Etikett: folkhälsa

SD är helt ute och cyklar om vad personal och chefer i Region Västerbotten anser om hbtq-diplomering

Av , , 1 kommentar 7

Man upphör aldrig att bli förvånad över okunskapen hos ledande sverigedemokrater. Det senaste exemplet är gruppledaren för SD i Region Västerbotten Petter Nilsson, som på sin blogg går till attack mot regionens hbtq-diplomeringsverksamhet utifrån att den skulle vara onödig ”administration” som reflekterar en misstro mot chefer och personal.

Men vad tycker egentligen chefer och personal om denna verksamhet?

Region Västerbotten har arbetat med en intern hbtq-diplomering av sina verksamheter sedan 2015. Hittills har ett 50-tal verksamheter och 1000 medarbetare genomgått diplomerats. Utbildningen genomförs av regionens egna hälsoutvecklare och har som syfte att ge verksamheterna stöd i deras långsiktiga arbete med hbtq-frågor, normer och jämlikhet för att bidra till en mer jämlik arbetsmiljö, vård och hälsa.

Den senaste utvärderingen publicerades nyss* och har bl a kartlagt chefernas erfarenheter av hbtq-diplomeringen. Studien är tydlig. De chefer som deltagit i diplomeringen ”ger en väldigt positiv bild av vad diplomeringsprocessen som helhet har inneburit för verksamheterna” (s. 6). Verksamheterna har fått en förhöjd kunskapsnivå och förståelse för hur hbtq-personers livsvillkor påverkar hälsa och hälso- och sjukvårdens roll i att bidra till jämlik hälsa samt vad de konkret behöver utveckla.

Men det var chefernas åsikter. Vad tycker medarbetarna då? Det säger inte den här utvärderingen så mkt om, då den fokuserade enbart på chefer och patienter. Men däremot kan vi läsa en del om det i den kartläggning om ojämlikhet i hälsa och vård i Västerbotten som regionens folkhälsoenhet gjorde 2019**. Bland personalens önskemål gällande utbildningar, framkommer det att utbildningar som efterlyses är bl a om patienters delaktighet och inflytande och om sexuell läggning och könsidentitet (s. 20). Kompetensbrist hos personalen gällande gränsöverskridande könstillhörighet och HBTQ-personer med erfarenhet av dåligt bemötande i vården är några av de behov och problem som personalen som deltog i studien lyfter fram (s. 20).

Med andra ord så är det personal och chefer som själva lyfter vikten av att verksamheterna arbetar med de här frågorna. Att erbjuda dem möjligheten att gå en hbtq-diplomering är inte att misstro deras kompetens utan snarare att tillmötesgå det kompetensutvecklingsbehov som de själva efterfrågat och identifierat.

Istället för att själv fråga dem vad de tycker, så drar Petter Nilsson (SD) alltså slutsatser kring vad de tycker – inte baserat på vad de sagt utan baserat på vad han fördomsfullt tror. Men än mer förvånande är att han tycks tro att utbildning och kompetensutv. för personalen utgör ”administration och byråkrati”.

Utöver det får vi inte glömma dem som vården är till för: patienterna. Vad patienterna säger om effekterna av hbtq-diplomeringen, har jag redan skrivit om.. men deras upplevelser verkar inte SD finna relevant.

Men det som förvånar mest är att Petter Nilsson (SD) tycks inte känna till hälso- och sjukvårdens lagstadgade uppdrag att arbeta för jämlik hälsa och jämlik vård. Forskning visar att hbtq-personer i Sverige (liksom i andra länder) möter olika hinder som begränsar deras tillgång till hälso- och sjukvård, som erfarenheter av diskriminering, heteronormativa antaganden, bristande kunskap mm. Att jobba med de här frågorna är en viktig del i att skapa god och jämlik hälsa i Västerbotten.

 

Noter:

*Utvärderingen består av två rapporter:

– en framtagen av Umeå Universitet (Linander & Nilsson, 2021, ”Det är fokus på rätt saker”: hbtq-personers upplevelser av Region Västerbottens hbtq-diplomering)

– och den andra framtagen av regionens folkhälsoenhet (Regnbågsregionen? – erfarenheter från chefer på hbtq-diplomerade verksamheter).

 

**Region Västerbotten, 2019, Ojämlikhet i hälsa och vård i Västerbotten.

Hur har hbtq-diplomeringen fungerat i Region Västerbotten?

