Sir Winston Leonard Spencer-Churchill, född 30 november 1874 på Blenheim Palace, död 24 januari 1965 i London, var en brittisk politiker, författare och officer. Han var brittisk premiärminister 1940–1945 och 1951–1955. Som författare erhöll han Nobelpriset i litteratur 1953. Källa Wikipedia.

När andra världskriget bryter ut är således Winston 65 år gammal. Wikipedia, citat:

”Den 10 maj 1940 utsåg istället kung Georg VI av Storbritannien Winston Churchill till premiär- och försvarsminister, och ledare för en nationell samlingsregering. Churchill hade under hela livet haft mycket höga tankar om sig själv och känt att han var kallad av fru Fortuna att fullgöra någon stor uppgift – ett faktum som delvis förklarar hans ofta orädda och impulsiva beteende, och som så ofta verkade stötande på omgivningen, men som genom andra världskrigets försorg skulle vändas till hans fördel. Känslorna han senare beskrev som nyutnämnd 65-årig premiärminister är talande: ”Jag kände mig som om jag gick med ödet och att hela mitt tidigare liv enbart hade varit en förberedelse för denna stund och för denna prövning.”, slut citat.

Notera den sista meningen: ”Jag kände mig som om jag gick med ödet och att hela mitt tidigare liv enbart hade varit en förberedelse för denna stund och för denna prövning.”. Tänk att en 65-åring fick äran och förtroendet att ta över hela klabbet, blir premiärminister och leder landet under ett världskrig, därefter får han nobelpriset i litteratur vid 78 års ålder med Svenska Akademiens motivering: ”för hans mästerskap i historisk och biografisk framställning samt för den lysande talekonst, med vilken han framträtt som försvarare av höga mänskliga värden”,

Det hade aldrig gått i Sverige idag. Det första någon här skulle ha sagt är: han är alldeles för gammal. Typ pensionär ju. 65 år – vad återstår? Några stilla, isolerade år innan skjuts till äldreboendet och där får han vatten (inte läsk) och bröd (måste vara med fiber) och sitta i dagrummet med de övriga äldre-äldre och titta ut genom fönstret och titta på pippifåglarna och sedan dö av tristess. Man kan verkligen tänka sig vad Churchill hade tänkt om det, han som själv menar att han behövde alla åren innan 65 för att förbereda sig på den enorma uppgift som han fick axla. Det var ingen duvunge som klev ut på scenen där.

Det är synd att man dumförklarar äldre i Sverige. Det är synd att man inte tar tillvara den erfarenhet som mogna människor har. Det är synd att man betraktar ålder som något man får skylla sig själv att man har – när man istället kan vara ung, snygg och fräsch, men vi vet ju alla vad det innebär. Titt som tätt kommer partiernas ungdomsförbund med än den ena och än det andra med tokiga förslag och utspel här några exempel på det (ung vänster hade visserligen ett bra förslag) – och där ser man tydligt att det tar ett bra tag för hjärnan att komma till sin rätta potential och mognad.

Livet är inte slut vid 65. Det är ju först då det stora äventyret börjar…