Etikett: Spring kent

Färgglada broschyrer

Av , , Bli först att kommentera 3

Blivit förkyld. Ett virusangrepp med muskelvärk och hosta. Inget att göra nåt åt, än att ta det lugnt. Satt igår och förberedde mig inför de föreläsningar som väntar. Två här i Umeå: Bokcirkel 12/2 där deltagarna kan låna författaren och sedan har psoriasisföreningen anlitat mig den 26/2 för att vara underhållande. Ja, det blir väl bara att vara sig själv så börjar väl folk att skatta.

Efter det följer två vanliga biblioteksframträdande där jag ska framträda som författaren till romanen ”Män som spelar schack”. Först bär det av E4 söderut till Hörnefors den 13/3 och sen väntar en långresa på 23 mil enkel väg: Till Storuman lördagen den 21/3. Ett par ströbokningar. Ungefär som det brukar var  ett halvår efter publicering. Då börjar romanen att ”dö”, om ett år är den glömd. Men de tar lik förbaskat drygt 3 år att skriva en roman.

Satt igår och gjorde färgglada utskick till fackföreningar och ABF i grannlänen i hopp om att få loss några framträdanden utanför Västerbotten. Jag må vara ”Big in Vasterbotten”, men är  relativt okänd utanför länsgränserna och att få en föreläsning i Ö-vik eller Luleå är lika otroligt som att få hänga med på en tur till Månen.

Men om din förening skulle vara intresserade av en föreläsning om psykisk ohälsa kan ni få ett smakprov från min broschyr. Tjata sen gärna hos nån som basar över internutbildningen.

Låt oss tala om psykisk ohälsa! 
Boka en som vet.

Psykisk ohälsa är den vanligaste sjukskrivningsorsaken.
Socialstyrelsen beräknar att cirka 40 procent av Sveriges befolkning lever med någon form av psykisk ohälsa. FN:s Världshälsoorganisation WHO säger att psykisk ohälsa är en av de största och snabbast växande utmaningarna mot folkhälsan i världen.

Trots att psykisk ohälsa är så vanligt, diskrimineras människor dagligen. Ofta handlar det om våra fördomar. Nästan var fjärde person säger att man inte kan tänka sig att arbeta tillsammans med någon som har psykiska problem.

Det kan vara din vän, arbetskamrat, ditt syskon som isolerar sig och mår dåligt. Vi måste agera.

Jag har sett båda sidorna

Jag föddes med ADHD men fick diagnosen först 2012. År 1980 kom första skovet av bipolär sjukdom, men diagnosen fick först 2004. Självmedicinering blev till missbruk. Jag vet vad jag talar om. Ta del av mina kunskaper.

Jag anpassar mina föreläsningar efter Era önskemål.
Välj mellan 1 timme, 2×45 min, halv- eller heldag. Detta till ett förmånligt pris

Hösten 2016 släpptes min självbiografi ”Spring Kent, spring”, som handlar min psykiska ohälsa.

”Öppet, ocensurerat och oerhört angeläget innehåll som är mästerligt välskrivet. 5 poäng av 5 möjliga.”
/Katharina Jacobsson BTJ

BOKA:
kent.lundholm@gmail.com
070-299 36 80

Webb: kentlundholm.com

Hör av er! Alltid redo!

Vårda dina drömmar

Av , , Bli först att kommentera 3

Sovit tungt. Var ganska slut i huvudet när chauffören Karlsson släppte av mig utanför huset, efter att jag varit en sväng till Hörnefors och talat om psykisk ohälsa. Sedan i april har har jag haft femton framträdanden med min självbiografi ”Spring Kent, spring!” Det är sista föreläsningen för i år, i varje fall vad gäller att prata om mitt liv och om psykisk ohälsa Nästa gång ska jag vara tokrolig hos en pensionärsförening på Öbacka. Till detta ska läggas tio framträdanden tillsammans med Linda Marklund och berättarföreställningen ”Bland ved, rabarbersaft och andra passioner”. Det har inte varit några större problem att stå på scen och hålla låda, det är efteråt som min hjärna börjat koka – vilket är en effekt av den stroke jag drabbades av hösten 2015.

20160813_182138_resized

Den senaste veckan har varit tufft bokat med stora avstånd mellan platserna jag besökt, men tack vare att ABF fixade en hyrbil, en Volvo V 40, så underlättades transporterna. Det har kommit en hel del folk och lyssnat, mellan 30-60 på varje ställe, och jag är säker på att jag stuckit hål på en del fördomar och att jag varit lite av en folkbildare i ämnet psykisk ohälsa. Frågestunderna varit långa då publiken velat veta mer. Bland besökarna har det funnits en hel del anhöriga som upplevt förtvivlan av att inte kunna hjälpa nära och kära som drabbats av psykiska sjukdomar och missbruksproblem. Där har även funnits de som själva lidit av någon psykisk åkomma och som efteråt kommit fram och berättat att de känt i igen sig i min livshistoria. Jo, jag har med all säkerhet gjort skillnad genom att utelämna mig själv. Det känns gott att kunna göra skillnad. Nu sitter jag och grunnar hur jag går vidare. Jag sitter på en hel del unika kunskaper och skulle vilja använda dem för att hjälpa de som lider därute.