Av , , 1 kommentar 6

Imorgon har vi årets första möte med beredningen för folkhälsa och demokrati i umeåregionen och till det sammanträdet har jag bjudit Folkhälsoenheten, som ska redogöra för en utvärdering som gjordes nyligen av hbtq-diplomeringen inom Region Västerbottens verksamheter.

Fram till dagens datum är det ett 50-tal verksamheter och över 1000 anställda som har diplomerat sig. Jag själv var med och beslutade förra mandatperioden när jag var ordf i Patientnämnden att denna skulle genomgå diplomeringen. Så för mig är det väldigt viktigt att ta del av den här uppföljningen och se hur det har fungerat.

Trots att det finns en del förbättringsområden, så tecknas en positiv bild, som visar att diplomering inneburit förbättringar. Det står i stark kontrast till den bild som Sverigedemokraterna ofta ger uttryck för, där de anser att hbtq-diplomeringen är ngn slags självbekräftande snällhetsadministration, som deras gruppledare i Regionen Petter Nilsson uttryckt sig på sin blogg. Sverigedemokraterna skulle nog må bra av att då och då anstränga sig för att läsa på de granskningar och den kunskap som finns tillgänglig, snarare än att driva en politik som utgår från subjektivt tyckande.

Regionen har även en lagstadgad skyldighet att verka för att utjämna ojämlikhet i hälsa som följer av regeringsformen och hälso- och sjukvårdslagens portalparagraf.

Forskning visar klart och tydligt att hbtq-personer har större risk än övriga i befolkning att drabbas av ohälsa. Hälso- och sjukvården är, när den fungerar bra, en viktig institution som främjar jämlik hälsa. Men de normer kring sexualitet och kön som präglar samhället gör sig även gällande inom hälso- och sjukvården, vilket gör att tillgången till hälso- och sjukvård blir mer begränsad för hbtq-personer. Mellan 40-62% av transpersoner har t ex skjutit upp eller undvikit att söka vård pga rädsla för att bli dåligt behandlade. Regionens verksamheter måste fungera inkluderande.

Tre saker tas upp som särskilt relevanta i en av studierna som var en del av uppföljningen: bemötandet, klinisk/medicinsk kunskap, och kunskap om hbtq-personers livsvillkor är tre faktorer som samspelar för att patienten ska uppleva ett lyckat möte med vården. Att få ett bemötande som inte utgår från normativa antaganden utgör en viktig förutsättning för att resten ska fungera, samtidigt som förståelse för vad en hbtq-person måste kämpa med är ofta viktigt för att kunna ge ett gott bemötande. Utvärderingen visade ändå på skillnader mellan verksamheter som hade genomgått diplomeringen i förhållande till dem som inte gjort det än.

Sen kan man alltid ställa sig frågan, liksom med allt Regionen gör, om nyttan och resultat står i förhållande till vad det kostar. Men är man så kritisk som Sverigedemokraterna är, som i sina budgetförslag stryker bort diplomeringen, bör man kunna tala om hur man ska jobba med frågan istället. Att kalla den för ”självbekräftande snällhetsadministration” för att man inte orkar sätta sig in i frågan visar bara på lättja, populism och okunskap.

Själv ser jag en brist i diplomeringen och det är att hittills så är den inte jämlikt fördelat över hela länet utan det finns en stark överrepresentation av enheter med säte i Umeå. Vår region är till för alla, och då måste vi garantera en likvärdig kvalité och utbud över hela länet.

1 kommentar
Etiketter: , , , , ,

Föreningar ska åter kunna söka medel för att främja folkhälsa

Av , , 2 kommentarer 6

”Du vet, jag är så upptagen med att hoppa i, dra dem till stranden och utföra konstgjord andning, att jag inte har tid att se vem sjutton det är som står uppe vid floden och knuffar i dem alla.” Så beskrev folkhälsoforskaren John B Mckinley situationen för den moderna medicinen redan på 70-talet. Istället för att lägga all tid på att ständigt dra ut alla som drunknar, borde det läggas tid på att bygga ett räcke.

McKinleys insikt gäller än i dag. Att behandla ohälsa kräver betydligt mer resurser än att förebygga den. Det är genom förebyggande arbete som vi minskar ohälsotalen och frigör resurser för att utveckla vården. De hälsofrämjande och förebyggande insatserna inte bara frigör resurser som sedan kan satsas för att utveckla nya arbetssätt, ny teknik och nya behandlingsmetoder, utan bidrar också till att minska väntetider och göra vården mer tillgänglig.

