Plötsligt kom döden nära…

Av , , Bli först att kommentera 2

Jag sitter och surfar runt, googlar på tänkbara ord och betydelse på ett ord som eventuellt ska ingå i namnet på en smyckeskollektion. (Min kompis Maria Sandberg som gör fantastiska silversmycken) Hon har bett mig om lite feedback, så här sitter jag och gör lite efterforskningar. Jag klickar in på den ena sidan efter den andra för att plötsligt befinna mig på en blogg skriven av en, som hon beskriver sig själv, helt vanlig kvinna som skriver om sina helt vanliga dagar. Hon har även en cancer som spridit sig i kroppen. Jag läser hennes kortfattade presentation och ser en bild av en medelålders kvinna med ett leende på läpparna. Hon ser i allra högsta grad levande ut.

Det första inlägget är även det allra sista. Ett inlägg skrivit av Sara & Emma som jag antar är kvinnans döttrar. En dödsannons med en otroligt vacker dikt + datum och tid för begravningen. Jag inser att det här är på riktigt – detta har hänt – det är den verklighet vi alla kommer att stå inför.

Den leende och levande kvinnan finns inte bland oss längre. Jag har ingen aning om vem kvinnan är, känner inte henne eller hennes döttrar men nyfikenheten får mig att läsa vidare. Efter några blogginlägg början kvinnan ta form och hon blir levande i mitt huvud. En stark och levnadsglad kvinnan som naket beskriver sin vardag och kamp mot monstren som hon kallar sin cancer. Här är ett litet utdrag från hennes blogg, och jag hoppas att det är okej med henne att jag publicerar det:

”Nej, helt kräkfri blev jag inte, men nästan. Har inte alls mått illa idag men istället kämpat på tills tårarna stod högt, i mina försök att tvätta några stackars maskiner kläder och handdukar och att gå upp och ner för trapporna. Krafterna är nästan slut och jag orkar snart inte lyfta benen i och ur bilen när jag ska åka iväg nånstans.
 
Det är såklart inget att skämmas för om jag behöver gråta en skvätt och när jag väl gör det, känns det ju bra. Efteråt. Men så är jag sån också att jag kämpar emot så länge jag kan. Dumt? Antagligen, men tänk om alla murar faller ihop och inte skyddar mig längre och tänk om det aldrig slutar att komma tårar och tänk om jag inte klarar av att hålla garden uppe mot monstren igen, och tänk om jag faller ihop som ett korthus och blir till en kladdig massa av saltvatten och smutstvätt?”
Döden kommer nära – det är så svårt att förstå – eller vi kanske inte ska förstå – vad vet jag? Författarinnan Elisabeth Kübler Ross som skrivit många böcker om döden har sagt:
” Först när vi accepterat att vi ska dö kommer vi att leva livet fullt ut”
Önskar er en härlig dag i värmen/Susanne

 

Skapa dina egna minnen…

Av , , Bli först att kommentera 1

I går morse åt jag min frukost på min uteplats. Trots tidig morgon var det varmt i luften och jag kunde sitta ute enbart i shorts och T-shirt. När jag ätit klart ställde jag ifrån mig min tallrik, tog ett par djupa andetag, bestämde mig för att vara närvarande i just den stunden. Att lyssna till ljuden runt omkring mig, att uppmärksamma färgerna och formerna på blommorna i krukorna, att känna efter hur det kändes i min kropp.

Just den stunden som endast varade i ett par minuter har nu förvandlats till ett positivt och energigivande minne. Jag kommer ihåg vad jag hörde, en buss som passerade, vinden som blåste i björken utanför mitt staket, en personbil som körde något för fort och en ko som råmade långt bort i fjärran. Jag kommer ihåg färgerna och formerna på blommorna, en klar och stark orange, en mustig purpur, en mild och ljuvlig rosa och en försiktig orange. De färgstarka blommorna omgavs av ett mörkgrönt bladverk. Massor av perfekta små långsmala blomblad bildade perfekt runda blommor, de såg nästan overkliga ut, och jag vilel känna efter. Utslagna blommor och blomknoppar i olika stadier samsades på en och samma blomma. Jag kommer ihåg hur det kändes i min kropp – det kändes lugnt. Ingen smärta eller obehag någonstans, jag kände efter igen för att försäkra mig att det var sant. Jo, så var det – stor tacksamhet. Jag kommer ihåg värmen som omslöt min kropp.