saxofon

Vi ska vårda våra drömmar och göra allt vi kan för att de ska bli verklighet. Annars blir man sittande på en pall i köket, gråhårig och rynkig av bitterhet. Nu är det ju inte alla drömmar som går att uppfylla, och då gör man klokt i att inse sina begränsningar och byter fokus till en annan dröm. En man jag en gång kände hade en dröm att bli duktig på att spela på sin nyligen inköpta saxofon. Har för mig att den kostade en halv förmögenhet. Nåväl, när han satt där på sin kammare och försökte få fram vackra toner ur sin saxofon, ledde det endast att grannarna bankade i väggar och golv. Det lät helt enkelt för jävligt och så långt ifrån musik man kunde komma. Charlie Parker skulle ha gråtit. Nu anmälde han sig till en saxofonkurs, som han lite hemlighetsfullt besökte en gång i veckan under ett års tid. Men han var en av dessa människor som vägrade inse sina begränsningar, för det lät precis lika illa som före kursen när han spelade på sin saxofon. Det lät som en mistlur som varnar för översvämning eller krig. Ibland kunde man möjligen höra en kort slinga av sammansatta toner, men som avbröts av ett brölande. Jag undrar om han fortsatt att plåga fram musik ur sitt instrument? Har han lagt bort sin saxofon och istället börjat spela blockflöjt? Detta utspelades sig för drygt 30 år sedan.

SD gör framåt rapporterar kvällstidningarna. Inte oväntat ett jävla dugg att ”Stolleeffekten” från USA sprider sig till gnällspikarna här i Sverige och övriga Europa. På nåt sätt så stämmer slagorden från den gamla vänstern på 70-talet med dagens högerpopulister: ”Ner med allt, upp med ingenting!”

För övrigt hörde jag talas om en man som dömts till en månads fängelse för förargelseväckande beteende då han försökt sätta på sina vinterdäck.

KÖP MINA BÖCKER

20151005_173741Omslag_Spring_Kent

Julklappstips. Kom förbi på Backenvägen 9 i Umeå och köp ett signerat exemplar.

”Spring Kent, spring!” 190 kr
”Vedtjuven” 150 kr
”Konungarnas konung från Baklandet” 150 kr
”All världens lycka” 150 kr

Eller beställ från förlaget. BESTÄLL.

Rätten att vara nalta eljest

Av , , Bli först att kommentera 1

Morgon och jag har sovit ut till åtta. Jag och Lena var på fest igår, men det blev inte särskilt sent då vi knatade hemåt redan vid tiotiden – då festen började för många andra. En kul fest för ett hundratal inbjudna till en trevlig lokal häruppe på Pig Hill som ägs/hyrs av vår lokala MC-klubb. Festen började inte bra för min del. Jag fick för mig att promenera de dryga 500 metrarna till lokalen i mina nyinköpta dansskor. Efter 200 meter började högerskon att skava mot min häl, till slut var det som om någon placerat ett rakblad i skon. Väl framme hade jag fått ett rejält skavsår. Och inne i skon syntes eller kändes INGET som kunde åstadkomma detta skavande – ett mysterium. Så Lena fick kuta hem och hämta ett par andra skor och ett gäng plåster. Men sedan gick det att dansa. Det var länge sedan som herr Lundholm dansade, men det var befriande skönt att försöka flytta kroppen och fötterna i takt till musiken. Men bäst av allt var vakna upp på morgonen och inte vara bakis, en vinst jag fått sedan jag valt bort alkoholen i mitt liv.

Konungarnas Konung.cdr
2006 kom min roman om Konungen som var nalta eljest, men som bar på en fruktansvärd hemlighet.

Jag har ofta diskuterat med folk om var alla ”byaoriginalen”, de som var nalta eljest, tog vägen – ni vet de som kunde säga det opassande med ett leende på läpparna och som simmade mot strömmen för att nå fram till källorna. Även på 60-70-talet var det ju en del av dem som hamnade på olika institutioner, ofta på Umedalens mentalsjukhus. Men det fanns de som fanns kvar i samhället och klarade sig rätt så bra. På något sätt måste den tidens byastruktur ha haft ett mer öppet spelrum där det var tillåtet vara nalta eljest. På den tiden låste man inte ytterdörren, vilket i sig signalerade: ”Varsågod å kliv in!” På den tiden var det ytterst sällan att man bjöd in gästerna till en middag, utan gästerna kom spontant och utan föranmälan. Det kunde även de som var nalta eljest göra. Men det fanns förstås två sidor av myntet. Det var inte alla som var lika tillåtande som min mor och far, för det fanns naturligtvis mobbare även på den tiden som jävlades med Konungen och skickade sina hundar efter honom eller spände ut snubbeltrådar över vägen när han kom farande med sin moped. Men förutom dessa fåntrattar, fann Konungen alltid fram till de gårdar där dörrarna var öppna och där det alltid fanns plats vid matbordet.

