BBC sände före jul en serie om kvinnor och kvinnors makt och möjligheter eller brist på makt och möjligheter runtom i världen. I en tidigare blogg skrev jag t ex om kvinnor i Saudiarabien som demonstrerar regelbundet genom att trotsa förbudet att köra bil. Lagen förbjuder dem inte att köra, men de lagförs om de gör det! Vad säger det om rättssystemet där?

Jag har ofta känt mig tacksam för att jag är född i Sverige, men jag är inte särskilt imponerad av den svenska jämställdheten även om den är mycket bättre än i många andra länder. Idag studerar fler kvinnor än män på universitet och avlägger akademiska examina. Detta avspeglas ännu inte t ex i bolagsstyrelser eller företagsledningar.

Likadant ser det oftast ut i politiken. Valsedlar t ex i Västerbotten toppas i vissa partier av enbart män. Möjligheten att kryssa sig förbi förstanamnet på en valsedel är försvinnande liten. Därför blir det nästan undantagslöst mannen i toppen som väljs till kommunalråd, landstingsråd eller riksdagsledamot.

’Varannan damernas’ låter bedrägligt positivt, men om man tittar på andelen kvinnor som toppar valsedlar, blir man inte imponerad. Också i bolagsstyrelser hittar man idag en och annan kvinna, men hur kan vi hurra för att en styrelse innehåller en enda kvinna? Varför anses över huvud taget närvaron av en enda kvinna i en styrelse vara ett framsteg? Det visar bara att det inte finns en balanserad könsfördelning i styrelsen. Och inbilla mig inte att det skulle bero på att kvinnor saknar den nödvändiga kompetensen, vilket Jens Spendrup, ordförande i Svenskt Näringsliv gick ut och hävdade detta förra veckan! Sedan dess har diskussionens vågor gått höga. Med all rätt!

Ingen som har makten ger ifrån sig den frivilligt och de som har makten bestämmer spelets regler. Det ligger inte i deras intresse att stå tillbaka för att någon annan, man eller kvinna, ska ta över. Under mina år i kommunpolitiken i Umeå såg jag med förskräckelse hur långt vissa kandidater var beredda att gå för att hamna högst på valsedlarna. Det mest skrämmande är att ’umeåmodellen’ praktiseras på många håll och med partiernas goda minne. Det är svårt att ta itu med något man själv deltagit i. Är det möjligen därför partitopparna vägrar att göra något åt den interna korruptionen?

Är kvotering då svaret? Inte alls. Kvotering är vad vi har idag. Män har kvoterat in män och kvinnorna har hållits utanför sedan urminnes tider. Det nu hög tid att skrota den pågående kvoteringen och låta alla konkurrera på lika villkor. En enstaka kvinna som lyckats ta sig in på en traditionellt manlig arena är sannerligen inte mycket att hurra för. Sverige av idag kan betydligt bättre än så, men då måste den goda viljan finnas och den saknas dessvärre.

I år är det val. Ska vi än en gång få se och höra hur samtliga partiledare helt plötsligt tävlar om att vara bäst på jämställdhet? Orera innan valet är lätt, men att leverera efter valet brukar inte fungera. Som vanligt när det gäller vallöften med andra ord.