Avgörande för detta är förmågan att involvera andra aktörer utanför hälso- och sjukvården. Det är vedertaget att hälso- och sjukvården är bara 1 av flera verktyg för att främja folkhälsan. Hälsan i befolkningen bestäms nämligen av våra levnadsvanor och sociala villkor, som t ex boendesituationen, positionen på arbetsmarknaden, våra försörjningsmöjligheter, arbetsförhållanden, vilka familjevillkor vi växt upp i, skolmiljön, våra möjligheter till kontroll över vår egen situation och delaktighet i samhället och mycket mer. Mkt av detta kan inte regionen påverka utan hjälp av andra samhällsaktörer som skolan, socialtjänsten, arbetsmarknadens parter, men även föreningslivet.

Det har blivit populärt bland populistiska partier att ta en genväg och profilera sig som de som vill skära ner på det som inte är vård för att kunna lägga mer pengar på vård. Och visst är det viktigt att regionen prioriterar hälso- och sjukvård, men det måste göras på ett sätt som tillåter oss att investera i hälsofrämjande och förebyggande arbete, för det är det som funkar på lång sikt. I det arbetet behöver vi även involvera det civila samhället om vi ska kunna påverka hälsofrämjande faktorer som ligger bortom vårt räckhåll, och det måste vi vara beredda att lägga pengar på. Därför kommer vi (S+V+Mp) bl. a. att återinföra folkhälsomedlen i vårt förslag till tilläggsbudget i februari. Vi avsätter 1 miljon för medel som föreningar ska kunna ta del av för att finansiera aktiviteter som vi vet behövs för att främja en god och jämlik hälsa i befolkningen.

Inför förra regionfullmäktige hade Moderaterna skickat in ett förslag på att stimulansmedlen till föreningarna inte skulle gå till folkhälsofrämjande ändamål. Det är högst anmärkningsvärt med tanke på att de ställt sig bakom ett remissyttrande från regionstyrelsen till Länsstyrelsen där man ser positivt på en gemensam avsiktsförklaring för god och jämlik hälsa i Västerbotten där det civila samhället lyfts som en viktig samverkansaktör. Men uppenbarligen verkar inte Moderaterna mena allvar med det. Man kan också undra varför föreningarna ska kunna söka medel från regionen för aktiviteter som främjar alla mål i regionplanen utom just vårt mål om att Västerbotten ska ha bästa och mest jämlika hälsan.

Moderaterna verkar hänga kvar i en föråldrad syn på hälso- och sjukvård, där man ska bränna alla resurser på att ständigt dra ut alla som drunknar utan att ens fundera på att man kanske ska bygga ett räcke. Det synsättet hör inte hemma i dagens hälso- och sjukvård.

Har inte SD några åsikter om hur vi kan främja barn och ungas psykiska hälsa?

Av , , 10 kommentarer 5

Psykisk ohälsa har ökat bland unga i Sverige. Trots att andelen barn och unga med nedsatt psykiskt välbefinnande är lägre i Västerbotten än i riket, så ser vi också tecken på ökad psykisk stress i vårt län. Väntetiderna till barn- och ungdomspsykiatrin är dessutom för långa. Det skapar både lidande hos den enskilde och stora kostnader för samhället.

Förutom att jobba för att de som behöver vård ska få det i tid, behöver vi utveckla det förebyggande arbete för att främja den psykiska hälsan hos barn och unga. Den samlade kompetensen hos professionerna anställda inom regionen och kommunerna är avgörande, men lika viktigt är att involvera medborgare och det civila samhället. Det finns en hel del verksamhet inom den ideella sektorn som med rätt stöd av regionen och kommunerna kan bidra till att stärka den psykiska hälsan hos befolkningen.

Som ett led i detta arbete har regionfullmäktige därför gett beredningarna för folkhälsa och demokrati i uppdrag att genom medborgardialoger och i samverkan med kommuner, föreningar och andra relevanta samhällsaktörer ta fram ett underlag för att främja barn och ungas psykiska hälsa. I ett års tid har de jobbat med detta uppdrag och idag har de presenterat sina rapporter för regionfullmäktige.

För denna punkt i dagordningen var det avsatt 45 minuter, men diskussionerna höll på i ca 1 en timme och en kvart. Den här frågan engagerar, helt enkelt. Det diskuterades kring hur machokulturen och könsroller påverkar pojkars och flickors hälsa, vilken betydelse tillgången till utbildning har, bristerna hos barn- och ungdomspsykiatrin, behov av resurser för att öka personaltätheten i skolan, hur man ska kunna nå vissa utsatta grupper med insatser som de inte nås av idag mm. Inlägget var så många att jag inte kommer att kunna sammanfatta diskussionen här. Men engagemanget hos de olika partierna var uppenbart.