En stund av VardagsLycka att minnas, ett guldkorn att plocka fram i stunder av nedstämdhet och missnöje. I denna stund av VardagsLycka kastade mina ögon en blick på mina bara ben – dom var inte släta och vackra!!!. Ojdå… ska man tro reklamen kan vi bara känna oss fria och lyckliga med släta och silkeslena ben. Jag bestämde mig för att strunta i mina något osläta ben och njuta av stunden i alla fall. (Jag får fixa det sen – så jag kan uppleva ännu mer VardagsLycka 🙂 )

Ta dig tid att uppleva stunder och ögonblick av VardagsLycka – skapa dina egna fina minnen för framtiden och nuet.

Hör gärna av dig och dela med dig av dina stunder av VardagsLycka./Susanne

En okunnig mamma…

Av , , Bli först att kommentera 1

Som jag tidigare har berättat om var vi på auktion i lördags. När vi var på väg därifrån till vår parkerade bil följdes vi av en familj med ett gråtande barn. Har ingen aning om antal personer eller ålder på barnet som grät eftersom jag aldrig vände mig om. Barnet skrek och grät, en mamma pratade med det gråtande barnet. Rösten lät väldigt irriterad. Jag har varit i likande situationer, det är jag alldeles övertygad om, dock har jag inget specifikt minne av när och omständigheterna. Men, känslan av en bubblande irritation, frustration och stress känner jag igen. Känslan av att inte behärska situationen på ett önskvärt sätt.

Jag försöker stänga ute det som pågår bakom oss och säger till mig själv att det finns en anledning till att situationen uppstått och att föräldrarna gör sitt bästa för att lösa det.

– Om du håller på så här kan vi aldrig åka någonstans!!! Det var lösningen som den mamman hade till hands. Hot och skuldbeläggande. När jag hörde henne säga som hon gjorde till sitt barn var det som kniven i hjärtat på mig. Jag tog så illa vid mig och blev både arg och ledsen. Varför? Troligtvis detta:

  • Önskar att jag haft mod och kunskap att formulera mig  och sagt nåt ”klokt” till mamman som hjälpt henne att hitta alternativa lösningar än hot och skuldbeläggande
  • Jag har själv blivit bemött på liknande sätt av närstående
  • Jag har själv” löst” situationer med mina barn på detta sätt

Det gör ont att bli påmind. Jag möter känslan, andas och gråter när jag är ensam. Jag skriver detta inlägg för att sedan försonas med det som varit och gå vidare.

Jag tror inte denna mamma är en dålig och elak mamma. Jag väljer att tro att hon inte vet bättre, hon har inte kunskap och verktygen att agera annorlunda. Jag utgår ifrån att alla föräldrar vill sina barn det bästa och gör så gott dom kan utifrån det dom vet och kan. Därför anser jag att föräldrakurser skulle vara OBLIGATORISKT tills barnet fyllt arton år. Tänk vad skönt att som förälder få stöd, uppmuntran och vägledning under barnens uppväxt. Någonstans att landa. Att regelbundet få träffa andra föräldrar för att utbyta tankar, funderingar och erfarenheter. Ett utvecklande föräldraskap med en fylld verktygslåda och en fungerande kompass som visar oss vägen.

Ingen förälder kommer någonsin att vara perfekt (vad nu det är). Det är så lätt att saker slinker ur munnen utan att vi tänker oss för och när det är sagt är det försent. Men det vi kan ge våra barn och bör ge våra barn är; Självrannsakan. Tänka efter, känna efter, förstå vårt agerande och våra handlingar. Be om ursäkt när det behövs, lägga bort stolthet och principer. Kanske det även är på sin plats att försöka förklara oss för att skapa en förståelse.

Nu har jag skrivit av mig – skönt. Jag skänker en tanke av förtröstan och positiv energi till mamman med det gråtande barnet.

Önskar er alla en skön dag i sol och värme/Susanne

 

Lägg på locket och tig!

Av , , Bli först att kommentera 3

Ni känner till uttrycket att sopa under mattan. Dit sopas känsliga och jobbiga saker utan en tanke på konsekvenserna för omgivningen, och sen låtsas som om dom aldrig existerat. Pratar vi inte om det så finns det ju inte. Fel, det finns kvar under mattan som med tiden blir väldigt obekväm att gå på. Den enda som ”vinner” något på detta beteende är den som väljer att lyfta på mattkanten och sopa undan ”skiten”. Det blir en tillfällig vinst/lösning för att slippa ta tag i det som egentligen behöver läggas på bordet och lösas.

