Så här i kölvattnet på internationella kvinnodagen ägnar jag min bloggtext åt två kvinnor som gjort ordentliga avtryck; den ena i världen, den andra i min värld.

Margaret Thatcher sa alltid vad hon tyckte, även när det inte gynnade henne. Det gjorde också min mamma Karin. Båda var snabbtänkta, verbala, orädda att föra fram sina åsikter och hade djupt förankrade övertygelser och värderingar. Medan Thatcher pratade politik på världsscenen gjorde mamma det på hemmaplan. Båda var övertygade om att ”Problemet med socialism är att förr eller senare får man slut på andra människors pengar.”

Frihet och ”kan själv” var ledord för mamma. Hon var en stark person som trodde på individen och på att ”själv är bästa dräng”. Gösta Bohman var hennes politiska favorit. Jag kan fortfarande höra henne argumentera för honom och hans politik.

Mammas politiska samtal skedde ofta hemma vid köksbordet och i sällskap av en granne som var övertygad ’bondeförbundare’. Mammas skärpa och förmåga att uttrycka sig gjorde stort intryck både på mig och på ’bondeförbundaren’, som med jämna mellanrum kom tillbaka för en ny politisk duell vid vårt köksbord. Hon var en mycket värdefull förebild för mig och kanske även för en del andra i hennes närhet.

Några år innan min mamma dog gjordes en videofilm med henne. En man på orten åkte runt och intervjuade människor som utmärkt sig på olika sätt. Det är både spännande och intressant att se och lyssna på henne. Hade hon ägnat sig åt politik hade hon blivit en svår kombattant för sina politiska motståndare. Jag har henne att tacka för mycket, inte minst mitt stora intresse för politik.

Anna Kinberg Batra och Annie Lööf har i intervjuer talat varmt om Margaret Thatcher och lyft fram henne som politisk förebild. Jag kan bara beklaga att de inte visade samma styrka som Thatcher när de i december lade sig platt för den rödgröna regeringen. Vem tror att Thatcher skulle svälja politiska förslag som inte rimmade med hennes ideologi och landets bästa och därigenom möjliggöra en politik som skadade hennes eget land? Jag tvivlar starkt på att Järnladyn skulle ha gått med på att sluta en överenskommelse med Labour, som skulle ha inneburit att beslutsfattandet flyttats från mitten ut mot kanterna och öppnat för en ekonomisk politik som saknat stöd av en majoritet i parlamentet. Jag tvivlar också på att Thatcher skulle ha gått med på att införa en beslutsmodell som undergräver legitimiteten och underminerar demokratin.

Alan Greenspan, den mäktige centralbankschefen, hade Thatcher till bordet vid en middag och sa efteråt bl a så här om henne:

”Hon behärskade en nivå på insikter om hur världen fungerar som de flesta inom politiken inte har förmåga att inhämta.”

Det är bara att instämma.