"

Skrev jag och han var så nöjd! Hoppas han hittar en. En annan pappa ville ha receptet för att kunna baka hemma till sin fru. En mamma kom tillbaka efter en svårt operation och ville inget hellre än att träna på svenska substantiv. Såna dagar är bra. Såna dagar har det man gör en mening.

God natt!

Ännu en vecka är över och jag har inte skrivit på länge. Mycket har hänt både i mitt liv och i  livet där ute.

"Jag tycker vi är för dåliga på att se det som är bra" sa en person till mig i början av veckan och jag fick mig en tankeställare. Visst kunde jag säga till alla som frågar hur det är "Jo tack, det är bara fint." Och le mitt största leende. Risken att jag skulle vara sjukskriven inom en snar framtid är överhängande och jag skulle inte göra mitt jobb- att lära människor att läsa, skriva och prata svenska. Ett jobb som skulle vara så mycket enklare om våra elever mådde bra! Om de fick den hjälp de behöver i sitt vardagliga liv med att betala räkningar, fylla i blanketter, ringa myndigheter, få sina datorer lagade och sina sängar ihopsatta så att de kunde sova i den. Till exempel.

Det är lätt för politiker och tjänstemän att säga till oss som jobbar med dessa människor  att det finns mycket som är bra, och det gör det! Jag skrattar varje dag och har en mycket bra relation med dessa människor, många dråpliga situationer inträffar varje dag för att vi inte förstår varandra. Vad jag menar är att för de som inte träffar dem är de bara ett namn på ett papper, någon de kanske ser ute på byn någon gång. Inte en ensam mamma med två barn vars man drunknat i ett land långt borta eller en ung kvinna som inget hellre vill än att hennes man ska få lämna flyktinglägret och komma till henne i Sverige. Det är trasiga månniskor vi möter och vi måste få vara kritiska. Sorsele som tar emot flest flyktingar i förhållande till storlek och säger att vi är så duktiga på det bör ta sig en titt på verkligheten.

Det är med tillförsikt jag ser på det nya styret i kommunen. Jag hoppas vi får politiker OCH tjänstemän som pratar med oss, som tar sig tid att låta människorna bli mer än ett namn på en lista och vågar se utmaningarna som de faktiskt tagit hit i samma sekund de beslutade att ta emot flyktingarna. Lyssna på signaler som kommer från grundskolan, från dagis, fritids, SFI. Tror ni att vi kan göra ett bra jobb om det inte får kosta pengar? Om någon vecka får vi 10 nya elever. Tio. Många av dem har aldrig läst en bok eller skrivit en bokstav på sitt eget språk ens. Det blir vår största utmaning.

Ha en fin lördag där ute!

Av en ren slump slog jag på tvn i dag och blev sittandes vid reprisen av veckans Uppdrag Granskning, som handlade om hur dementsjuka låses in på sina rum och ingen personal fanns på avdelningen nattetid. Inte en värdig tillvaro för de gamla, långt ifrån och en kvinna hade fått nog. Undersköterskan Elisabeth Marklund är min hjältinna!! Hon jobbade på avdelningen och såg dessa människor fara illa, slog näven i bordet och gick till Fullmäktige för att få politkerna att förstå hur verkligheten såg ut just där. Påläst, engagerad och verbal fick hon dem att lyssna. Vad som sedan hände var ingenting……

Ett år senare kommer Herr Josefsson från Sveriges Television, och vips finns det pengar till 15 nya tjänster i älderomsorgen. Heja!!

Tack vare "en helt vanlig undersköterka" får de gamla i Piteå förmodligen en lite bättre vård i sina sista år i livet, även om det behövdes lite hjälp från TV. Elisabeth måtte vara nöjd med sig själv, att hon vågade.

Såna människor borde det finnas fler av i världen, inte minst bland våra kommunala politiker. Att våga se verkligheten, ta den till sig och sedan göra något åt den. Är det inte därför man blir politiker?? Det trodde jag i alla fall. Trodde även att jag bestämt mig för vem jag ska rösta på nästa söndag men efter senaste duellen i Radio Västerbotten började jag tvivla igen. I min förra blogg gjorde jag ett tappert försök att bjuda in förtroendevalda och tjänstemän till oss som jobbar med svenskundervisningen bland våra flyktingar. En politiker skrev en kommentar, som jag svarade på och sedan blev det tyst. Och någon kö till SFI har det inte heller varit.

I radioreportaget betonade alla partier hur viktigt det är att lära sig svenska- jag håller med till hundra procent. Men för att göra det behöver man RESURSER. Nu vill ledningen istället för att anställa fler lärare på heltid att vi som redan  jobbar går upp i tid. Detta innebär mindre tid för planering, efterarbete, vi får fler grupper och det här med individanpassad undervisning kan vi glömma. Än en gång tänker man kvantitet istället för kvalitet. Välkommen till verkligheten, än en gång.

Nu ska jag ägna mig åt en annan del av livet. Vi ses där ute!

I dag när jag skulle gå på lunch blev jag stoppad av en reporter från Sveriges Radio som undrade om jag kunde tänka mig att ställa upp på en intervju. De skulle sända  direkt från Sorsele, och de skulle bla. ha en debatt mellan politikerna. Intressant tyckte jag, men prata i radion var inget jag var sugen på. Dessutom hade det inte blivit någon bra intervju efter denna arbetsdag. Nu så här efteråt ångrar jag mig…..

