Kim Jong-un, Nordkoreas härskare och diktator, omvaldes häromsistens. Och vilken valseger han fick! Alla röstade på honom och praktiskt taget alla invånare gick och röstade. Så går det till i en totalitär diktatur.

Hemma i Sverige stiger nu valtemperaturen inför höstens val. Ser att Socialdemokraterna satsar 70 milj enbart på reklam inför valet och Moderaterna 65 miljoner. Varför måste man lägga ner så oerhört stora summor om man har en bra och bärande politik?

Att vara politiker är ett förtroendeuppdrag. Hur förtroendeingivande är det med politiker som måste gå utbildning i kommunikation och marknadsföring för att kunna tala med oss väljare? Eller som måste vara klädda på ett visst sätt för att bli som du och jag? Och varför ska man klä sina hundar i politiska valspråk? Vem försöker man lura?

Politik är det omöjligas konst och ’konstiga’ saker finns det gott om i dagens svenska politik. Moderater och socialdemokrater tävlar om att kopiera varandras politik. Det kallas triangulering och är en taktik som går ut på att stjäla motståndarens frågor och väljare. Samtidigt urholkas det politiska innehållet och ideologi och grundvärderingar utarmas. Så varför behöver vi olika partier om alla partier kopierar varandra och slåss om samma väljare? Håller partierna på att gräva sin egen grav i ivern att vara så lika som möjligt?

Här i Emiraten verkar alla sträva åt samma håll, åtminstone på ytan. Detta är naturligtvis ingen demokrati, men invånarna här älskar sin shejk, som ständigt investerar i att förbättra dubaibornas livskvalitet och göra Dubai till en ännu intressantare boplats och turistmagnet. Just nu har t ex den första biten av spårvägen färdigställts.

En av anledningarna till att man älskar sin härskare är att han inte tar alla pengar själv och placerar utomlands. Istället återinvesterar han miljarder i sitt emirat. Varje dag kan man i tidningarna läsa om nya projekt som kommer invånarna till del. Det är naturligtvis enklare att känna sig nöjd med vad som händer och görs när det inte kostar dig något. Allt bekostas ju av landets överskott och skatten är ytterst minimal. Det är som bekant först när krubban är tom som hästarna bits.

Som jag tidigare berättat gäller det goda livet och de fina livsvillkoren inte gästarbetarna. Det känns jobbigt att veta. En klen tröst är möjligen att de har det ännu mycket sämre i sina hemländer, där de inte kan få jobb. Hur litet de än tjänar här, kan de skicka hem pengar till sina nära och kära varje månad.

En av grabbarna på golfrestaurangen kommer från Nepal och är 24 år. Hans föräldrar är beroende av hans inkomst. Jag frågade vilka framtidsdrömmar han har. ”Att tjäna tillräckligt för att flytta hem en dag och öppna någon form av affär. Men om det händer mina föräldrar något innan dess, måste jag flytta hem och ta hand om dem”. Jag tänkte omedelbart på våra svenska ungdomar som knappt vill flytta över länsgränsen för att få ett jobb. Några månader som gästarbetare här skulle kanske få dem att se litet annorlunda på tillvaron och inse hur privilegierade de är.