Varför gör vi då så här? Självklart har vi väl alla olika svar på det samtidigt som många inte är medvetna om att dom handlar på detta sätt. För egen del tror jag att det handlar om något av dessa alternativ:

  • Konflikträdsla  – vi är rädd för att andra ska bli sårade, ledsna, besvikna och arga och att det ska resultera i att vi blir avvisade och bortvalda.  Vi kan även vara rädda för att bli påhoppade och känna oss försvarslösa och utelämnade.
  • Okunskapvi vet inte HUR vi ska hantera situationen för att komma vidare
  • Mönsterett omedvetet inlärt beteende som vi fått med oss från vår uppväxt
  • Omognadavsaknad av personlig mognad och erfarenhet från liknande situationer
  • Kontrollbehovnär vi sopar saker under mattan och lägger locket på kontrollerar vi situationen eftersom vi stänger av all kommunikation
  • Känslovilsenvi vet inte hur vi känner och därav inte kan uttrycka oss
  • Formuleringsproblemvi har svårt att formulera oss i tal

 

Visst har jag också sopat saker under mattan, inget jag är stolt över och det gör sig påminnd lite då och då när jag ibland snubblar på mattkanten. Nä, jag vill bli ännu bättre på att lösa situationer i sin linda så nu ska jag läsa på mer om konflikthantering.

Önskar er en fantastisk dag i sommar Sverige/Susanne

 

Auktion och havsluft

Av , , Bli först att kommentera 2

Dagens inlägg blir i form av bilder från auktionen vi besökte i dag samt en utflykt till havet. Sverige är fantastiskt!

140705 002140705 003140705 001

Nog kan man fynda på auktioner, kistan som syns på bilden klubbades för 150:-.

 

140705 004

Secret service på plats…

140705 006140705 005

Prylar, prylar, prylar….

Kanske någon känner igen vart följande bilder är tagna…

140705 014140705 012

Önskar er en fortsatt trevlig helg i det fina vädret./Susanne

Besvärlig matgäst

Av , , 2 kommentarer 2

Hör du till de personer som andra tycker är besvärlig på bjuda på middag? Har du någon överkänslighet eller är du allergisk?

Jag har själv provat olika typer av kosthållning genom åren. Jag har i olika perioder varit vegetarian, något som rent etiskt ligger mig varmt om hjärtat. Jag gillar inte den industriella hanteringen av djur. Innan jag tillreder fisk, kyckling eller annat kött ägnar jag alltid en tanke till att det jag ska lägga på min tallrik och strax ska äta upp har faktiskt varit en levande varelse med allt vad det innebär.

Jag har även ätit både laktosfritt, mjölkfritt och glutenfritt, undvikit olika typer av livsmedel som min mage inte uppskattar. Jag avstod även från vitt socker under en två-års period. Det funkar ju bra och smärtfritt när jag fixar min egen mat och är hemma ensam eller tillsammans med Kärleken. Dessutom beror mitt matintag på hur min mage mår för dagen. Problemet blir ju när vi ska bort på middag eller kalas. Jag har många gånger kännt mig som den besvärliga matgästen, som måste äta speciellt. Nu vet jag att de flesta som bjudit mig på middag alltid gjort sitt bästa och frågat upp vad jag äter och inte äter. De har tilllagt mat till mig efter bästa förmåga, serverat i egen panna eller upplagt på fina fat. Men det känns så utpekande när de, inför de andra gästerna säger: Här är din mat Susanne! (Jag känner mig som den besvärliga matgästen.)

Inte konstigt om de andra gästerna vänder på huvudet och tittar på mig och det som ställt fram till mig, jag förstår dem. Nyfikna. Antagligen skulle jag göra samma sak om det gällde någon annan. Det är ju inte illa ment, så det är bara att plocka fram ett litet leende och tacka värden/värdinnan för maten och besväret.

