Idag har jag och A bokat ett ytterligare besök hos en bank.
Lite mössan-i-hand-känsla över det på nå vis. ’Käre, snälle farbro Banken kaaan vi få låna lite pengar som vi looovar att betala tebaka’.

Vi hade ett genrep hos en bank förra veckan och har väl lärt en del av det. Vi glömde bort att fråga och ta reda på så mycket. De var snälla och tillmötesgående men njaaa vi ska prova en till i alla fall få se vad som kommer ut av det.

För övrigt är det inte så himla lätt att bara starta företag. Inte för att jag nånsin har trott det heller. Men bara det att ansöka om starta-eget bidrag är en djungel. Bland annat är det en geografisk fråga minsann, ifall man får det eller ej! Eller ja. Det kan vara det. A som bor centralt kan i princip glömma det direkt, medan jag, som bor 9 km utanför centrum har MÖJLIGHET att få det under vissa premisser.

Det är lite konstigt ändå. Man kan tycka att de över lag skulle kolla på affärsplanen och hållbarheten för företaget. Inte i första hand var man bor.

Idag åt vi våfflor igen. Och jaaa jag åt dem med fiskbebisar och allt och det var hur gott som helst. Vi kokade dessutom blåbärssylt(!) vilket också var supersmarrigt.

Sista våfflan glömde vi bort lite grann så den låg lite för länge i järnet. Men jag är av den sorten att jag gillar lite brännt så där i allmänhet. Krispigt och gött. Så jag tog den gärna.

Varpå Matte får nån form av utbrott.

’Nämen NEJ! Du får inte, du kan inte, du blir ju sjuk och… får CANCER’!
’Nämen lägg av! Den är ju inte svart direkt’.
’Njaäe… men du kan GE dig på att du får åt Hypofysen’!
’Åt Hypofysen’?!
’Japp. Det vet man ju. Och DET är inte bra’.

Jag åt den där våfflan. Än är jag pigg…

Det är en konstig tid just nu. Har i två dagar suttit med i intervjuer av personer som söker mitt jobb! Det är märkligt. Lite: ’Hej, hej är det du som är jag’?

Att sitta på andra sidan bordet, så att säga, är en helt ny erfarenhet som är väldigt intressant. Flera olika typer av människor som alla söker samma tjänst. Min! Jag brottas lite med känslan av ’tänk om den här människan är bättre än jag! Hur blir det då’? Samtidigt som det känns väldigt lättande att snart få lämna över och ägna sig helhjärtat åt framtiden.

Spännande är det och snabbt ska det gå också. Redan om en dryg vecka är tanken att personen i fråga ska ’inskolas’ hos mig, innan jag går på semester och sedan på tjänstledighet.

Jag och A ska testa på egenföretagandet har vi tänkt. Det känns just för stunden som en framtid av mycket magsår men så klart överhängande fantastiskt spännande, inspirerande och magiskt roligt. Förhoppningsvis också inkomstbringande…

Dagen började med utvecklingssamtal för Teo på dagis. Inget anmärkningsvärt alls som kom upp -tack o lov- utan han verkar vara samma snälle och glade kille där som hemma.
Så det var ju bra.

Sen bar det iväg till skolan där Wilma skulle uppräda på ’Öppen scen’. De som ville fick uppträda inför skolan, dansa, sjunga eller nåt annat kul.

Wilma och en kompis har tränat i veckor och verkligen gått in för det här. De har tänkt igenom allt från kläder, hår och musik. Så i morse var jag dessutom uppkomenderad att locka hår klockan sju…

De sjöng en Agnes-låt som jag aldrig hört och den lät så svår först. Men de har verkligen övat och kunde den som ett rinnande vatten. Mamman till Wilmas kompis tyckte att de väl kunde ha tagit nån enklare låt ändå, (typ Ted Gärdestads Satellit eller nån), men tjejerna verkade inte så bekanta med den…

Två ytterligare tjejer ur klassen var med också som dansare bakom dem. Och de gjorde det verkligen jättebra! Sjöng ett par verser var och hade koreografi och grejer till låten och allt.

Man blir liksom förvånad. För här går man och tror att ens dotter är på ett visst sätt, liksom åt det blygare hållet, men på den där scenen såg hon allt annat än blyg ut… Det är coolt.

Ja. Så fick jag ju gråta en skvätt idag med då. Av pur stolthet. Så fina barn man har.

Jag var ute och rensade rabatter igår. Det är för min del förenat med ett visst mått av terapi och kräver ganska lång förberedelsetid psykiskt. För i rabatter bor det spindlar.
Jag har fobi mot spindlar.

Men rabatterna måste rensas och de kullerstenar som ligger runt landen måste lyftas på en efter en. Det är storstövlarna på och väldigt långa byxor samt långärmad tröja och handskar som gäller. Det är min rustning.

Sen närmar jag mig landen lite nonshigt till en början. Det är en del av strategin för att klara av det överhuvud taget. Jag liksom bara står där och tittar lite förstrött åt jorden till, som att jag absolut inte alls har tänkt att rensa precis just nu. Jag tittar bara. Min klädsel till trots. Jag står så där och glor i jorden en stund för att försäkra mig om att det är lugnt innan jag attackerar. Och då gäller det att ha bestämt sig för att inte titta så mycket utan bara göra.

