Nu har min semester rivit off ordentligt. Jag och mr man bestämde oss således att ta en tur till andra sidan stan och gå på nöjespark, park asterix.

Det skulle vara känt för att vara lite mer för vuxna, lite mer skräck.

Vi åkte vattenkanor, tittade på delfinbäbis och åkte berg och dalbanor för barn och tog foto med obelix. Det var ju gulligt.

Sen gjorde vi det vidrigaste jag gjort i mitt liv!

Började lite soft med karusell enbart bestående av loopar, 7st för att vara exakt. Fjärilarna var överallt men det var riktigt najs. Jag gör det 10 gånger i rad efter en bamseburgare utan att må illa. Behaglig!

Sen kom helvete.

”Kom vi ska åka huvudattraktionen i den här parken!” 

Jag är fettaggad. Som en unge i obevakad godisaffär.

Den var lite söt utifrån tänkte jag. En staty på en lite ilsken Tor med blixtar i handen och blommiga kallingar.

1 timmes kö mitt inne i ”skogen”.  Hann inte ens tjuvkika på banan… Trä berg och dalbana var det visst, min första gång på en sån rackare.

Jag trodde jag hade sett det värsta. Var nästan lite kaxig. Tills jag var i den.

Jag är inte alls av den sorten som är rädd för åkning, jag har ju vanan från att jobba på disney. Alla gånger jag skrattat om mammas dödsminer under hela åkturerna fick jag svälja 100gånger om.

Med kräkset i munnen 4 gånger, jävlig smärta i kroppen samt dödsångest klev jag av helt skakandes.

Men fotot blev ju ett roligt minne. Första gången jag ser skräcken i mina ögon.