Undantaget var Sverigedemokraterna. Det enda de tog upp var deras åsikt att beredningarna som tog fram rapporterna inte behövs och borde avskaffas. Den diskussionen tar vi gärna, men nu var frågan vad som behöver göras för att främja barn och ungas psykiska hälsa. Trots påminnelser från presidiet att punkten på dagordningen inte handlar om regionens organisatoriska struktur, var det precis detta som SD envisades med att diskutera.

Vad SD tycker om vilka behov som rapporterna identifierat, eller hur regionen generellt eller specifikt kan göra för att förebygga ohälsa och främja den psykiska hälsan hos barn och unga fick vi aldrig veta. Den frågan var de inte intresserade av att diskutera.

Det här är vad vi får när man röstar in Sverigedemokraterna i regionen. De är inte intresserade av folkhälsa, hälso- och sjukvård, regional utveckling mm. Det finns bara en fråga de bryr sig om. Vad de tycker i allt annat blir alltid högst oklart. Om de inte kan göra en koppling till invandring hos den fråga som diskuteras, har de helt enkelt inget att säga.

En viktig pusselbit i arbetet med att främja barn och ungas psykiska hälsa i Västerbotten

Av , , 2 kommentarer 8

Förra veckan har vi lagt ytterligare en viktig pusselbit i vårt arbete med att främja barn och ungas psykiska hälsa i Västerbotten. Socialdemokraterna i Västerbotten gick till val på att ta fram ett 10-punktsprogram tillsammans med kommunerna i länet för att stärka den psykiska hälsan hos barn och unga och det arbetet pågår för fullt just nu.

På Socialdemorkaternas partikongress 2017 beslutades att partiet skulle verka för att barnkonventionen skulle bli lag i Sverige, och nu är detta verklighet. Fr.o.m. 1 januari i år, är barnkonventionen upphöjd till lag. Här i Västerbotten har vi gått längre genom att tillsammans med V och Mp driva igenom en regionplan där ett av målen är att Västerbotten ska bli landets barnvänligaste län.

Ett viktigt område som måste prioriteras är barn och ungas psykiska hälsa. Psykisk ohälsa har ökat bland unga i Sverige. Och trots att andelen barn och unga med nedsatt psykiskt välbefinnande är lägre i Västerbotten än i riket, så ser vi också tecken på ökad psykisk stress i vårt län. Det skapar både lidande hos den enskilde och stora kostnader för samhället.

Enligt Folkhälsomyndigheten är förebyggande arbete och tidiga insatser avgörande för att förbättra den psykiska hälsan i befolkningen. Det är viktigt att ge barn en så bra start i livet som möjligt genom föräldrastöd och andra insatser i barns uppväxt som tar sikte på de bestämningsfaktorer som påverkar hälsan, och i det avseende är samverkan mellan olika aktörer som skola, hälsocentral och socialtjänst oerhört viktiga för att ge det stödet.

Salutsatsningen som vi har i Västerbotten är ett bra exempel på samverkan mellan regionen och kommunerna som ger mkt bra resultat. Med hjälp av den nås många barn och unga med förebyggande och hälsofrämjande insatser i olika skeden av deras uppväxt. Ett annat bra exempel på samverkan mellan olika aktörer är HLT-teamen. HLT står för hälsa, lära och trygghet och består av tvärprofessionella team i varje kommun där nyckelpersoner från socialtjänst, förskola/skola, elevhälsa och hälsocentral/sjukstuga fångar upp barn i behov av hjälp i ett tidigt skede och samarbetar för att erbjuda ett samordnat stöd.

Däremot så saknar vi i stor utsträckning samverkan med det civila samhället. Det finns många föreningar, organisationer och andra aktörer som arbetar för barn och ungas intressen, vars insatser vi borde ta tillvara. Som ett led i arbetet med tio-punktsprogrammet, fick beredingarna för folkhälsa och demokrati i uppdrag att genom medborgardialoger och i samverkan med kommuner och andra relevanta samhällsaktörer ta fram ett underlag hur främja barn och ungas psykiska hälsa. På så sätt gör vi även det civila samhället i länet delaktigt i det arbetet, och det blir en viktig pusselbit.

