Gamla och nya Lappfogdars övergrepp.

De krav på upprättelse som nu finns främst inom Vapsten är resultatet av Statens övergrepp för att begränsa lapparna som folk. Jag använder mig av benämningen Lapp eftersom jag aldrig upplevt detta som förnedrande på något vis. Dessutom används ordet lapp i en bok på 433 sidor skriven av Patrik Lantto med titeln Tiden börjar på nytt. Bokens innehåll är en sammanställning av skrifter från forskningsprogrammet Kulturgräns Norr.
Lappfogdarnas framfart beskrivs mycket tydligt och 1928 års renbeteslag  fungerade då precis som nu som fogdarnas Bibel där målet var att ta ifrån lapparna sina hävdvunna rättigheter. Citat från boken: (… att den fattige …) genom ett enda penndrag av lappfogden förlorar sina på urhistorisk grundade fiske och jakträtt.
För att åstadkomma detta och naturligtvis för att statuera exempel startade i början på 1940 talet rättsprocesser för att dra gränsen mellan renskötande och icke renskötande lapp där de lappar som godtyckligt ansågs vara sysselsatta med annat än renskötsel skulle förlora sin hävdvunna rätt. Kombinationsnäringen jordbruk och renskötsel blev bannlyst.
1942 åtalades renägaren Axel A-son Vinka för olaga fiske i Abelvattnet.  Landsfiskalen E. Forsberg yrkade på stämning av arbetaren Axel A.Vinka, Renägaren titulerades plötsligt som arbetare eftersom han under 1941 av sin svärfar köpt ett hemman. Axel A.Vinka innehade vid tillfället ett 90 tal renar och ansåg sig själv som renskötande lapp. På grund härav ogillar Häradsrätten åtalet.
Landsfiskal Forsberg överklagar till Hovrätten och säger – citat: Det vore orimligt att betrakta Vinka som renskötande lapp. Den omständigheten att Vinka tillfälligtvis deltoge i renskötsel och vore ägare av ett antal renar kunde ej heller medföra att han skulle anses tillhöra lappby. 
Landsfiskalen hade uppenbart  övertagit Lappfogderollen för här gällde det att  statuera exempel. Vinka dömdes till böter för olovligt fiske vilket Vinka överklagade till HD som naturligtvis fastställde Hovrättens dom.  Rashygienens företrädare hade segrat.
1943 avkunnads nästa dom mot en renägande same, denna gång fälldes Sivert Stångberg för olaga jakt av både Häradsrätt och Hovrätt. Som domskäl anfördes bl.a. att Stångberg arbetat en tid med lantbrevbärning.
Med dessa domar hade Staten biträdda av domstolarna tagit ifrån dessa ursamer sina hävdvunna rättigheter till jakt och fiske på sina fäders marker.
Länsstyrelsen var inte sena med att erbjuda  s.k. ortsbotillstånd för jakt och fiske – naturligtvis mot erläggande av avgift. I ett Lappfogdeprotokoll från den 4 okt. 1954 hade en broder till Axel A-son Vinka, renägaren  Nils A. A-son Vinka vördsamt och högaktningsfullt ansökt om tillstånd att fiska i sin familjs hävdvunna vatten vilket beviljades. Vid samma tillfälle beviljades skogskoncernen  Mo och Domsjö A.B. ett  ortsbotillstånd för fiske. Var detta en ytterligare markering för att utplåna  en självklar rätt som  inte längre kunde påräknas av lappar som bedrev kombinationsnäringarna renskötsel och jordbruk?
Lappfogdar, Landsfiskaler, Rennäringsdirektörer och alla Avdelningschefer har uppenbart samma order från högre ort, begränsa antalet rättighetsinnehavare till en liten lätthanterlig klick och utplåna de som besitter urminnes hävd. Jag är både glad och tacksam att yngre människor nu genom Vaapsten sijte  engagerar sig mot dessa övergrepp, människor som behärskar cyberrymden och med ett omfattande kontaktnät kan ge upprättelse till lapparna som folk. Boken berättar vidare om Karesuandolapparnas framfart under flyttningen söderut vilket jag om intresse finns återkommer till senare.
Avsluter med ett citat från min favoritförfattare  Leif G.W. Persson.
Alla dessa maktens män, alla deras drängar, lakejer och vanliga skickebud, alla dessa opportunister, kappvändare, medlöpare och rena quislingar som struntar blankt i sanningen så fort lögnen kan ge dem minsta personliga favör. Tänkvärda ord som känns igen.