Ni vet den där känslan som är så sjukt frustrerande? När man vill få alla att förstå men ingen kommer att fatta, för det är bara jag som kan känna exakt som jag känner.
Men jag önskar verkligen att jag kunde dela det med alla.
Jag har varit på Juste Debout.
Där.
Där hade jag velat sluta skriva.
För jag önskade att ni kunde förstå det enorma i det.
Juste Debout är en av världens största danstävling i hiphopens alla stående stilar.
Och finalen är i min älskade stad Paris. Det bästa av 2 världar.
Så i söndags kl 12 stog vi alla utanför och väntade, uppradade som för ett stort skolfoto
För att komma in till ett fullsatt stadium
Förstår ni? Fullsatt! 18 000 personer!
Slutsålt!
För ett dansevent!
Slutsålt! Fullt! Mega massivt!
Stället bubblade, kokade, överkokade av energi och det osade stolthet i luften.
Stolthet över att något som är "underground" och anses oviktgt i andra kulturella sammanhang plöstsligt ha sålt ut ett helt stadium. Fattar ni?
Som om det vore madonna.
Så viktigt är dans!!
Öppningen var wow. Här får ni den.
(glöm inte att spola till 26:e minuten och se domarnas solo!)
Dance will never die!
Förra årets stora höjdpunkt var helt klart Les twins mot USA i semifinalen.
I år tog housefinalen den platsen.
Alla 4 finalister komma från samma dansgrupp, serial stepperz, och att se dom battla emot varandra, magiskt.
Och i 9:e minuten, när dom börjar dansa med varandra.
KÄRLEK! Jag var inte den enda som hade tårar i ögonen!
Och Sverige repade genom att ta hem segern i locking.
Så hänger ni med nu?
Nä det går bara inte. Det är obeskrivbar, jag lägger ner.
Peace!
Senaste kommentarerna