Rädda mäns våld

Vi människor kan bli mentalt anfrätta av oro och rädsla. Det skapar bitterhet och girighet, ger oss ångest och gör oss elaka. I slutänden gör det oss sjuka.  I vissa grupper finns ett förakt för svaghet och ur detta skapas rädslan för att uteslutas, att sparkas ut ur det sociala sammanhanget – om man inte ”ställer upp”. I sådana grupper kan trycket få somliga att göra de mest knäppa saker – allt för att inte bli hånad och förlora ansiktet. Jag tror att makt och rädsla spelar stor roll för gruppdynamiken för de män som begår gruppvåldtäkter och som nu ger sig på flickor i offentliga sammanhang, som under förra sommarens festivaler. Vi kan slå fast att män i alla tider varit ”duktiga” på att vara medlöpare, att hänga på vilka stolligheter som helst. Det räcker med att någon pekar med hela handen, så ställer sig många av männen i raka led och marscherar iväg till vilket krig som helst. Ibland skulle man kunna tro att manligheten är en slags kollektiv sinnessjukdom.

Men. Vi får inte glömma att de manliga stollarna en minoritet av oss män. De flesta av oss män är inte kriminella, de flesta av oss slåss och våldtar inte. Men som vanligt så är det stollarna som syns och hörs. Det som är skrämmande är den kvinnosyn som vuxit fram, där våldet är en springande punkt hos de män går samman i grupp för att våldföra sig på kvinnor. Människor i grupp kan utföra de mest fantastiska saker genom att tillsammans få godheten att blomma – eller bli en ansiktslös mördarmaskin med ett kollektivt Jag, där ingen tror sig behöva ta ett enskilt, moraliskt ansvar. I denna framväxande subkultur så är det inte enbart ett kvinnoförakt som är bärande, utan jag tror som där finns ett brett förakt för svaghet och för det annorlunda. Och det bottnar i rädsla och rädda människor kan ibland bli riktigt farliga.

Kylan börjar ge med sig. Detta faktum har gjort att mina rum börjat bli något varmare. Min hyresvärd var förbi i går och skruvade bort termostaterna från några av mina element, så nu är det hela 18 grader i köket. Senare idag ska jag till ögonmottagningen och fota ögonbottnarna och testa synen. Efter fotograferandet brukar man vara ”blind” någon halvtimme. Lite obehagligt. Att inte kunna se. Att vara helt beroende av sina inre bilder.

Ska skriva idag. Dels på min kommande roman, dels på en monolog för teaterscenen. Ständiga projekt. Men – framåt, alltid framåt. Sedan är det klart med släppfesten av ”Spring Kent, spring!” Den går av stapeln den 30 mars på kafé Pilgatan. 70 personer kan rymmas där. Tror nog att jag kan fylla kaféet med vänner och bekanta. Lite pirrigt är det nog. Vet ännu inte hur jag ska presentera boken, hur jag ska tackla ämnet. Men det ska nog gå bra. Bokens huvudperson är ju han som står på scenen.

För övrigt är det en röst att vi alltid kan börja om.