Förra veckan blev beredningen för folkhälsa och demokrati i umeåregion klar med sin rapport, som ska presenteras för regionfullmäktige i november tillsammans med rapporterna från motsvarande beredningar för Skellefteå-Norsjö området och Södra Lappland. Rapporterna, som utgör underlag utifrån de behov som framkommit i dialogen med det civila samhället, blir en viktig del i det fortsatta arbetet med tiopunktsprogrammet för att stärka barn och ungas psykiska hälsa och ta oss ett steg närmare vår målsättning att göra Västerbotten till det barnvänligaste länet.

Varför vill Moderaterna och Centern stänga ut arbetstagarna från inflytande i arbetet för god, jämlik och jämställd hälsa i Västerbotten?

Av , , 4 kommentarer 14

Idag har Centern och Moderaterna försökt stoppa Umeå kommun från att vilja samverka med arbetstagarnas representanter i arbetet med att främja hälsan i arbetslivet. För dem var det viktigt att involvera näringslivet i detta arbete, men de anställdas representanter däremot ville de inte ha med i det arbetet. Man tar sig för pannan!

Bakgrunden till detta är den gemensamma avsiktsförklaringen för god, jämlik och jämställd hälsa som är ute på remiss, och som ska sedan – när den blir färdig – utgöra ett stöd för Länsstyrelsen, region Västerbotten och kommunerna i länet i deras arbete för att främja folkhälsan.

Ett av de 8 målområden som den nationella folkhälsopolitiken arbetar med för att skapa förutsättningar för god och jämlik hälsa i hela befolkningen är arbete, arbetsförhållandena och arbetsmiljö. Det är känt att arbete och arbetsmiljö är centrala områden för att uppnå jämlik hälsa. De som har arbete har i regel bättre hälsa än de som är arbetslösa, men detta samband mellan arbete och hälsa förutsätter en bra arbetsmiljö. Gynnsamma arbetsförhållanden ger personlig utveckling, hälsa och välbefinnande, medan ogynsamma arbetsförhållanden ökar risken för ohälsa. Personer i arbetaryrken har generellt sämre arbetsmiljö, och tillgången till företagshälsovård är sämre inom kvinnodominerade yrken än inom mansdominerade – för att nämna några exempel på ojämlika förutsättningar för ett hälsofrämjande arbetsliv.

I det utkast till gemensam avsiktsförklaring för god, jämlik och jämställd hälsa som regionen och kommunerna i länet håller på att yttra sig om nämns därför näringslivet som en viktig aktör att samverka med. Detta utifrån att ”folkhälsoinsatser i form av goda arbetsmiljöer, säkra arbetsplatser och hälsosamma levnadsvanor hos medarbetare är av grundläggande betydelse för en framgångsrik verksamhet”. Flera organisationer inom näringslivet har därför fått möjlighet att agera remissinstans.

Vad som jag kan tycka är olyckligt är att dokumentet inte skickades till arbetstagarorganisationerna för remiss. Arbetstagarorganisationerna har en lång tradition av att arbeta för en god arbetsmiljö, många gånger i motvind och med motstånd från arbetsgivarhåll. Att ha enbart näringslivsorganisationer som bollplank och samverkansaktörer riskerar att frågor som är viktiga utifrån ett arbetstagarperspektiv inte lyfts. För inte är det näringslivet som kommer lyfta vikten av att arbeta för att minska otrygga anställningar – bara för att ta ett exempel. Arbetstagarnas röster är viktiga i det här arbetet, inte enbart arbetsgivarsidans.

Av det skälet föreslog Socialdemokraterna i Umeå kommunstyrelsens hållbarhets utskott idag att kommunen bör ange i sitt remissvar att den gemensamma avsiktsförklaringen bör förtydliga att denna samverkan ska ske med arbetsmarknadens parter (dvs inte bara näringslivet, utan också motparten). Det är väl inte ngt kontroversiellt med detta, kan man tycka. Men såväl Moderaterna som Centern reagerade starkt emot.

Jag själv sitter inte som ledamot i utskottet, men fick beskåda det hela i egenskap av adjungerad från Region Västerbotten, och jag vet att det är flera remissinstanser som funderar i samma banor. Enligt M och C, som röstade nej till förslaget, så var det för att den lyftes på sittande möte. Men varken V eller Mp hade några problem med att ställa sig bakom. För Moderaterna och Centern var det däremot ingen självklarhet att arbetstagarsidan ska involveras i det folkhälsofrämjande arbetet i arbetslivet som man vill involvera näringslivet. Man tar sig för pannan!

