Under mina vintermånader hinner jag träffa många människor. Det är inte lätt att komma ihåg alla, men vissa personer gör djupare intryck eller avtryck än andra. Förra vintern, när jag jobbade på Gran Canaria, träffade jag Per (fingerat namn). Han hade drabbats av ALS, ett av de grymmaste öden man kan råka ut för.

Per är en av dem jag har svårt att glömma. Han hade varit på Gran Canaria flera gånger tidigare, senast vintern innan. Nu var han och hans fru tillbaka. De upptäckte ganska snart att Per hade blivit så mycket sämre på mindre än ett år att han hade svårt att spela längre. De var öppna med Pers sjukdom inför övriga gäster, vilket var mycket värdefullt. Det underlättade umgänget inom gruppen och gjorde att gästerna gärna pratade med Per om hans situation.

Jag hade förmånen att tillbringa många intressanta stunder med Per när de övriga var ute och golfade. Det är nog få utomstående förunnat att få en så pass bra inblick i hur livet kan te sig för någon som drabbas av ALS. Per hade varit mycket framgångsrik i sitt jobb. Hans största sorg nu var att sjukdomen försämrat hans språkförmåga, vilket gjorde det svårt att förstå honom, om man inte lyssnade noggrant och tålmodigt. Att det påverkade hans rörelseförmåga tyckte han gjorde mindre. Jag tänker fortfarande på Per då och undrar om han fortfarande lever.

För några veckor sedan hade jag en gäst som drabbats av Alzheimer. Lars (fingerat namn) kan fortfarande prata och fungera ganska bra, men man ser på hans sätt att röra sig och på hans blick att han inte riktigt hänger med. Hans fru var mycket alert och gick före och efter honom utan att ta över. Eftersom golfbil är obligatorisk här, klarade Lars av att golfa och han fungerade också bra med övriga gäster. Både han och hans fru fick uppleva en fin vecka här trots Lars sjukdom.

Jag tänker ofta på hur privilegierad jag är att som pensionär fått chansen att jobba så här. Att ha förmånen att vara frisk och träffa så många intressanta och stimulerande människor varje vecka är inte alla förunnat. Ibland får jag höra att jag är modig som åker ut och jobbar så här. Jämfört med Per och Lars och deras fruar som åkte så långt för att spela golf trots sjukdom och handikapp är jag inte det minsta modig. Jag har en välordnad och väl organiserad tillvaro med hög standard och jättebra arbetskamrater på hotell och golfklubb. Det kräver inte något större mod att fungera då. Däremot kräver det att man är villig att ta de chanser som dimper ner och att man inser att livet är här och nu.

”Yesterday is gone, today is all we have, tomorrow may not even exist” säger man på engelska. Det gäller att göra det bästa och mesta av nuet. Imorgon kan det vara för sent. Ju rikare liv vi lever, desto bättre klarar vi förhoppningsvis av allt ålderdomen medför i form av nedsatta förmågor, sjukdom m m. Så skynda dig leva! Låt ”Carpe diem” bli din ledstjärna!