Äntligen strejk

Då kom den äntligen.
Dagen när jag fick strejka. Bara lägga ner och gå, rak i ryggen och med huvudet högt. Tillsammans med flera andra gick vi bara ut

Va, tänker någon, Hurra tänker andra, säkert säger den tredje
Men såhär ligger det till.
I går kväll medverkade jag i en lansering av en bok. En bok med ett fantastiskt budskap och titel
” Tror Du att Du kan förändra världen utan att anstränga dig?
Skriven av Stina Oscarsson.

Boken innehåller en rad olika metoder för hur vi ska kunna upprätthålla demokratin, protestera mot det som är fel och ge oss medborgare inspiration. Läs den säger jag bara.

Vad gjorde jag där kan man undra. Jo vi var ett 20 tal personer med olika bakgrunder, olika yrken, olika röster och olika allt som läste utvalda metoder ur boken. På Norrlandsoperans scen inför publik.
Spännande, utmanande och jäkligt roligt.
Å där i samband med berättelsen om gruvarbetarstrejken den 9 december 1969 i Kiruna, Svappavara och Malmberget så strejkade vi. Alla lämnade scenen ( utom hon som läste) och gick. Punkt slut, vi gick, vi kände in hur det skulle kännas att bara gå. En av textraderna lyder såhär och är citerat av en av gruvarbetarna.
”det är aldrig arbetarna som startar en strejk, det är arbetsgivarna som provocerar fram den”
Dessa ord vore värt att ha på en tröja, säger jag.

Nåväl nu har jag strejkat i alla fall, dessutom i kulturens finrum och det kändes bra och gav mersmak
Jag har stått på Norrlandsoperans scen en lördagskväll, bländad av spotlights inför livepublik
Jag har lyssnat till den mest magiska musiken, en musik som gick rakt in i ryggraden. Sara Ajnnak. Får ni möjligheten så gå lyssna. Förstod inte ett ord eftersom hon jojkade med magiskt var det.

Så kan en icke kulturell person tillbringa en lördagskväll i September