Resultatet av den glorifierade marknaden…

Av , , 1 kommentar 3

Marknaden gjorde oss arga och ensamma skriver Daniel Swedin i dagens AB.

Citat (om Margaret Thatcher): ”Högerpartierna faller ihop – Framgångarna var så överväldigande att hennes konservativa parti aldrig förmått förnyas idémässigt. Samtidigt går framgångarna inte att återupprepa eftersom det inte längre finns några statliga bolag att sälja ut. Allt som går att privatisera är redan privatiserat.”

Och slutligen, citat: 

Ekonomer har sedan flera år övergivit den religiösa tron på den oreglerade marknaden. Tidigare marknadsliberala bunkrar som Internationella valutafonden och OECD har länge talat om de växande klyftorna som skadliga för ekonomin.

Hos partierna har den insikten dröjt men kanske rör vi oss mot en renässans för uppfattningen att skatter, demokratiska beslut och politiska reformer är motor i samhällsutvecklingen.” Slut citat.

För vad är det för vits att ha ett samhälle med olika samhällsklasser och skillnader – de fattiga och de rika – de som har och de som inte har. Varför ta bort skatterna för de allra rikaste som knappast märker skillnaden i förmögenhet genom det, istället för att lyfta folk som har det knapert där nere på botten. Är det så vill vi ha det? Detta i kombination med aggressiv marknadsföring av spelsajter och låneinstitut där guld och gröna skogar utlovas enbart ett knapptryck eller en svajpning bort.

I Netflix-dokumentären The great hack om Cambridge Analytica (brittiskt dataanalysföretag) där man stal persondata från miljontals Facebook-användare som sedan låg till grund för en stödkampanj för Trumps valkampanj 2016, säger en av de tidigare anställda Brittany Kaiser, fritt citerat, att idag är inte olja det mest åtråvärda i världen, utan persondata. Cambridge Analytica gjorde ”fake news”-inlägg som spreds och spreds och spreds. ”Crooked Hillary” etc.

När man tänker efter så vet man inte i vilken utsträckning man själv blir påverkad av allt som sprids på Facebook och det enda man vill är ju att sanningen ska vara grunden, inte strategier, inte lögner, inte manipulationer eller uppviglande budskap.

Det är bara att inse den bistra sanningen – vi är alla en del av marknaden – vare sig vi vet om det eller ej…

1 kommentar
Etiketter:

Man måste tro på något – eller någon…

Av , , Bli först att kommentera 7

Believe…

hur skulle man annars
kunna skratta
eller se fram emot
en ny dags frukost
bland brödsmulor och
osötad marmelad

kunna strunta i
det perfekta, utan
kantstötthet,
för i allt som betyder
något finns det
operfekta,
naggad i kanten

man måste tro
på en bättre dag,
ett liv, att ett
kan bli två,
att leva är att
tänka så

jag tror på
att tro, på något
eller någon, genom
år av fallna ridåer
är tron min
sista bugning…

BJ/2012-10-01

 

Bli först att kommentera
Etiketter:

Fattigpensionärer – i Sverige?

Av , , Bli först att kommentera 11

Det är upprörande att människor som jobbat och slitit hela sitt liv sitter som fattigpensionärer när arbetslivet är slut. I en artikel i Expressen om Anna-Lisa, 74 år, citat: ” En av dem som kämpar med ekonomin är Anna-Lisa Larsson, 74 år, från Torö utanför Nynäshamn.

I en röd stuga bor hon tillsammans med sin man Berth Larsson, 78. Anna-Lisa har en pension på 7 600 kronor, efter skatt, i månaden.

– Jag själv ligger under EU:s fattigdomsgräns, det vet jag, säger hon.

Anna-Lisa är uppväxt i ett fattigt hem i Skara, i Västergötland, och har gått på folkhögskola och på flickskola. När hon var 18 år började hon jobba på restaurang. När hon hade sparat ihop lite pengar begav hon sig till Österrike och där träffade hon Berth.

– Han var fiskare från utanför Nynäshamn. Så 1967 flyttade jag upp hit. Vi gifte oss och fick två döttrar, säger Anna-Lisa.

Slut citat.

