Etikett: våld

Våldets mekanismer

Av , , Bli först att kommentera 2

Gomorron go vänner! Vaknar med rossel i halsen och nästäppa – förkylningstider månne? Eller rost i rören? Sovit tungt, då jag blev helt slut efter gårdagens framträdanden på kafé ”Kom in” på Öbacka. Pratade utan manus i 45 minuter, men inte planlöst utan kring temat om mitt skrivande och alla de figurer i mina romaner som verkligen funnits på riktigt och min roll i dessa berättelser. ”Kom in” är en trevlig plats med lika trevlig personal som var välkomnande och nyfikna. Kaféet drivs av Umeå kommun och med en rad studieförbund som medarrangörer, bland annat ABF och Vuxenskolan. I stort sett varje vardag ordnas ett arrangemang som är gratis för ”de som är vuxna”. Det bjuds  på en hel del kultur, författare, musiker och däremellan lite lättgympa. Ett bra initiativ tycker jag, som gärna återvänder dit.

knytnäve

Där hjärnan tar slut, tar nävarna vid. Tycks minnas att det var Strindberg som skrev detta i början av 1900-talet. Stämmer, för vid språks ände, när det fattas ord att beskriva vad man känner och omöjligt kan beskriva världen, så finns till slut bara knytnäven kvar att använda för att göra sig förstådd. Men det är ett trubbigt verktyg och leder till negativa konsekvenser. Men våld är i mångt och mycket den maktlöses språk, för genom att använda sig av knytnävarna kan denne ta kontrollen, samtidigt som den nedslagne är ännu maktlösare. Sätter vi sedan en pistol i våldsverkarens hand, så kan denne känna sig riktigt mäktig och ha rätt till oinskränkt makt.

Förkastligt, säger vi som har orden, som behärskar språket, men då ska vi betänka att under viss omständigheter kan vem som helst av oss bli medskyldiga till de värsta av grymheter. Tänker på alla de ”vanliga” män och kvinnor som såg sina uppgifter som vakter i nazitysklands utrotningsläger som ”vanliga jobb” och att de bara ”lydde order”. De kände inte ens skuld, än mindre skämdes de. Deras ”yrke” var helt enkelt att döda och bränna upp judar. Det är väl inte ovanligt att allt börjar med att ledare, politiker under en längre tid predikar om en uppdelning mellan ”Vi och Dom”.

våldsman

Det våld och den ondska som förekommer i grupp, i en pöbelhop, kan förvandla den mest godhjärtade till ett riktigt monster. Ett hemskt exempel på pöbelmord skedde 1994 i Rwanda, då cirka en miljon människor mördades, slaktades då en skara banditer drog fram med machetes och hackade ihjäl män, kvinnor och barn – sedan hakade en svans av ”vanliga” människor på och deltog i slakten som om det vore det mest naturliga man kunde ta sig för i den stunden. I stort är det män som står för sådant våld – och män i grupp ska man akta sig för. Det handlar för dessa män att skaffa sig en hög social status i gruppen och för att inte sjunka i rang eller förlora ansiktet slår, sparkar och dödar man utan betänkligheter – trots att man egentligen bara är en medlöpare. Man måste fråga sig: är det på det viset att manligheten under sådana betingelser är en kollektiv sinnessjukdom.

För övrigt är rädslan vår största fiende, för den får oss att tvivla.

 

 

Bli först att kommentera
Etiketter: , , ,

Rädda mäns våld

Av , , Bli först att kommentera 2

Vi människor kan bli mentalt anfrätta av oro och rädsla. Det skapar bitterhet och girighet, ger oss ångest och gör oss elaka. I slutänden gör det oss sjuka.  I vissa grupper finns ett förakt för svaghet och ur detta skapas rädslan för att uteslutas, att sparkas ut ur det sociala sammanhanget – om man inte ”ställer upp”. I sådana grupper kan trycket få somliga att göra de mest knäppa saker – allt för att inte bli hånad och förlora ansiktet. Jag tror att makt och rädsla spelar stor roll för gruppdynamiken för de män som begår gruppvåldtäkter och som nu ger sig på flickor i offentliga sammanhang, som under förra sommarens festivaler. Vi kan slå fast att män i alla tider varit ”duktiga” på att vara medlöpare, att hänga på vilka stolligheter som helst. Det räcker med att någon pekar med hela handen, så ställer sig många av männen i raka led och marscherar iväg till vilket krig som helst. Ibland skulle man kunna tro att manligheten är en slags kollektiv sinnessjukdom.

mänsvåld

Men. Vi får inte glömma att de manliga stollarna en minoritet av oss män. De flesta av oss män är inte kriminella, de flesta av oss slåss och våldtar inte. Men som vanligt så är det stollarna som syns och hörs. Det som är skrämmande är den kvinnosyn som vuxit fram, där våldet är en springande punkt hos de män går samman i grupp för att våldföra sig på kvinnor. Människor i grupp kan utföra de mest fantastiska saker genom att tillsammans få godheten att blomma – eller bli en ansiktslös mördarmaskin med ett kollektivt Jag, där ingen tror sig behöva ta ett enskilt, moraliskt ansvar. I denna framväxande subkultur så är det inte enbart ett kvinnoförakt som är bärande, utan jag tror som där finns ett brett förakt för svaghet och för det annorlunda. Och det bottnar i rädsla och rädda människor kan ibland bli riktigt farliga.

