Födelsedag i dagarna fyra. Och då har jag inte räknat med barnkalaset! När vi fyller år i familjen så gör vi det länge och i omgångar för folk har sällan möjlighet att komma samma dag. Det gör absoluit ingenting, det är rätt trevligt att hålla kvar känslan av att vara extra viktig lite längre.
Nu när de flesta i släkten varit och uppvaktat Teo på 8 årsdagen, de sista kommer på fredag, är det så dags för -det i en mammas värld- lite läskiga Barnkalaset…
Jag målar alltid upp en bild av detta som innefattar helvilda ungar totalt utan sans som liksom väller in genom dörrarna och lever rövare så att saker går sönder, de välter saftkannor och kletar chokladbollar i soffan och -de går aldrig hem!
Ljudnivån är samtidigt extra hög och det liksom klingar en klocka i mitt huvud hela tiden…
Jag vet. Jag är lite småstressat lagd (underdrift) och ja jag är lite överkänslig mot ljud. Och ja. Jag överdriver. Det brukar alltid vara ganska skoj ändå och gå väldigt bra.
Jag har skrivit ut fler inbjudningar än någonsin förr. Vi har hyrt lokal och Teo ska äntligen få bjuda igen alla dem som han faktiskt varit på kalas hos och som jag haft jättedåligt samvete för… Nu ska det bli av -tack vare en större plats än hemma att vara på- och det ska bli roligt och trevligt och lagom stimmigt och roligt och trevligt och alldeles…alldeles underbart.
Teo 8 år!
På födelsedagen blev det önskemiddag-tunnpannkakor med sylt o glass…
…och paketöppning. Här med favvotemat Barca!
.JPG)
För det är ju ändå torsdag.
Senaste kommentarerna