Doktorns hemlighet

Denna helg bjuder jag åter på en gästbloggare 🙂

DOKTORNS HEMLIGHET

Det var en het dag i Scutari. Gården som hörde till militärsjukhuset var som vanligt mitt på dagen full med folk, det var så klart mest militärer av olika rang och hälsotillstånd, men också en blandning av diverse civilister.
En liten ful karl satt till häst med ett utfällt parasoll över axeln, märkligt nog i damsadel och i famnen hade han en svart knähund. Han var klädd i brittiska arméns paraduniform, kängorna hade tre tum höga klackar och den röda uniformsrocken var av allt att döma vadderad över axelpartiet. Brittiska arméns kavallerisabel var fäst i bältet och hatten var krönt med plymer. Under den stack det ut rödfärgade lockar som inramade ett ansikte som var smalt och blekt och inte hade något skägg. Han hade en liten mun, stor näsa och stora blå men sällsamt mörka ögon. I släptåg hade han en get.
Hade man inte vetat bättre hade man nog trott att gubben var nalta eljest och det var han väl också förstås, men vem som helst fick ju inte bära en sådan mundering och om man såg efter glimmade det av fina gradbeteckningar på axelklaffarna. Den lille mannen var faktiskt generalinspektör och hade det högsta befälet över de brittiska fältsjukhusen i medelhavsområdet. Det var ingen mindre än Dr James Barry.

Han tyckte inte om det han såg och han blev inte gladare av att Florence Nightingale kom emot honom klädd i sin reglementsenliga svarta sköterskeuniform med den lilla vita hättan på huvudet. Han tittade ilsket på henne och sedan uppgav han sin karaktäristiskt höga och gälla stämma och sade att till och med en dum gås som hon borde begripa att man måste skydda sig bättre mot solen än så där. Sedan fick hon veta att hennes så kallade sjukhus var den äckligaste svinstia han någonsin skådat och att de flesta hönshus var bättre organiserade vare sig där fanns en tupp eller inte. Om hon inte åtgärdade problemen illa kvickt skulle han se till att detta evinnerliga daltande med henne från arméledningen obönhörligen skulle upphöra. Allt detta var dessutom kryddat med de grövsta invektiv hon någonsin hade hört och som än idag inte lämpar sig i skrift. Sedan red han iväg och än en gång hade han skaffat sig en inflytelserik ovän.

Florence Nightingale stod kvar med gapande mun och tittade efter honom och det gjorde väl alla de andra också.

Efter att James Barry hade dött skulle hon säga att han varit en grobian och att hon aldrig hade träffat på maken till någonting så hårdsinnat och kallhamrat under sin tid i den brittiska armén. Men nog visste hon den gången att han hade rätt. Det som föranlett detta otrevliga besök var att dödstalet på sjukhuset i Scutari var alldeles för högt. Det dog i snitt 20 stycken om dagen! På Korfu däremot där Dr Barry hade sin bas var det i stort sett ingen som dog i onödan, när kriget var över var det bara sjutton stycken som inte överlevt av allt som allt 467 skadade som vårdats på det sjukhuset. Det är fortfarande en mycket bra siffra. Men nog var det synd att de två inte kunde komma överens eftersom de båda i grund och botten hade samma syn på hygien och sanitet. Framförallt allt ansåg de att sjuksköterskan skulle ha en central roll i vårdarbetet. De skulle till att börja med vara respektabla kvinnor och inte prostituerade alkoholister vilket dittills hade varit det vanliga. Sedan kan man spekulera i om det var denna kritik som fick Florence Nightingale att lägga på ett kol, men förmodligen hade hon helt enkelt inte hunnit längre, det skulle ju inom kort bli ordning på sjukhuset i Scutari också. Hon borde ändå inte ha blivit förvånad, Dr Barry var förutom sin kompetens och sin uppenbarelse känd för två saker: att inte tåla att människor for illa i onödan och att vara fruktansvärt hetlevrad.Det sades att han en gång dödat en man i en duell, han skulle då ha skjutit denne genom lung-an. Det var naturligtvis nonsens, om inte annat så för att dueller sedan länge hade varit förbjudna, men det ryktet bidrog starkt till att folk tänkte sig för vad de sade och gjorde i hans närhet. Några sådana betänkligheter hade däremot aldrig existerat hos Barry själv. Han var totalt orädd, sade alltid precis vad han tyckte till vem som helst. Många av hans kollegor och överordnade tyckte att han kunde hitta på vad som helst också, för han hade en för den tiden väldigt radikala idéer. När alla andra höll på med koppning och åderlåtning förespråkade Dr Barry hygien och kosthållning. Han var själv kompromisslös vegetarian och dessutom var han absolutist. Alkohol ansåg han bara vara till för medicinskt bruk, helst då utvärtes. Han brukade ordinera sina patienter att bada i rödvin för vissa åkommor. När han var yngre hade han ibland druckit utspädd champagne, men sedan länge var det bara mjölk som gällde. Det var därför han alltid hade en get med sig. Hans frispråkighet kände verkligen inga gränser, som till exempel då han gick upp till en regementschef och krävde att all exercis omedelbart skulle upphöra eftersom han inte såg någon som helst mening i att mannarna skulle hålla på med en massa löjliga vaktparader. Eller den gången han stövlade in i en kyrka och satte sig i prästens bänk…

