Det är Viva Returbutik jag talar om. Det är en kommunal förvaring av oss som inte riktigt passar in i samhället pga till exempel neuropsykiatriskt funktionshinder, andra funktionshinder, missbruksproblem och lindrigare form av kriminalitet. Det är alltså en salig blandning som ska samspela och fungera tillsammans med handledning av personer som inte har nog med kunskap om olika diagnoser för att hantera konflikter som uppstår. För varje grupp som besöker guidas de genom verksamheten med fina/trevliga ordalag men jag anser att verkligheten är en annan. De flesta försöker göra sitt bästa efter sin förmåga så gott det går. Det är inte de som har hamnat där för det inte finns något annat, som jag kritiserar. Det är kommunens hantering av oss samt vissa handläggare jag inte ger mycket för! Okej jag ger heller inte mycket för den så kallade arbetsmiljön heller, då det inte direkt anpassas utan de får folk försöka lösa bäst de kan själva med sånt som skänks, inte ska säljas, utan nämnvärd kunskap om arbetsplatsanpassning och ergonomi.

För mig tog det lite mer än två år att få komma dit. Det efter att jag som långtidsarbetslös tjatat på arbetsförmedlingen om att jag uppfyllde kraven för att få vara där. Då hade jag inte mina NPF diagnoser. Tanken var att se hur mycket jag klarar av, vänta på utredning av NPF, få något att göra samt träffa människor. Jag hade hört talas om något som kallas utvecklingsanställning och en sådan fick jag efter några månader. Problemet med en sådan är att den är tidsbestämd men enligt handläggaren så skulle jag inte oroa mig för det fanns ingen risk att jag skulle bli utslängd. Ha! Vilket skämt! Efter ett år och jag precis fått mina två diagnoser var det tack och hej! Jag fick nu klara mig själv istället som de flesta andra och få en osa-anställning. Från att ha jobbat med att fungera så bra som möjligt och kravet om att komma upp i full tid det vill säga 100% rasade nu hela min värld som ihop som ett klassiskt korthus. Jag blev apatisk och fick kraftig panikångest varje gång bara tanken på att försöka ta sig ut genom ytterdörren kom på tal. Det skulle ju under den tiden jag var på Viva utredas hur mycket jag klarar men det utreddes inte om jag fungerade efter arbetstid. Jag hade inget liv! Jag fungerade inte efter arbetstid. Hade det inte varit för min då hemmaboende dotter hade jag inte haft mat i kylen och ett växande berg med sopor innanför dörren, för att jag inte kunde förmå mig och min kropp att hantera hemmet.

Orkar inte gå in på ämnet friskvårdstimme för det är en skamlig historia för sig…

Så med total utmattning, ständigt hålla en fasad uppe om att allt funkar något så när pga rädsla för vad handläggare och arbetsledare skulle säga och göra. Den där rädslan och oron som de flesta individerna som hamnar där bär med sig, är som sur uppstötning i luften. För det är ju så, att inte bara med oron för vad en kunde göra och säga, utan även den konstant gnagandet av har jag nog med pengar vid månadsskiftet för att klara åtminstone hyran, mår en garanterat inte bra. Så nu med facit i hand hade det varit bättre om jag aldrig hade hamnat där på Vivas Returbutik (dessutom var jag överkvalificerad pga min bakgrund). Handläggarens inkompetens eller/och vilja att få sin statistik att se så bra ut som möjligt har det nu gjort att jag fått avslag hos försäkringskassan på den sjukersättning jag sökt nu på 25%. Det 25% är för att jag ska kunna få återhämtning och klara mig själv och faktiskt ha en tillstymmelse till liv, inte bara överleva med nästippen ovanför vattenytan medans jag med krampande ben trampar vatten. Min tinnitus som jag har fått hörhjälpmedel till att stävja, hänger ihop en aning med mina diagnoser och därför behöver jag även tid för så kallad ljudvila. Det innebär att jag inte kan jobba full tid på den plats jag nu med största sannolikhet kommer att få en anställning på 50%. För jag, mina läkare, handläggare på vuxenslussen, kurator på landstingets Råd och stöd samt butiksansvarig på platsen där jag arbetstränar för tillfället, har insett att jag fungerar bäst om jag slipper kravet att försöka jobba mer än 50%. Mitt ena problem är ju att jag inte har den där spärren att sluta jobba konstant över min förmåga, helt enkelt jag jobbar ihjäl mig. Försäkringskassan och den kvinnliga handläggaren som jag hade på Viva till er ställer jag frågan vill ni ha mitt liv på ert samvete? Vilket förutsätter att ni har ett samvete förstås….

Vill tillslut säga att tanken med Vivas returbutik gillar jag men hur det faktiskt fungerar är en annan sak.