Nu blev det istället samma gamla vanliga röst som fick höras i meiderna. Samma svar som alltid fick reportern också. Jag stannade kvar för att lyssna på våra politiker och där diskuterades jobb, ungdomar, arbetskraftsinvandring och flyktingar. Ja, det vill säga: Ensamkommande flyktingungdomar. Kvotflyktingarna som alla var överens om att vi skulle ta emot nämndes knappt i debatten, och det gör mig så ledsen. Det pratades om att se över kompetenser hos folk som ska komma hit och jobba "från alla möjliga länder". Vet politiker och tjänstemän att det finns både sjuksköterskor, IT- tekniker och barnmorskor hos våra flyktingar? Jag undrar. Att sedan säga att organisationen runt flyktingmottagandet fungerat bra är att antingen ljuga eller inte veta vad man pratar om.

Såg ett inlägg om en förtroendevalds besök på en arbetsplats här på vk.se. Han hade tydligen inte vetat mycket om den verksamhet han är invald att jobba för. Tänk, jag blir inte förvånad. Vi som jobbar med dessa människor vet vad de behöver- någon som lyssnar på dem, hjälper dem och bryr sig om dem. Fick de det skulle de vara nöjda med mottagandet i Sorsele och kunna ägna sig åt studier, som alla politiker var rörande överens om att det är det allra viktigaste för våra flyktingar. Kommunalrådet sa "vi har bjudit in ungdomarna till fullmäktige, men de kommer ju aldrig…." Härmed inbjuder jag alla politiker och tjänstemän att komma ned till oss och faktiskt möta människorna som finns här! Ni är varmt välkomna. Till verkligheten.

Ha en fortstatt trevlig kväll i solen.

Nu vet jag vad jag ska rösta på!! Vilken lättnad. Var ganska säker förut men efter att ha läst partiprogrammmen som ramlat in i brevlådan i veckan och efter att ha lyssnat på 30 sekunderspresentationen här på vk.se är jag helt säker!…..

Skönt att kunna lägga bort de funderingarna i alla fall. Har rätt fullt som det är ändå, så en mindre gör bara gott. Just nu känner jag mig stressad och lite otillräcklig, ingen bra känsla. Som jag skrivit förut så tar det på krafterna att jobba med människor, särsklit om de har problem och är ledsna av olika anledningar. I dag fick jag trösta en ung kvinna som saknar sin mamma som inte längre finns i livet, och en annan kvinna orkade inte göra ett dyft för att hon saknar sin familj som blev kvar där borta i en annan världsdel. I kväll, om man kan se månen så är fastemånaden Ramadan över, fick jag lära mig i dag, och då ska man tänka extra mycket på sina nära och kära. Man ska vara glad och fira, nästan som på julafton för oss. Hur lätt är det när man inte har någon nära att fira med? Jag lär mig mycket på mitt jobb och vi har en mycket varm stämning i klassrummet, många skratt blir det mellan tårarna. Jag undrade lite skämtsamt hur de gör om inte alla kan se månen i kväll, bara några. "Då ringer vi förstås till varandra" svarade de glatt.

Att skratta är viktigt. Och ens egna problem bleknar när man jämför med deras. Nu faller mörkret utanför fönstret, och allt som hörs är ljudet från tvättmaskinen. Lugnet har infunnit sig hemma hos oss. Himlen är stjärnklar men någon måne kan jag inte se. Sov gott!

Jag har inte blggat på länge nu eftersom jag gått omkring och tänkt på vad mitt nästa inlägg ska handla om. Nu har jag kommit på det, problemet är bara hur jag ska skriva utan att låta allt för arg, allt för negativ. För jag är ingen negativ person, men jag har väldigt svårt för att låtsas att allt är bra när det inte är det. Jag anser att man måste få prata om det som är dåligt också, utan att bli "en som bara klagar"…..

Nåja, ni som läser får ta det som ni vill. Alla brinner vi för olika saker. Nu är det val om två veckor och i går fick jag senaste numret av "SorseleAktuellt" där vårt kommunalråd skriver en hel sida om hur måna de är om att alla flyktingar ska få ett bra mottagande och start i det nya landet. Låter ju jätte bra. Att ha ett jobb att gå till, att ha en meningsfull fritid och ett kontaktnät där man bor underlättar en hel del, och borde falla under den rubriken. Vi har flyktingar som bott här i två år nu och  inte ens fått en praktikplats- det ska bli mycket intressant att se var kommunen hittar platser till ca. 40 personer, den som fått tjänsten på "inflyttarservice" lär inte bli sysslolös, vilket ju är positivt.

Att gå till skolan tre timmar per dag, även om det är på helårsbasis är ganska lite om man tänker efter. När du kommer hem till din lägenhet har du många timmar att slå ihjäl. Att få lära sig simma, att få en säng att sova i, att få nya tapeter i lägenheten när de du har inte är bytta sedan 90- talet och att få avlastning med barnen någon gång har aldrig varit några problem för mig. Men det är långt ifrån självklart för många av våra "nya" sorselebor. Jag är otroligt tacksam för att jag får lära känna dessa människor, med en historia helt olik våra och med kunskaper vi borde ta vara på. Att bli hembjuden till en familj som själva inte äter för att det är Ramadan men ändå dukar överfulla fat med mat jag aldrig sett förut berikar mitt liv. De har ett stort hjärta och jag önskar att fler Sorselebor fick ta del av deras färgstarka personligheter.

Socialdemokraterna vill att "kulturen ska vara en självklar del av välfärden, att fritiden ska vara positiv och aktiv och att medborgarna ska ha tillgång till ett rikt föreningsliv" Låter också jätte bra. Skulle vilja veta HUR man ska se till att det blir så.

Många rader blev det men nu är sinnet lite lättare. Att blogga är bra för själen. Nu kan jag fortsätta med kvällens sysslor. Ha det bra där ute i höstsolen.