När jag åt helt glutenfri kost och vi var bjudna på kalas brukade vi baka eget som vi tog med och bjöd på. Våran favorit som vi fortfarande bakar vid festliga tillfällen är en Kokos och hallonstubbe. Mums säger jag bara. Den går även att göra helt mjölkfri genom att använda vispbar havregrädde. Du får receptet här: http://www.ica.se/recept/kokos-och-hallonstubbe-716362/

Jag tycker att matbutikerna skulle kunna bli bättre på att profilera och informera om både gluten- och mjölkfria alternativ för att underlätta för de som inte har så mycket kunskap eller behöver lite idéer och inspiration. Det har ju blivit allt vanligare att människor har problem med gluten eller vill/måste äta mjölkfritt. Ingen ska behöva känna sig som en besvärlig matgäst. Det finns mycket gott till alla och med lite extra tid och energi går det mesta att fixa. Nästa gång du bjuder hem någon med specialkost – se det som en spännande utmaning. Det finns många bra recept att hitta på nätet.

Lycka till med baket/Susanne

 

Ett snyggt paket

Av , , Bli först att kommentera 2

Less på reklamblad men är ändå tillräckligt nyfiken på erbjudanden för att inte sätta upp en lapp på brevlådan: REKLAM UNDANBEDES. Jag är precis så. Less på all reklam med vill ändå ta del av det som erbjuds. Detta innebär att returkorgen för reklam och tidningar snabbt fylls upp.

Förra julen skulle vi traditionsenligt leka paketleken och det kräver många små paket till ett förutbestämt värde per paket. (Vi brukar sätta ett maxvärde på 20:- per paket.) Jag vill gärna ha en blandning av olika storlekar och omslagspapper på paketen. Det var inte så mycket julpapper kvar, så jag funderade på olika alternativ, foliepapper och vanligt vitt A4-papper användes. Jag fick syn på den överfulla tidningskorgen och tog fram några färgglada reklamblad, jag började tänka återbruk. vad kunde jag mer använda för att skapa paket enligt återbruksprincipen? Till snören plockade jag fram nystan av matttrasor som jag knöt ihop paketen med. Ingen tejp behövdes. Det blev lite annorlunda men väldigt fina paket.

Jag fortsatta att slå in ytteligare några julklappar på detta sätt, och då behövdes det ju etiketter. Vita fönsterkuvert, som annars slängs, blev lösningen. Jag ritade cirklar i olika storlekar,klippte ut, hålade med en hålslagare och ritade lite mönster + ett god jul. Roligt och snyggt.

Dagen till äran fick min bror en födelsedagspresent inslagen enligt återbruksprincipen. Både paket och innehåll uppskattades.

140703 016

Återbruka mer!!!/Susanne

Att säga som det är

Av , , Bli först att kommentera 2

Som människa har vi ett stort och omfattande känsloliv. Vi har även förmågan att uttrycka oss. Vi kan skriva, måla, sjunga, dansa, samtala, fotografera eller skulptera. Sätten är många. Men bland det svåraste vi kan göra är att uttrycka hur vi känner och berätta det för andra. Generellt så har vi kvinnor lättare för att prata känslor, men det kan ändå vara otroligt svårt att vara ärlig och uppriktig om hur och vad vi egentligen känner. Ibland vet vi helt enkelt inte vad det är vi känner och då är det ju inte så konstigt att det är svårt att formulera sig i ord.

På frågan om vad vi uppskattar hos andra människor svarar de allra flesta ;ÄRLIGHET. Men handen på hjärtat hur ärliga är vi egentligen när det kommer till kritan? Hur ofta har vi inte lindat in och paketerat det vi vill säga i en ”snygg förpackning”. Vi är rädda för att vi ska såra någon, göra dem ledsna eller upprörda och arga. Kanske är vi rädda för att bli avvisade eller missförstådda. Känslor känns – men det är det som gör livet till ett spännande tivoli där vi kan åka med både i en hissnande berg och dalbana, ett läskigt spöktåg eller sitta högt uppe i ett parisehjul och njuta av utsikten och upplevelsen.

Visst är det viktigt att vara ärlig mot sin omgivning trots att det kan vara svårt, men ge dig själv och andra tid, MOD och tryggheten att våga. Vi kan förslagsvis börja med att vara ärliga mot oss själva.

” När känslorna är som starkast är tanken som svagast.”

Önskar dig en bra dag/Susanne

VardagsLycka – trots allt…

Av , , Bli först att kommentera 1

När jag fick frågan av min arbetsgivare vad jag skulle göra på min semester svarade jag att jag skulle skriva en till bok. Det har blivit två stycken hitintills, men det finns ett antal till som snurrar runt i mitt huvud. Det är en salig blandning av barnböcker, en diktbok och en bok om kärlek. Det bokprojekt som jag planerat för nu är en fördjupning av min föreläsning om VardagsLycka. Den kommer att handla om hur vi kan skapa vår egen VardagsLycka trots motgångar och jobbiga situationer.

