Conny Forsström säger här "Borgarna vill HA ett ojämlikt samhälle där den starke vinner. Men detta medför också högre kriminalitet och ökad droganvändning."

Nu kan jag inte svara för alla "borgarna", men jag kan presentera mina tankar.

Till att börja med _vill_ jag inte ha ett ojämlikt samhälle. Det är inte så att jag tycker att staten skall se till att vissa har mycket och andra litet. Men, när någon på laglig väg lyckats skapa sig en förmögenhet skall staten inte göra något åt det. Det är stor skillnad mellan att "vilja ha" och "inte göra något åt"!

För det andra undrar jag om Conny kan hänvisa till en källa som bekräftar att störe skillnader medför mer kriminalitet och mer knarkande.

Det är inte omöjligt att det hänger ihop, men jag vill se en trovärdig utredning om det innan jag är övertygad. Jag är långt mer benägen att tro på det omvända: att mer kriminalitet och knarkande ger större skillnader i samhället, med knarkarna och de kriminella längst ner.

Vidare skriver Conny "Se på ert drömsamhälle USA. Ojämlikheten är SKYHÖG, brottsligheten SKYHÖG, antalet poliser SKYHÖGT!".

Nu måste jag protestera! Jag har aldrig, sedan jag blev vuxen, sagt att USA är mitt drömsamhälle. Jag tycker att USA, som helhet, gör en del saker rätt men också många fel. För tillfället överväger faktiskt de saker de gör fel! Det räcker egentligen med att säga "Guantanamo".

Men Connys ord får upp en del interessanta frågor i mitt huvud: hur stora skillnader är acceptabla i ett samhälle? Hur mycket kriminalitet är ett samhälle berett att acceptera? Hur många poliser är "rätt antal"? För låt oss vara realister ett tag: det går inte att skapa ett samhälle där alla har på öret lika mycket (åtminstone inte med verktyg som befolkningen är beredd att acceptera). Och polisens främsta uppgift är egentligen inte att bekämpa brottslighet, utan att se till att den håller sig på en acceptabel nivå. Och för dem som utsätts för grova brott kommer vi alltid att ha för få poliser!

Slutligen skriver Conny "Ett jämlikare samhälle, med en utjämnad resursfördelning, det är mitt idealsamhälle…." Jag håller med honom till viss del, men inte helt: jämlikhet är bra, och det vill jag inte avskaffa. Men staten skall se till att jämlikheten gäller möjligheter, inte vad man göra av möjligheterna. Om jag väljer att jobba 15 timmar om dagen så jag kan bli miljonär skall det stå mig fritt att göra det, utan att jag blir av med mina pengar. Det skall också stå mig fritt att jobba bara precis tillräckligt för att betala mina räkningar, utan att jag skall få pengar av staten.