Därefter: 

”Drabbades av borrelia – Anna-Lisa blev först sjukskriven och som 55-åring blev hon förtidspensionär. Av Försäkringskassan fick hon sjukpension som gav en inkomst tills att hon blev pensionär och kunde ta ut ålderspensionen.”…”– Sjukdomen har klart påverkat min situation. Det är tufft men tack och lov så har jag haft en man. Utan honom hade det varit svårt, säger hon.

Anna Eriksson på SPF säger att det är vanligt precis det Anna-Lisa berättar.

– Är man två klarar man sig i regel hyfsat. Men systemet är tänkt att det ska bygga på det man själv har tjänat in. Man ska inte tvingas leva och bo ihop bara för att kunna klara ekonomin, men så kan det se ut, säger Anna Eriksson.” Slut citat.

Livet börjar verkligen inte vid 55 om man får borrelia och sedan blir fattigpensionär. Det är ju dags att protestera mot det här systemet, när man samtidigt läser om folk som vältrar sig i pengar. Nej, ensam och fattig är inte stark; när ska politikerna göra något ordentligt – och inte bara leverera tomma ord!

Bli först att kommentera
Etiketter:

På badstranden finns kärleken – på Twitter världspolitiken…

Av , , 1 kommentar 7

Har spenderat en dryg vecka på Norrlands riviera och där frodas kärleken:-) Småbarn springer kors och tvärs, ropar på mamma och pappa och blir kramade. Det badas och solskyddsbehandlas och pysslas om. Sand borstas av och stora badlakan fångar upp småttingarna. Här ligger också par tätt, tätt ihop och är helt enkelt – kära. Härligt att se som motvikt till allt annat elände man dagligen hör talas om. Avslutade vistelsen med Gyllene Tider på Pite Havsbads beach party 2019 – en magiskt härlig kväll – nästan 14 000 personer var där!

Hur är det möjligt att USA:s president får skriva vad som helst på Twitter? Öknamnen han ger sina politiska motståndare, Crooked Hillary, Sleepy Joe, Pocahontas etc – inte för att man orkar grotta ned sig i Twitter en varm sommardag, men det är så låga knep han håller på med. Undrar om det kommer något också på Stefan Löfven vad det lider. Presidenten har twittrat friskt de senaste timmarna och ett av svaren på ett av hans tweets lyder, citat: ”America was great until you became the cult leader. You’ve destroyed it.” Någon lägger in en skärmdump på en beskrivning av Narcissistic Personality Disorder och så där håller det på med ord som ”racist, fascist” och någon skriver: You have divided this nation and it is heartbreking. Det ligger ganska mycket sorg i den meningen. Det känns som om presidenten har satt igång någonting som kan vara svårt att tag sig ut ur. Om man frågar sig – hur kommer det att sluta – eftersom han hela tiden provocerar och vädjar till människors lägsta känslor.

Tror jag återvänder till badstranden:-)

1 kommentar
Etiketter: ,

The fairy queen sits there…

Av , , 1 kommentar 6

När man är uppfödd med den här utsikten från köksfönstret – är det inte mycket annat som imponerar – även om ett eller annat havsbad gör sina goda försök:-) Det är en plats med minnen – ja, inte bara mina – utan ända från min farmors farfars tid. Generationer har gått på samma ängar, samma stigar, fiskat i samma sjö – levat – älskat – kämpat. För mig har minnena med åren blivit alltmer tydliga och klara, samtidigt diffusa och skugglika. Här fanns en gång ett stort potatisland med den godaste mandelpotatisen, här fanns en gång betande kor, här fanns en gång en stingslig nordsvensk brukshäst – här fanns en gång mitt liv…

Det är den här bilden jag filtrerar mitt liv genom – vardagsrealism, djup, utsikt, tankar om att vissa saker helt enkelt inte är lönt att hetsa upp sig för, som att stå i kö exempelvis.

Jag skulle vilja ta alla världens ledare och sätta dem på uppradade pinnstolar framför den här vyn i en liten by in the middle of nowhere. De skulle få hålla varandras händer och sedan ställa sig upp och gå ned till ängen och harva jorden, hämta hästgödsel från baksidan av stallet, sätta plogen bakom hästen och i den sandrika jorden göra prydliga potatisfåror och med jämna mellanrum lägga ned de skrumpna sättpotatisarna – rad efter rad. En teambuilding från en tid innan ens uttrycket var uppfunnet. Det skulle vara förbjudet att ta selfies och gruppfoton på olika vänkonstellationer. Obefintlig risk för twittrande då ”bredband” enbart är ett ord i dessa trakter.