Det hörde dock inte till vanligheterna att han gav sig på kvinnor. Han var i själva verket känd för att vara en riktig kvinnokarl, han var mästare på att flirta, kvick i repliken och en utmärkt dansör. Han hade också ett intagande leende. Damerna i societeten ansåg faktiskt att han var ganska attraktiv, men skönhetsidealet vid denna tid var en paradox: män fick gärna göra ett lite feminint intryck, (tänk på Gustav III). De skulle bete sig tillgjort och det gjorde inget om de var finlemmade. Det fanns nog ingen någon som lyckades bättre med detta än doktor Barry, men det skulle man inte påpeka för honom. Då var man garanterad att få en uppvisning av det beryktade temperamentet. En gång hade en kapten fått doktorns ridpiska i ansiktet p.g.a. en sådan kommentar. Men om han nu var omtyckt bland kvinnorna och respekterad av den manliga delen av societeten så var han älskad av sina patienter, i sin läkarroll agerade han alltid säkert, han var lugn och fantastiskt medkännande, förutom det att han opererade snabbt och effektivt, på den här tiden fanns det ju inte några smärtstillande substanser.

Han hade utbildat sig till läkare i Edinburgh och studierna hade han klarat galant, men på den tiden hade han varit väldigt tillbakadragen i sällskapslivet och hade bara en vän som hette John Jobson. Han lärde Barry allt han visste om idrott, vilket gjorde att Barry blev en skicklig fäktare och en god skytt. Någon boxare blev det däremot aldrig av James Barry då han inte förmådde sig att få upp garden. Det var möjligen också Jobson som fick honom att besluta sig för att slutligen läsa medicin. Efter att de avlagt examen flyttade Barry, då bara tretton åt gammal(!) tillbaka till London medan Jobson stannade kvar i Skottland. De skulle aldrig mera mötas.
När Dr Barry kommit tillbaka till England vidareutbildade han sig till kirurg på Guy´s och
S:t Thomas förenade sjukhus.

Ganska snart gick Dr Barry in i det militära, där han snabbt steg i graderna. Sin första utlands-postering fick han i Kapkolonin. Guvernören där hette Charles Somerset och var en ganska hypokondriskt lagd herre. Det fanns såklart redan en läkare där men honom litade inte guvernören på då han lade skulden för sin första hustrus död på denne.
Precis när Dr Barry hade anlänt till kolonin hade guvernörens äldsta dotter blivit sjuk, den nye doktorn tillkallades och botade henne med hjälp av de radikala metoder han bemästrade. Somerset blev naturligtvis både imponerad och tacksam och snart skulle de två herrarna snart bli väldigt goda vänner, så till den grad att de blev offentligt anklagade att ha ett homosexuellt förhållande. Domen blev friande, men det var inte konstigt om folk undrade för de följdes alltid åt och Lady Somerset sade sig vara svartsjuk. Saken blev inte mindre misstänkt av att de alltid bråkade med varandra, guvernören hade ett liknande temperament som Barry och vid ett tillfälle kastade han ut den lille doktorn genom ett fönster.

