Ni som känner mig vet att jag är mycket intresserad av politik och allt som händer, eller inte händer, i den politiska världen. Efter supervalåret 2014 och höstens politiska turbulens har det varit svårt för att inte säga omöjligt att inte engagera sig i den politiska debatten.

Hösten var ovanligt dramatisk med val, ny regering, underkänd regeringsbudget, regeringskris, utlysning av extraval, förhandlingar mellan blocken och avlysning av extraval. ”Än slank det hit och än slank det dit”. Jag ser i tidningarnas nätupplagor att en fjärdedel av svenska folket fortfarande tror att det trots allt blir ett nytt val.

Häromdagen hade moderaternas riksdagsgrupp ett möte. Det dröjde inte länge förrän det framkom att flera av de moderata riksdagsledamöterna avslöjade att de inte kände sig delaktiga i DÖ, den s k decemberöverenskommelsen, eftersom den gjorts utan att först ha förankrats i partiet. Flera av ledamöterna hade fått kännedom om den först genom presskonferensen där den presenterades för allmänheten.

DÖ flyttar en hel del makt från folkvalda riksdagsledamöter till vänsterregeringen. Alliansens ledamöter bakbinds och tvingas rösta igenom förslag eller politik som de inte står för eller gått till val på. Men riksdagsledamöterna har inga bundna mandat. Det är förbjudet att ge riksdagsledamöter det. De är fria att rösta på vad de vill.

Sju riksdagspartier har länge försökt tvinga Sverigedemokraterna till politiskt utanförskap. Istället för att ta debatten med SD har man kallat dem rasister, nyfascister, främlingsfientliga etc. DÖ vars innehåll är omtvistat, är ytterligare ett odemokratiskt försök att oskadliggöra och utestänga SD. Men DÖ fråntar också 13 % av väljarkåren politiskt inflytande. Det är ett övergrepp på demokratin.

Med DÖ övergav man de demokratiska spelreglerna, ersatte dem med taktiska partiöverenskommelser och reducerade ett stort antal riksdagsledamöter till ett knapptryckarkompani. Vem vill rösta på politiker som lovar att inte rösta på sin egen politik och lägger ner sina röster om deras alternativ riskerar att vinna? Vilken läggmatch!

Genom SD har de andra partiernas ledningar på senare tid avslöjats som svaga, rädda och odemokratiska. Vem förtjänar så ynkliga och räddhågsna politiker? Vem kan känna förtroende för dem och rösta på dem? Vem vill ha politiker som inte står upp för den politik de gått till val på och som fegar ur när det gäller?

Det politiska etablissemanget har haft många år på sig att presentera lösningar på dagens integrationsproblematik, men istället har de använt sin energi till att kritisera SD:s politik och förneka verkligheten. Den oro som många idag känner över den misslyckade integrationen har en tondöv, handfallen maktelit totalt nonchalerat. Man kan eller vill inte erkänna att integrationspolitiken havererat. OM den alls existerat.

De politiskt ansvariga måste nu radikalt ändra taktik och presentera en invandrings- och integrationspolitik som löser de problem som vi medborgare ser, men som makteliten envist vägrar att erkänna. De kan inte längre likt strutsar sticka sina huvuden i sanden. Det är dags för dem att komma ut i verkligheten och erkänna att svensk migrationspolitik inte fungerar! Vi väljare kräver att de nu lägger energi på att äntligen göra något åt det istället för på att isolera och skuldbelägga SD.