Nej, ingen skulle få se dem, ledarna, inget strålkastarljus. Och när arbetet var klart skulle de sitta på farstubron och dricka kokkaffe och vifta bort myggor, bräms och knott. De skulle inte ha tid att bråka och skicka missiler på varandra – de skulle bara längta efter en myggfri dag och ett glas svagdricka och drömma om ett fortsatt liv där alla får äta sig mätta och inte minst en nytt myggstift. Och gjordes jobbet bra skulle de på lördagskvällen få låna en gammal Opel Rekord och åka till danslogen i Långträsk. Förmodligen skulle de vilja återvända till hösten – när det var dags för att ta del av skörden. De skulle kunna tävla i vem som snabbast plockade upp en potatisrad eller vem som tog upp flest hinkar med potatis och den enda tillåtna texten till en ny händelse i Facebook skulle vara: Som man sår – så får man skörda…

DSC_0102

 

1 kommentar
Etiketter:

Glimten i ögat uppvägde allt…

Av , , Bli först att kommentera 7

Han satt i fåtöljen vid fönstret och läste dagstidningen eller var det kanske veckotidningen Saxons som mormor alltid sparade och gav oss en bunt av när visiten var slut. Han hade en mossgrön, hemstickad tröja på sig, snyggt mot den vita skjortan och en stiligt knuten slips. Alla hans slipsar hängde för övrigt på en speciellt slipshängare i garderoben i kökskammaren och ibland brukade jag ta ut dem, titta på alla och i tysthet betygsätta dem. Det fanns senapsgula, gröna och blåa. Och en vit. Den som togs fram vid begravningar.

Vi andra satt kvar vid det runda köksbordet efter kaffet, blåbärssaften och småbullarna. Mamma skrattade högt och mormor laddade spisen med några vedträn och värmen spred sig i det stora lantköket. Ibland tittade han på oss och log och sa någon kort, humoristisk kommentar som liksom sammanfattade pratet. Han sa aldrig så mycket och hade bara gått två år i skolan, men jag visste vem han var – och hur han kände sig. Jag lärde mig under tiden vi var tysta tillsammans, när vi log mot varandra, cyklade tillsammans, när vi rengjorde motorsågen efter hans dagsslit i skogen, när vi vittjade mjärdet och när han trots de första symtomen av Parkinsons ändå skjutsade mig till och från sommarjobbet när jag var sjutton år och jag inte alls förstod vilken uppoffring han gjorde och hur han kämpade.

Jag tänkte på den vita slipsen, att den dagen skulle komma när någon skulle bära den igen. Att vilja hålla kvar, men ändå släppa. Att han var trött och fysiskt totalt förändrad som människa, men ibland såg jag den igen, glimten i hans ögon. Han kommunicerade med ögonen. Frisk, som sjuk. Han fanns ändå kvar i en kropp som inte längre fungerade annat som fängelse, helt rymningssäkert.

Min pappa dog för snart trettio år sedan – på min födelsedag. Och varje år när jag fyller år är också han där. Glasklara minnen. Du och jag pappa. Du och jag…

Bli först att kommentera
Etiketter:

Hur insnöad är man egentligen?

Av , , Bli först att kommentera 10

Man jobbar måndag till fredag, år ut och år in och plötsligt bestämmer man sig för att ta ledigt den fredag innan semester börjar och nu blir det spännande. Jag lever utan klocka eftersom jag på något sätt har en klocka inom mig som för det mesta visar sig stämma och har aldrig problem när klockan ställs om till sommartid (eftersom jag vaknar med tuppen), men nu blev det totalt fel i systemet. Det blir fredag nästa vecka och det känns som en lördag. Söndagar blir måndagar, osv. Det är söndag idag. Jag vet det innerst inne, men det känns fel. Igår kändes det som en söndag och min favoritsysselsättning framför andra på söndagar är att ta det lugnt:-) Det finns ingenting som kan rubba mina cirklar en söndag – den är till för ett visst mått av slöande utan att ha dåligt samvete. Idag har jag redan tvättat och gjort lite andra praktiska saker och dessutom börjat planera inför hösten.