Tjänstgöringen i Kapkolonin var nog den viktigaste perioden i doktorns liv. Det var där som han visade att han var en fantastisk läkare och en utomordentlig organisatör. Det var också där han grundmurade sitt rykte som bråkstake. Ryktet om duellen blev till under den här perioden, för han utkämpade faktiskt en illegal duell med en kapten Iosias Cloete. Det handlade om en dam, men det var Barry som blev sårad då han blev skjuten i låret. Hans rival fick å sida sin fina uniformsmössa sönderskjuten. Dr Barry sydde ihop sig själv och sedan var de två kombattanterna vänner för livet. Det var också under den här tiden som han skaffade sig sin trogne betjänt John Danzer från Västindien, vilken skulle följa honom hela livet.

I början av 1800-talet var det verkligen inte vanligt med mikroskop, fast att det var en gammal uppfinning redan då. Man hade alltså sett att det fanns bakterier, men hur det fungerade med dem var det ingen som kommit på. Man höll istället fast vid den antika föreställningen att sjukdomar berodde på något som kallades för miasma, vilket betydde dålig luft. Det trodde James Barry också, men han hörde till dem som stödde den vilda teorin att det i vissa fall fanns saker i miljön som kunde göra luften dålig. Ett exempel han pekade på var de kloaker som bland annat fanns i Kapstaden. De var diken som svämmade över då och då. Genom det för Dr Barry typiska beteendet att gorma, svära, skrika och domdera såg han till att det grävdes nya avloppskanaler och att dessa och de som redan fanns byggdes över. Var det någon som vågade opponera sig brukade han hota med att han skulle skära öronen av dem, ibland med tillägget att det på sätt och vis vore en välgärning, eftersom den åtgärden i alla fall skulle få dem att se smartare ut.
Det var ingen som trodde att han inte skulle vara kapabel till detta.

På grund av honom fick apotekarna någon form av ackreditering. Det blev också restriktioner för hanteringen av de narkotiska preparat som fanns . En annan av Dr Barrys egenheter var att han behandlade alla sina patienter lika. För honom spelade det ingen roll om det var en kvinna eller man, herrskap eller tjänstefolk. Många häpnade över hans stora engagemang för samhällets bottenskick. Han förbättrade förhållandena på både fängelser och dårhus, och han försökte även se till att de infödda hade det så bra som möjligt . Mest av allt ömmade han för spetälskekolonin ”Heaven and Earth”, ett ställe där ingen vettig människa i vanliga fall satte sin fot.
Hans belackare fick sedan förtretfullt se hur det allmänna hälsotillståndet kanske inte så sakta men väldigt säkert förbättrades.

Till slut träffades dr Barry och den gamle läkaren öga mot öga och det slutade naturligtvis med att Barry blev tvungen att åka hem till England ett tag. Men han kom ganska omgående tillbaka och då inträffade det som definitivt skulle göra honom berömd. Han skulle förlösa en ung kvinna och märkte det att det inte skulle gå beslutade han sig för att utföra ett kejsarsnitt; ett ingrepp som han bara läst om och som vid denna tid var väldigt riskabelt. Det hade aldrig gjorts med lycklig utgång någon annanstans i Det Brittiska Samväldet. Dr Barry lyckades dock rädda livet på både modern och ett välskapt gossebarn. De tacksamma föräldrarna döpte pojken till James Barry Munnik efter doktorn. Det gjorde Dr Barry så glad att han skänkte en dopgåva i form av en medaljong innehållande ett miniatyrporträtt som föreställde honom själv. När den pojken växt upp skulle han få en gudson som fick bära hans namn, och den pojken blev sedermera president i Sydafrika, men det är såklart en helt annan historia.

Till slut blev dock turbulensen kring Barrys person alldeles för stor och guvernören blev tvingad att arrestera sin käre gamle vän och skicka hem honom för gott.