Det här är ingen tillfällighet. Det är ju ett mönster som borgerligheten uppvisar varje gång man behandlar arbetsmiljöfrågor. I våras röstade de emot att utvidga de regionala skyddsombudens tillträdesrätt till arbetsplatser, och nu vill de även stänga ut facken från folkhälsoarbetet. Men arbetsgivarsidan däremot är välkommen. Det är ju vansinnigt! Varför är man så rädd för att låta arbetstagarnas perspektiv komma till tals?

Sämre välfärd och folkhälsa med januariavtalet

Av , , Bli först att kommentera 7

Kvinnor och män med sämre arbetsmiljö, lägre inkomst och kortare utbildning lever färre år än de rikare motsvarigheterna. Onödig, undvikbar och orättvis. Sådan är den ojämlika hälsan, skriver Sofie Eriksson på folkbladet med anledning av LO:s jämlikhetsrapport. Sofie slår huvudet på spiken när hon skriver:

En av de tydligaste resultaten av ojämlikhet är skillnaderna i hälsa. Ibland kan man tro att detta skulle handla mest om saker som att folk äter dålig mat och rör sig för lite, men det är långt ifrån hela sanningen. Arbetsförhållanden, inkomst och utbildning påverkar. Tunga lyft i arbetet, stressen över om ekonomin ska gå ihop, självsäkerheten i att söka vård när man ska. Bemötandet när man väl söker vård. Klassklyftorna är kroppsliga. Ohälsan gör ju ont i människor.

Förra veckan träffade jag Umeås kommunstyrelses hållbarhetsutskott för att få en redovisning av kommunens arbete med folkhälsa. De håller på att ta fram en folkhälsoenkät för att kartlägga livsvillkor, levnadsvanor och hälsa bland den vuxna befolkningen i Umeå kommun för att ta fram ett underlag i deras arbete med att jobba för att kommunen ska ha Sveriges bästa folkhälsa utifrån det mål som kommunfullmäktige tagit.

Folkhälsoenkät Umeå – ojämlika livsvillkor? är titeln på enkäten och jag tror att den fångar själva kärnan i problematiken. Hälsan påverkas av flera olika faktorer, varav en del kan påverkas genom individuella val. Men i allmänhet styrs våra valmöjligheter av större sammanhang som individen inte alltid kan rå för. Våra vanor och livsstil påverkas av vår omgivning, priser, sociala position, vår ekonomi, utbildningsnivå mm. Makten över ens egen vardag, dvs att kunna påverka ens egen tillvaro som att planera och styra ens arbetsdag eller ens liv är ju en betydelsefull faktor i hälsan. Och mkt av detta är faktorer som är ojämlikt fördelade hos befolkningen och som den enskilde individen svårligen kan påverka själv. För att främja folkhälsan, krävs det politiska beslut och kollektiva åtgärder.

Jag är övertygad om att Umeå kommun, liksom alla kommuner, kommer göra sitt bästa för att främja folkhälsan, men problemet är att de medel dessa har blir mindre och mindre. När staten i sin budget hellre prioriterar att göra stora statliga överskott än att skjuta till medel till kommuner och regioner för finansiering av välfärden, får detta skadliga konsekvenser. Det blir inte bättre av att man sänker värnskatten och låter höginkomsttagare behålla mer pengar i plånboken medan kommuner och regioner skriker efter pengar för att finansiera barnomsorgen, skolan, socialtjänsten, sjukdomsförebyggande arbete och andra verksamheter som utjämnar livsvillkor och har en folkhälsofrämjande funktion. Just nu pågår även en slakt av Arbetsförmedlingen till följd av den sd-stödda M/KD-statsbudgeten som L och C släppte igenom, där medarbetare sägs upp och kontor stängs ner på de mindre orterna.

Med de krav på försämringar som Centern och Liberalerna förhandlat till sig i januariavtalet, blir det förebyggande arbetet för kommuner och regioner verkligen en utmaning. Vi håller på att slita sönder landet genom en nyliberal politik där man låter välfärden svälta och viktiga samhällsfunktioner försvinner från glesbygden: en omvänd omfördelningspolitik där de som redan har bra förutsättningar får mer, medan folkflertalet får sämre välfärd och livsvillkor. All ära till det lokala arbete som kommuner och regioner gör för att främja folkhälsa, men de måste få bra förutsättningar av staten, och så sker det inte idag. Frågan är vad alla centerpartistiska kommunalråd säger om att deras eget parti leder denna utveckling.