De goda vanorna. Jag vet att jag borde ta tag i mitt liv nu. Börja träna. Stanna tiden. Leva i nuet. Bli den jag borde vara – egentligen. Börja skriva igen och inte bara läsa från byrålådan. Har vi inte alla en dröm om att bli förfinade, ett bättre jag, en bättre människa – men hindras av rösten från gamla motgångar och misstag – det som innebär att leva…

Vem ritade dem? 

Mina händers linjer…

är det jag själv
som format dem
i handflatan, utmejslade
under drygt fem
årtionden
livslinjen?
finns den ännu
ja, varje morgon
när jag smörjer mina
händer och
upprätthåller något
som gått förlorat
tror jag ännu
att allt är möjligt
i mig finns jag
obruten, trots allt…

Bli först att kommentera
Etiketter: ,

Ytligheten har inga gränser…

Av , , 1 kommentar 4

Har Twitter, inga följare:-) men jag följer Donald Trump, bara för att se vad han kläcker ur sig. Det jag har emot honom är att han medvetet ljuger för att skapa uppmärksamhet och intresse. Det är svårt att ge cred åt någon som uppvisar noll i ärlighet. Tyvärr medför följandet av Mr Trump även hans retweets, exv ett från Bill Mitchell (vem han nu är, måste googla senare): ”Amazing meeting guys. Up close and personal with the President. Such a down to earth nice guy. Internet as been dicey in here. Will tweet more later.”

Hur kan man bara skölja sig i ytlighet och känna att det är ok?

Vill världen verkligen ha mera tweets från Trump & Co?

Det finns ingen stil numera – inte ens i världspolitiken känns det som om alla fåren är i hagen. Vem kan man lita på? Jag vill bara ha en värld jag kan lita på, med ett uns av rättvisa, empati och fördelningspolitik. Jag vill ha rättvisa och för alla äldre en pension de kan leva på – är det så svårt att åstadkomma? Jag struntar väl i den svenska kulturen – om den innebär ”mer åt de rika och mindre åt de fattiga”. Ge de äldre vad de behöver!

Jag ska tweeta ”solidarity” till DT, men tvivlar på att han ens förstår meningen med det hela – den enda solidaritet han känner är väl den till pengarna. Så sorgligt – hur allt har blivit. Kärleken, som enligt Moa Martinsson är, människans stora oändliga universum, vem glömde bort det? Vart är vi på väg? Mera skjutvapen, mera våld…

Kärleken är människans stora universum – retweeta det Mr President…

1 kommentar
Etiketter:

Doug Seegers, Hanne Kjöller och om ord som lyfter upp istället för att bryta ned…

Av , , 3 kommentarer 8

Jag var på Droskan igår! Umeås egna countrystjärna Ellinor Springstrike och – Doug Seegers, ni vet artisten, mannen som Jill Johnson träffade på i Nashville och gjorde en skivinspelning med. Han berättade igår att han nu varit ”clean” i sex år. Han sjöng låtar med texter om änglar och att man inte ska gå förbi den där som sitter på gatan och naturligtvis sjöng han låten från Jills veranda: I’m going down to the river to wash my soul again/I’ve been runnin with the Devil, and I know he’s not my Friend.

Och när man går därifrån känner man sig upplyft, glad, rörd, berörd och tacksam. Jills veranda, vilket bra och berörande program och jag vet att jag skrev några rader förut om när Kristian Gidlund gästade programmet och Jill och Kristian tillsammans sjöng ”Blue eyes crying in the rain”. Kristian som avled några månader senare i cancer.

För ett tag sedan skrev Hanne Kjöller i DN ett slags, ja – jag vet inte vad jag ska kalla det; en blandning mellan förakt, ”skärp-dig-attityd”, nästan hämndlystnad, som en känsla av, nu äntligen ska ni ensamma människor få veta vad ni lider av – fel personlighet helt enkelt – inramat med det införstådda att det var seriöst menat men i en ram av skämtsamhet. Det är ditt eget lilla fel att du är ensam – i artikeln Att vara ensam är ett val. Uppriktigt sagt, sådana människor som Hanne Kjöller skrämmer mig en smula. Jag fastnade speciellt för två av de nio flerstegspunkterna i hur man blir ensam:

5. När du själv styrt middagen mot din önskekost så är ett bra tips att lämna ett sent återbud. Tänk vilket avtryck du gör när ett helt middagssällskap sitter och äter din specialdiet utan att du själv är där.