Charles Somerseth

Barry hamnade därefter på Mauritius, men när han fick reda på att Charles Somerset hade åkt tillbaka till England och blivit allvarligt sjuk så lämnade doktorn omedelbart sin postering utan att be om lov. Han blev naturligtvis ställd till svars för sitt tilltag, men då log han sitt patenterade leende, drog sina långa vita fingrar genom det på den tiden naturligt ljust cendréfärgade håret och förklarade att han hade varit tvungen att åka hem och klippa sig då han menade att hans kalufs nästan gjort honom galen. Dr Barrys överordnade Sir James McGrigor (KCB),( FRS), (FRSE),( FRCPE) som var generaldirektör och faktiskt den som infört systemet med militärsjukhus i den brittiska armén, sade då något i stil med att det måste vara lika vildvuxet på båda sidor om Barrys hjässben, sedan var det bra med det. James Barry stannade kvar i England och vårdade Charles Somerset till hans död.

Sir James McGrigors efterträdare skulle inte ha samma tålamod och Dr Barrys karriär blev lindrigt sagt krokig. Överallt där han drog fram skaffade han sig ovänner. Han blev både degraderad och ställd inför riksrätt, men ingen kunde någonsin ifrågasätta doktorns kompetens och det var det som alltid räddade honom. Naturligtvis hade han vänner också,
inte minst inom adeln, men det senare berodde nog också just på hans medicinska kompetens.

Efter att Krimkriget var över kommenderades han till Kanada. Han hamnade i Toronto där förhållandena var lika miserabla som överallt annars. Det ordnade han förstås och han blev också välkommen i den societet som fanns där. Men som han själv befarat redan innan han åkte dit så klarade han inte kylan då han ju i större delen av sitt liv vistats i mer eller mindre tropiskt klimat.
Han fick lunginflammation och blev hemförlovad. Då han kommit tillbaka till England blev han mot sin vilja pensionerad. Man kan väl förstå om man inte vågade göra honom till generaldirektör men han borde ha åtminstone ha fått några av de privilegier som Sir McGrigor hade haft. Nu fick denne store lille man som alltid förespråkat hygienens betydelse tillbringa sin sista tid i det skitiga London och klara sig på en liten pension. Han bodde i en hyreslägenhet tillsammans med John, sin eviga knähund Psyche och några andra husdjur, då han var en stor djurvän. Han tyckte nog att Florence Nightingale hade fått all ära för de medicinska framsteg som han hade varit så delaktig i. De enda ljuspunkterna i doktorns tillvaro den sista tiden var när lord Somersets döttrar tog med honom på utflykt. För övrigt tillbringade han sin tid med att överklaga sin pensionering.

Sommaren 1865 var det värmebölja i London. En difteriepidemi bröt ut, doktorn blev smittad och på kvällen den 25:e juli gav han upp andan. John lät skicka efter Sophia Bishop som brukade städa åt dem. Hon var, som det brukar heta, något av en alltiallo, bland annat så brukade hon göra i ordning lik innan de skickades till bårhuset. John lät meddela att doktorn som hade vetat att han skulle dö upprepat det han sagt för flera år sedan i Västindien då han hade haft gula febern; att han skulle begravas i de kläder han bar i dödsögonblicket. Han skulle alltså absolut begravas i nattskjortan! Mrs Bishop tog dock ingen notis om hans sista önskan, den kanske inte var så ovanlig i det victorianska England, så hon började vant klä av den avlidne.

Efter att ha vårdat doktorn i flera dygn var John såklart alldeles utmattad. Han var förmodlig-en den ende i hela världen som dr Barry alltid bara varit snäll emot. Vad som skulle hända med honom nu orkade han inte tänka på då han slog sig slog sig ner i sin länsstol och började slumra in.
Han väcktes dock snabbt av ett förskräckt utrop inifrån sovrummet: DJÄVULEN!!!
Mrs Bishop kom utfarande vit i ansiktet innan han ens hade gjort en ansats att komma upp ur fåtöljen.
– Det är ett fruntimmer därinne!
– Var kommer hon ifrån? John förstod naturligtvis ingenting.
– Driver ni med mig? Ni måste väl veta?
– Vad är det egentligen som står på?
– Men doktorn är ju ett fruntimmer! Doktor Barry var en kvinna! Det måste ni väl ha vetat!