Men jag vet av erfarenhet att det är speciellt att gå in i sin skrivarbubbla. Det kräver diciplin, tålamod och energi. Tid är A och O. Två veckor har snart gått på min semester och den mesta tiden har jag ägnat åt fotbolls-VM!!! Jag håller även på med att hjälpa igång min mammas blogg. Det har även blivit lite extra långa promenader med min hund. Jag har ännu inte påbörjat mitt skrivande men processen pågår i mitt huvud, det är så jag funkar, många tankar och idéer som ska bollas fram och tillbaka. Det gäller ju också att hitta de rätta illustrationerna – men eftersom jag teckar dem själv brukar det inte vara något problem – det tar bara en massa tid.

När jag har svårt att komma igång med något projekt brukar det hjälpa att sätta en deadline, gärna kopplat till någon typ av evenemang. Det ska jag sätta mig med nu – bestämma när boken ska vara klar. Jag kommer att uppdatera er lite då och då hur processen fortskrider.

Njut av dagen/Susanne

 

Att sluta kontrollera för din egen och andras skull.

Av , , Bli först att kommentera 1

Som nära anhörig till personer som väljer ett destruktivt liv är det nästan ofrånkomligt att man, i sin önskan att hjälpa, försöker påverka och styra personen i MIN önskade riktning. Allt eftersom tiden går är det lätt att succesivt utveckla ett kontrollbehov som varken hjälper andra eller är bra för vår fysiska och psykiska hälsa. Depressioner, nedstämdhet, högt blodtryck och utbrändhet är bara några av de vanligaste åkommorna som anhöriga drabbas av. Många blir sjukskrivna och medicinerade på grund att detta, men, alla är inte medvetna om att det kan vara ett kontrollbehov av en anhörig som ligger i botten. Likaså är det många barn och ungdomar som mår dåligt på grund av att en nära anhörig drogar eller dricker för mycket. Vi pratar inte om detta – det är ofta väl bevarade familjehemligheter.

Även om vi innerst inne VET att någon är på gränsen till ett missbruk vill vi inte riktigt inse fakta, vi hittar ursäker, bortförklaringar och rättfärdigar personens beteende och handlingar. Vi undviker samtalsämnet för det skapar bara dålig stämning. Vi försvarar och vi ägnar mycket tid och energi till att hålla fasaden uppe. Vi tjatar, hotar, gråter och manipulerar för att inbilla oss att vi kan kontrollera – vi vill absolut inte accepetera vår maktlöshet. Vi anpassar oss, ältar, underlättar och fixar. Vi vill hjälpa, vi vill att personen ska må bra, sluta dricka och droga och slippa alla negativa konsekvenser. Vi vill ha tillbaka personen som den en gång var.

På mitt kylskåp har jag satt upp denna påminnelse:

ATT SLUTA KONTROLLERA

  • Att släppa konrollen innebär inte att du ska slutar bry dig om – det betyder att du inte kan fatta beslut åt någon annan.
  • Att släppa kontrollen innebär inte att skära av banden – det är att inse att du inte kan kontrollera en annan människa.
  • Att släppa kontrollen innebär inte att möjliggöra – utan att tillåta att andra lär sig av naturliga konsekvenser.
  • Att släppa kontrollen innebär att erkänna sin maktlöshet, vilket innebär att jag inte kan förutsäga resultaten.
  • Att släppa kontrollen innebär inte att ”fixa”, utan att vara ett stöd.
  • Att släppa kontrollen innebär att tillåta en medmänniska att vara mänsklig.
  • Att släppa kontrollen innebär att tillåta andra människor att påverka sina egna öden.
  • Att släppa kontrollen innebär att låta andra se verkligheten som den är.
  • Att släppa kontrollen innebär inte att förneka, utan att acceptera.
  • Att släppa kontrollen innebär att inte anpassa allt efter dina önskningar, utan att ta varje dag som den kommer och glädjas åt den.
  • Att släppa kontollen innebär inte att ångra det som varit, utan att växa som människa och leva för framtiden.

Det här har hjälpt mig otroligt mycket i min personliga utveckling och strävan efter att uppnå balans och sinnesro i mitt liv. Vissa dagar känns allt enkelt och självklart men så stöter jag på ett isberg lite då och då. Men det är bara att ta ett djupt andetag, samla energi för att hitta en väg förbi. Önskar er allt gott/Susanne