Jag tycker det är lite oproffsigt att när man har en sådan arena som DN att göra en personlig vendetta mot en bekant som förmodligen känner sig aningen träffad – med sådana vänner behöver man inga fiender.

9. Håll benhårt fast vid dina åsikter och din bild av världen. Utgå från att ingen kan lära dig någonting. Om du lyssnar på den andre så gör det bara för att leta efter svagheter och för att vässa dina motargument.

Här funderar jag om inte Hanne egentligen talar om sig själv?

Ja, vad vet jag – men jag förstår också att kritik mot den här typen av artiklar med utrop som att ”relationer kostar”, ”den som inte vill ge lär heller inte få” och påminner om uttrycket ”det bästa sättet att få en vän att vara en” blir bemött med att man är humorbefriad och inte förstår ironi. Visst känns det lite som ett skuld- och skambeläggande – som om alla människor borde vara prick likadana, ha samma typ av behov (och i samma mängd och omfattning) – annars är man inte ”normal”.

Jag skulle bara vilja tillföra något litet – har ni någonsin hört om en grupp som kommit på en storartad idé? Har en grupp människor skrivit Gräset sjunger, Mot fyren eller Romeo och Julia? Är det inte så att storartade saker tillkommer i just ensamhet, på sin kammare – under idogt arbete? Men jag förstår också att det finns sanning i artikeln, man måste själv också ta initiativ, men det är kanske inte alla som orkar med att ta tag i situationen. Likadant som om man är alkoholist, matmissbrukare eller något annat…

I’ve been falling by this wayside, livin in this world of sin/I’m going down to the river, gonna wash my soul again…

3 kommentarer
Etiketter: , ,

Gårdagens problem är borta!

Av , , 3 kommentarer 5

Ett telefonsamtal, en perfekt kundservice och kort därefter ett rensat golvavlopp. Otroligt bra! Det var bara det att jag kände mig halvt deprimerad under avloppsstoppet för det fick mig att tänka på min barndom; vi hade egen brunn och från och till sinade den så att vi inte hade vatten. När man tror att folk på landet är lata och bekväma, så är det helt fel. Folk på landet måste uppbringa all sin kreativitet för att få saker och ting att fungera. Jag tackar Piteå kommun för att de hade en kulturbudget på 70-talet som gjorde att Bokbussen stannade till utanför mitt hus ”in the middle of nowhere” en gång i månaden och att jag då kunde låna tio-femton böcker tills nästa gång den kom förbi. Uppriktigt sagt – jag vet inte hur jag hade klarat mig annars; brutit ihop, gett upp, blivit kriminell och börjat stjäla rovor eller tänkt att – detta är min framtid – en sinande brunn och ett landskap tomt på människor. Missförstå mig inte, mycket var också bra, men jag har haft svårt att komma ut ur ”ute på landet-bubblan” och älskar TV, Internet, böcker och att skriva. Det är också ett underbart liv! Nyckeln ut till världen – den lilla världen. Mycket är inte värt att uppröra sig över – men rinnande vatten och rensat golvavlopp är ett måste:-)

Någon frågar mig ibland: Men, hur kommer det sig att du bor ensam (underförstått: varför har DU ingen sambo, man, etcetera)? Ibland tänker jag på den frågan när jag kramar mina barnbarn eller tar egna beslut som att tillbringa en hel söndag med en spännande åttadelarsserie på Netflix. Been there, done that. Ibland hör och ser jag en stilig riddare på en vit springare på väg uppför det hala glasberget där jag står på toppen och balanserar. Räddaren i nöden, sedan suckar jag för mig själv och tänker att jag nog läste för många sagor en gång i tiden och slår dessa tankar ur hågen och ringer sedan avloppsrensarfirman.

Så vad ni än gör – krama er man eller fru idag – berätta hur mycket de betyder för er. Skänk en tanke till en prinsessa på ett glasberg utan för den skull varken känna medlidande eller förvåning – för vi gör alla våra val, mer eller mindre omedvetet under tiden som vi låter håret växa för att bli den lian som prinsen kan ta tag i för att komma ända upp. En bra kvinna reder sig själv. Yeah!

3 kommentarer
Etiketter: ,