John gick in i sovrummet och betraktade klentroget doktorns avklädda lekamen. Han hade ju följt honom hela livet jorden runt och trott att han hade känt honom utan och innan. Han hade dock aldrig sett doktorn avklädd, och varför skulle han ha gjort det? Men nu låg före detta generalinspektör Dr James Barrys kropp där precis som Gud skapat…henne!
Det rådde ingen som helst tvekan om att det var James Barrys huvud. Det rådde heller ingen tvekan om att kroppen som detta huvud satt fästat vid var en gammal kvinnas. Sakta började han inse varför han i alla dessa år fått lägga in sex hårt hoprullade handdukar till doktorn det första han gjorde varje morgon. Det var visst inte bara axlarna på vapenrocken som var vadderade.
– Hon har fött barn också. Man ser ut så där då, sade Mrs Bishop och pekade på linjerna som fanns doktorns mage. Hon strök sin hand över sin egen mage och berättade att hon hade nio egna.
John gav Mrs Bishop lite mer pengar än vad hennes tjänster egentligen var värda och bad henne hålla tyst om saken efter hon gjort sitt. Dagen efter meddelade han Dr McKinnon, Barrys förtrogne vän och kollega, som undersökt Barry några dagar tidigare att denne avlidit. Dr McKinnon skrev slentrianmässigt under dödsattesten.

Skymfandet av Dr Barry fortsatte även efter döden eftersom den hedersbegravning som enligt seden skulle hållas vid en hög militärs bortgång uteblev, men på gravstenen i kyrkogården Kensal Green står i alla fall doktorns gradbeteckningar inskrivna. James Barry hade förmodligen blivit ganska bortglömd om inte Sophia Bishop fått för sig att hon kunde göra sig pengar på sin hemlighet efter att doktorn begravts. Eftersom Dr Barry inte hade några kända släktingar så fanns det ju inte någon att pressa pengar av, men historien kom ut och skandalen var ett faktum. Historien om den bortgångne officeren och doktorn blev naturligtvis det stora samtalsämnet på officersmässar och herrklubbar. Många hade ju känt honom personligen och självklart lagt märke till hans storlek och den ljusa rösten. En del mindes också de smala vita händerna och de långa fingrarna. Men att han verkligen skulle ha varit en kvinna var ju helt enkelt omöjligt, för det fanns ju ändå en anledning till att kvinnfolk var utestängda från läkarutbildningen. Det var ju allmänt känt att en sådan mental påfrestning som en sådan krävande utbildning innebar bara kunde sluta med att de små liven skulle dö av hysteri. Nu hade det ju förvisso alltid funnits barnmorskor och sådant där, men att vara en riktig läkare var ju något helt annat. Dessutom hade ju Barry varit militärläkare! Det innebar ju något så absurt som att det opererat en kvinnlig läkare vid slagfältet! De var ju så löjligt att det var skrattretande!

Naturligtvis tillsattes det en utredning av ärendet. De flesta som kontaktades sade sig förvisso ha lagt märke till Barry feminina manér, men att han skulle ha varit något annat än en man, det hade de inte ens kunna föreställa sig, medan andra som tillfrågades påstod att ”det hade de väl vetat hela tiden”.
Den som fick det hetast om öronen var naturligtvis Dr McKinnon . Han hävdade att han som känt Dr Barry under väldigt lång tid visste hur man måste bete sig mot honom, och då
Generalinspektör Dr James Barry hade begärt att undersökningen skulle ske i nästan komplett mörker så fick det bli så. Därigenom hade han inte kunnat se något. Några hävdade dock att de faktiskt sett James Barry naken, men vid dessa tillfällen hade doktorn uppträtt så hotfullt och aggressivt att de inte hade vågat knysta något. Gamle doktor Jobson kontaktades också men han sade sig ha kunnat ana något. Det mest uppseendeväckande var när det hittades ett lönnfack i James Barrys doktorsväska som innehöll urklippta modebilder på damkläder .
Man tyckte dock inte att något av detta räckte till, utan det enda man hade att gå på var hörsägen från en skurkärring och en svart betjänt. John var för övrigt svår att få tag i då han med hjälp av Barrys vänner åkt tillbaka till Västindien. Han hade inte heller sagt något om saken innan han åkte. Man enades om att James Barry antingen hade varit hermafrodit eller också en ofullgången man som inte gått igenom puberteten.
Sedan hemligstämplades alla akter som rörde Barry i hundra år. Det är först i våra dagar som hela historien har uppdagats.

