Många år innan jag slutade på universitetet, var jag övertygad om att jag aldrig skulle tvingas lära mig att använda en dator. Jag trodde i min enfald att jag skulle hinna sluta jobba innan datorer blev en nödvändighet i jobbet. Ack, vad jag bedrog mig!

Så fick jag min första dator. Mycket ’trial and error’ blev det och rätt lång tid tog det, innan jag tyckte att den var en tillgång. Alla pratade då om det papperslösa samhället. Jag hade en hel del uppdrag på dåvarande MoDo Paper, där man bl a tillverkade kopieringspapper. Personalen där var orolig inför hotet att ingen skulle behöva kopieringspapper i framtiden. Idag vet vi bättre.

Jag har svårt att ens tänka mig en tillvaro utan dator och Internet. Vilka möjligheter de erbjuder! Oavsett vad jag funderar över, kan jag när som helst gå in och ’googla’ och få ett snabbt svar på mina frågor och funderingar. För att inte tala om de oändliga kommunikationsmöjligheter som nätet erbjuder! Nu är vi inte begränsade lokalt, regionalt eller nationellt. Nu är det internationellt och globalt som gäller.

Det är lätt att se fördelarna, men nackdelarna är inte obetydliga. Behöver vi t ex all information som skickas till våra datorer varje dygn? Vem orkar ta till sig allt? Det är inte många år sedan vi fick information och post i särskilda postfack på jobbet och välkomna handskrivna brev hem i våra brevlådor. Nu svämmar våra inkorgar över och en massa skräppost väller in från när och fjärran. När vi besöker olika webplatser, lämnar vi spår efter oss och våra epostadresser blir lätta att få tag i för vem som helst. Många tjänar stora pengar på att övervaka oss och kartlägga våra vanor och köpbeteenden.

Det största problemet med den nya tekniken är utan tvekan den kriminalitet som frodas med den. De kriminella ligger alltid steget före och hittar ständigt nya möjligheter till brott. Nätet känns varken säkert eller tryggt. Ändå fortsätter vi att surfa, kommunicera och handla på nätet.

Ibland undrar jag om inte min generation fått uppleva mer än någon annan generation upplevt eller kommer att få uppleva. Det är förstås naivt att tro att utvecklingen stannar upp eller av med oss, men det känns nästan omöjligt att överträffa allt som hänt, upptäckts och utvecklats under min livstid.

Dagens barn och ungdomar kallas nu ’face down-generationen’ för att de ständigt sitter och knappar på sina ’smartphones’, ’paddor’ och datorer. Det är nästan omöjligt att ha ett ’levande’ samtal med den som hela tiden sitter och tittar ner. Många föräldrar lär också tillhöra ’face down-generationen’ och deras barn klagar över att det inte går att tala med föräldrarna, t ex när de sitter ner och äter tillsammans. Vill vi ha det så? Vill vi att tekniken ska ta kontroll över oss eller är det kanske dags att vi tar kontroll över den nya tekniken?