Det gick förvånansvärt bra. Jag hann nästan färdigt två rabatter innan jag såg den första. Den var svart. Inte så jättestor i verkligheten, men stor i min spindelvärld.

Då blir jag paralyserad. Allt stannar upp och tårna i jättestövlarna krullar ihop sig helt automatiskt. Men jag satt i alla fall kvar. Efter en halvminut av idogt stirrande vågade jag mig på att kasta lite jord på den också! Ha där fick den. Den försvann. Natuligtvis in i samma rabatt igen, men jag satt kvar!

Trotsigt rensade jag klart och la tillbaka stenarna fint i sin rundning och jag såg inte till spindeln nån mer gång. Jag är så stolt! Och jag lever dessutom.

Nä va lessen jag blir. Det är så trist men ack så typiskt på nå vis. Kommer hem hungrig som aldrig förr, lite extra sen dessutom efter att ha hämtat Wilma o hennes kompis på stan. (Första gången för dem ensamma där)! Matte o Teo är iväg o fixar med nån fotbollsplan och jag kör igång maten.

Kyckling, pommes och min superextrabrillianta sås får det bli. Funkar alltid.

Sent omsider är maten klar. Teo håller vid det här laget fullständigt på att döööö av hunger som han säger.

Jag tar ut kycklingen ur ugnen och. Nä. Men fy. Nä. Men usch. Vad det stinker! Luktar surstrumpor. Tåbira blandat med räkskal. Illa, illa luktar det. Vi vågar eller vill verkligen inte äta det där.

Så det blir till att äta pommes frites och sås! Så där gott. Och så där festligt.

Matte är nu på väg till Frasses…

Igår hade hon varit och hämtat vagnen som utlovat. Skönt. Så då kunde ungarna o Matte köpa pizza, Wilma fick tillbaka den hundring jag var skyldig henne samt månadspeng. Det blev dessutom en hunka till min tomma börs också. Och idag kommer det någon och hämtar vår säng! Den gamla alltså som vi inte sover i längre. Så fantastiskt. Ännu färre grejer i garaget! Så snart kan vi nog till o med få in en bil där…

Det är skillnad på barn och barn. Även fast barnen finns inom samma familj och möjligen också har samma föräldrar. Wilma har alltid varit ett väldigt rent barn. Smutsade sällan ner sig ens som bebis (jag bytte kläder på henne bara för att det var roligt). Till Wilma köpte och köper vi kläder att växa i.

Med Teo är det en annan femma.

Till honom köper man för det första kläder som han kan ha NU för till hösten är de ändå utnötta eller trasiga. När det gäller Teo måste man ha kläder som klarar ett antal tvättar. I veckan. Det har hänt mer än en gång (faktiskt bara den här veckan) att han fått ha smutsiga brallor på dagis. Gräsiga knän syns inte så bra alltid i hemmets mörka vrår och ibland beror det ju också på att de andra paren helt enkelt ligger i tvättkorgen eller för att jag helt enkelt inte accepterar att han bara har brallorna en enda dag innan de måste tvättas. Jag väljer att inte se det.

Efter den här morgonen så undrar jag också, alldeles oerhört stillsamt och vänt; hur SNABBT kan han smutsa ner ett par byxor?

VA?!

Han fick ett par rena i morse, ungefär klockan halv åtta. Kvart i åtta så är de alldeles fläckiga! ’Det var Wilma som spillde mjölk på mig’. Ja så klart. Och så är det fredag varje dag nästa vecka.

Så. Ibland blir det lite smutsiga byxor på dagis bara för att.

Ska jag välja spareribs från BBQ:n eller T-ben från kolgrillen?

Jaa det är sånt jag roar mig med att fundera på mellan avtalsskrivningar och biljettutlottningar en torsdag som denna.

Om ett par timmar ska vi ut och käka med jobbet och det ska bli grillat för hela slanten.

Å så gott!

Så konstigt. Min förra blogg försvann ut i rymden. Så den fick ingen se. Så snopet.

Nåväl. Jag är i alla fall så himla nöjd över att ha blivit av med en massa rat från förrådet i garaget! Jag har ju åbäkat mig över det förut, alla grejer som anfaller en när man går in där. Så jag fick som för mig att göra nåt åt det till slut.

Samma dag som jag satte ut annonsen så blev vi av med ungarnas sulky.
Kaching! 200 spänn.

Samma köpare frågade ifall vi möjligen hade en barncykelsadel till salu också. Och eftersom det såg jättekonstigt ut med en stor femåring i den sist vi provade så hade vi ju det.
Kaching igen och 50 kronor.

En farmor köpte den andra barnvagnen osedd för 400 kronor och hipselivips så hade vi riktigt bra med gångutrymme i förrådet. Eller ja. Hon har inte hämtat den än-men har lovat att komma ikväll.

Ja men det är en ganska skön känsla faktiskt. Att bli av med sånt som står ivägen, få lite pengar för att nån hämtar eländet och som bonus får man känna sig lite miljöaktivistig genom att ens fullt fungerande grejer kommer att återanvändas.
Tänk på det och så ringer ni på annonsen om vår sängram också. Två nattygsbord slänger jag med…

Summasumarum så är jag veckans nöjding!