Någon gång under 1700-talets sista decennium föddes det i Cork en liten flicka som döptes till Margaret Ann Bulkley. Föräldrarna hette Jeremiah och Mary-Ann Bulkley. Jeremiah hade en gång varit tarerare på våghuset i Cork men på grund av religionspolitiska skäl förlorade han den anställningen då Bulkleys var katoliker. Då sadlade han om och blev grönsakshandlare.
Flickan var deras andra barn då de redan hade en son som hette John. Margaret visade tidigt tecken på att vara mycket intelligent, men eftersom kvinnor var utestängda från högre utbildningar uppfostrades hon på sedvanligt sätt. Det fanns planer på att hon skulle bli guvern-ant, men hon sade själv att hon ville bli militär, till omgivningens stora förtjusning. När hon var c:a tolv år gammal blev hon våldtagen och födde en dotter. Det barnet blev officiellt paret Bulkeys sladdbarn Juliana. Det var John som fick börja studera, men tyvärr visade det sig att han inte på långa vägar hade samma begåvning som sin lillasyster utan ställde till det så att familjens ekonomi blev totalförstörd. Det slutade med att Jeremiah hamnade i fängelse och det finns till och med uppgifter på att han blev deporterad till Australien. Mary-Ann stod alltså utan försörjning, så hon tog med sig Margaret till London där hennes bror bodde. Vad som hände med stackars Juliana är det ingen som vet. Mary-Anns bror hette James Barry och var en erkänd porträttmålare. Det var en excentrisk herre som trots en icke ringa förmögenhet valde att leva under misärliknande förhållanden. Han lät dem bo hos sig även om han väl inte direkt blev överlycklig då resterna av familjen Bulkley dök upp. De blev dock presenterade för kretsen hans radikala vänner, framförallt David Steuart Erskine, 11:th Earl of Buchan, General Francisco de Miranda från Venezuela, Dr Edward Fryer och advokaten Daniel Reardon. Dessa gentlemän var tidiga feminister som p.g.a av att Dr Fryer hade börjat undervisa flickan omgående lade märke till den hennes enastående begåvning.

Efter en tid dog James Barry och då såg Mr Reardon till att damerna Bulkley fick ärva alla hans tillgångar, sedan började de smida planer för flickan. Hon skulle börja studera, men eftersom det i det närmaste var totalförbjudet för kvinnor skulle hon ge sig ut för att vara pojke och för att inte väcka misstankar skulle hon ljuga om sin ålder. Efter att hon avlagt examen så skulle generalen ha åkt tillbaka till Venezuela och gjort statskupp. När han var vid makten så var miss Bulkley garanterad att få plats i hans administration. Earlen hade en del att säga till om i Edinburgh och därför så blev det platsen för Margarets utbildning.
En höstdag bordade så mor och dotter Bulkley båten till Edinburgh men väl i hamn var det Mrs Bulkley som steg av i sällskap med sin ”hjälpsamme systerson” James Miranda Stuart Barry.

Sedan försvinner också Mary-Ann i historien, det sägs att hon hamnade på fattighuset, men ingen vet säkert. General Mirandas revolution misslyckades så när Margaret blev färdig doktor så satt han i fängelse där han skulle sluta sina dagar. Hon hade inget annat val än att fortsätta maskeraden, men hon hade ju kvar sin morbrors vänner i England. De såg till att hon fick gå i praktik hos Sir Dr Astley Cooper, som var den tidens mest ansedda kirurg. Men det var inte många som lät sig låtas undersökas och än mindre behandlas av ”den lille pojken” så Margaret tog värvning.

Hur hon klarade mönstringen kommer ingen någonsin vare sig att få veta eller förstå.

/Ola Granström