Kylan börjar ge med sig. Detta faktum har gjort att mina rum börjat bli något varmare. Min hyresvärd var förbi i går och skruvade bort termostaterna från några av mina element, så nu är det hela 18 grader i köket. Senare idag ska jag till ögonmottagningen och fota ögonbottnarna och testa synen. Efter fotograferandet brukar man vara ”blind” någon halvtimme. Lite obehagligt. Att inte kunna se. Att vara helt beroende av sina inre bilder.

Ska skriva idag. Dels på min kommande roman, dels på en monolog för teaterscenen. Ständiga projekt. Men – framåt, alltid framåt. Sedan är det klart med släppfesten av ”Spring Kent, spring!” Den går av stapeln den 30 mars på kafé Pilgatan. 70 personer kan rymmas där. Tror nog att jag kan fylla kaféet med vänner och bekanta. Lite pirrigt är det nog. Vet ännu inte hur jag ska presentera boken, hur jag ska tackla ämnet. Men det ska nog gå bra. Bokens huvudperson är ju han som står på scenen.

För övrigt är det en röst att vi alltid kan börja om.

 

Bli först att kommentera
Etiketter: , , ,

Förakt för svaghet

Av , , Bli först att kommentera 3

Sovit ovanligt länge med mina mått mätt, men så var jag också utmattad efter gårdagen, inte minst känslomässigt. Vaknade med en tung känsla i min kropp, med en gnagande oro i bröstet. Det var obehagligt det som kom fram; att en av Vasaplans säljare och tillika skådespelare i teatergruppen ”Tro. hopp och mod” blivit överfallen, i fullt dagsljus, på busshållplatsen Vasaplan, av några män vars jackor bar märken med nazisymboler och hakkors. Ni  vet den här typen av människor som lagt monopol på sanningen. I själva verket bär de omkring på en mycket förenklat världsbild som består av svart eller vitt – och när de blandar de ”färgerna” så blir allt grått, precis allt blir grått. De valde att ge sig på en utsatt människa, en av de annorlunda, en helt underbar man som i många års tid kämpat sig upp ur sitt mörker och numera vågar stå stolt på en scen och spela olika roller, som dessutom fattat modet att med stolthet stå på gator och torg och sälja tidningen Vasaplan. Mörkermännen slog och sparkade, samtidigt som de hånade honom och kallade honom för att vara ett ”äckligt svin!” Där fanns åskådare. Ingen ingrep, ingen ringde polisen. Utan åskådare är ondskans mörkermän ingenting, de blir upplösta, försvinner. Men så länge vi tysta tittar på så blir vi publiken på den arena ondskan kan agera. Vad hade Hitler varit utan åskådare? En kortväxt stolle som stått i nån liten, mörk lokal och skrikit för döva öron.

näve

Den vanligaste brottsplatsen för hatbrott 2014 var utomhus på allmän plats, till exempel gator, torg eller parker (21 procent).

Förakt för svaghet. Ett synsätt som tycks sprida sig i vårt samhälle och inte minst hos de grupper som är ute för att slåss och hota. Jag tror att även att det inom dessa grupper finns många (medlöpare) som själva är rädd för att betraktas som svaga ifall de inte vågar hänga på i ”upptågen”. För i alla grupper finns en rädsla för att bli uteslutna, att bli socialt utstötta, ensamma. I varje fall är detta en gruppdynamik som är viktig för många män som tar till våld istället för att lösa konflikter verbalt. ”Där hjärnan tar slut tar nävarna vid” – och för somliga tar hjärnan slut mycket snabbt.

svag
I 58 procent av de identifierade hatbrottsanmälningarna 2014 var gärningspersonen obekant för den utsatta. (BRÅ)

I trettiotalets nazityskland var det ju inte enbart judarna som ansågs svaga och skulle utrotas. Det gällde även romerna, människor med felaktiga politiska åsikter – och psykiskt sjuka, folk med funktionsnedsättningar, socialt utsatta. Allt som störde skulle bort. De här idéerna har levt kvar. De finns i vårt samhälle idag, idéer som bubblar upp lite då och då, och märkligt nog har denna ”sanning” börjat tilltala allt fler. Bort med de som kostar, de som stör och är i vägen. Mörkermännen, som knappast är de vassaste knivarna, får diktera dagordningen. Medan många väljer att agerar åskådare. Är det så vi ska ha det? Vad händer då? Hur ser det samhället ut om 10-20 år? Var är lägren placerade? Vilka sitter inlåsta där?

Idag lördag uppträder teatergruppen ”Tro, hopp och mod” på Ersboda Folketshus 14.00-16.00, då i samband med att Leif Stenbergs film ”I väntan på ett liv”, som handlar just om den teatergruppen. En mycket bra film som gått på SVT. Gå dit och visa er solidaritet med dem alla. De behöver det.

Förakt för svaghet förkommer ju även mellan människor i rätt så normala relationer. Det räcker med att någon av parterna reser sig på tå och tittar ner på den andre och upprepar ord, meningar som man vet kommer att såra och på så sätt kan man förminska motparten  – för att själv känna sig en aning större, för mer och på så sätt anpassa sanningen till sin. Varför gör man så mot någon man säger sig ”älska?” Av feghet? Eller för att på så sätt kunna gå fri och slippa ta itu med sina egna problem. Jo, det är också ett sätt att praktisera förakt för svaghet.

Humle och Dumle vem av er minns dem? Dessa skafferitroll finns ännu, jag lovar. Fast numera är de inlåsta i kaptenens skafferi, dömda att sitta där och munhuggas i all evighet. Detta är deras förbannelse vare sig de vill eller inte … Nej, de blir aldrig fria från varandra. Som tur är råder ingen brist på mat i skafferiet.