apor

Hur är det idag? Vilka ursäkter har vi skaffat oss för att inte se de som behöver hjälp? ”Jag har nog med mitt. De får väl sköta sitt.” Har det i denna missnöjets kultur smugit sig in ett förakt mot svaghet och sårbarhet, mot de som är nalta eljest, så till den milda grad att bräcklighet likställs med dumhet? ”De får skylla sig själva! De har själv ställt till det för sig!” Har vi fått fullt upp med att studera oss själva i spegeln, att vi inte har tid med se det som sker runt omkring oss? När vi inte längre klarar av att vara närvarande i våra egna liv, så börjar blicken att flacka, allt medan vi fäller ut klorna för att försvara vår tillbakalutande likgiltighet.

MusiCares Person Of The Year Tribute To Bob Dylan - Show

Börjar tycka synd om Bob Dylan som tydligen gömt sig i källaren och dragit en filt över huvudet. Många har svårt att stå ut med hans tystnad efter att han fått Nobelpriset i litteratur. God sed säger att han ska stå inför kamerorna och bocka och tacka i en dryg kvart, men han kniper käft. För tusan, låt Dylan vara nalta eljest! Men så går en ledamot i akademien ut och säger att Dylan är ”oartig och arrogant”. Fan, karln har ju inte bett om att få priset. Förresten så knep även Albert Einstein käften, på ett liknande sätt som Dylan, när han fick nobelpriset i fysik 1922. Han hämtade priset först ett år senare. Sartre sket fullständigt i priset. Jag tycker att ledamöterna i akademien ska knipa käft! Det skulle underlätta. Nu gissar jag att vi inte kommer att få se Dylan vid prisutdelningen.

För övrigt måste alla människor få chansen att berätta om sitt liv inför en annan lyssnade människa. Först då blir hon till och kan placeras i ett sammanhang.

>>> Här kan du beställa mina böcker: KÖP!
(Du kan även komma förbi mig på Backenvägen i Umeå och hämta ett signerat exemplar!)

20160315_163208

Läs mer på min webb: Till Kents webb

 

Skrota hemligheterna

Av , , Bli först att kommentera 3

Grått väder och det kan jag inte göra något åt. Inte ett dugg. Det gäller att inse sina begränsningar när det gäller tron att påverka sådant som väder, vulkanutbrott, orkaner, kometer och en del av våra myndigheter. Däremot kan jag påverka mitt skrivande. Gårdagens flitiga skrivande ledde till att jag kunde sätta punkt i romanen. Till slut kom jag på ett effektfullt slut. Nu har jag printat ut drygt 300 sidor som ska korrekturläsas av mig själv. Det lär bli en hel del strykningar och sedan måste jag jobba med att fördjupa en del av karaktärerna och som vanligt gestalta mer. Först i nästa vända kommer finliret med språket. Med andra ord, resan med en roman (i varje fall mina) är lång och tidskrävande. Kanske kan jag skicka en kopia till förlaget sent nästa vår. Kanske.

hjärna

I eftermiddag ska jag käka en bit mat och umgås med gänget i Hjärnkoll; ett projekt som drivs av Region Västerbotten och som ska leda till ökad förståelse av psykiska sjukdomar. Det är andra gången jag deltar och har fått mitt första uppdrag: Ska den 31 augusti prata om ämnet inför eleverna på sjuksköterskeutbildningen i Ö-vik.

lögn

Vi bär alla på vår livsberättelse och trots att den bitvis är mörk, måste vi räta på ryggen och stå för det som hänt. Att leva med hemligheter är en ensam, plågsam sysselsättning och stänger oss ute från kärleken. Skammen hindrar oss från att älska oss själva, vilket gör att vi får svårt att älska andra och i slutänden kan vi inte ens ta emot kärlek. Vi är inte värda kärlek. Kvar blir bitterhet, skam, rädsla. Vi trampar runt på skammens surmyrar med väta upp till knäna. Brist på kärlek skapar ofta smärta och lidande. Om man vill känna kärlek på djupet, måste man inför sig själv inse att man förtjänar den. Men då ska vi akta oss för att försöka leva ihop med hemligheter, eftersom skammen tar över och fort blir destruktiv. Vi börjar bedöva oss i tron att vi kan fly från oss själva.

Genom att berätta blir man värdefull och när man väl vågat visa sin sårbarhet, sina svagheter återvänder modet, och man växer som människa, skammen ger vika och till slut, en dag, kommer kärleken på besök. Befriad från sina hemligheter och lögner, frigörs energi och tid till att börja träna på tacksamhet, ödmjukhet och inte minst sin empati. När man lämnat bitterheten är det lättare att befinna sig i nuet – på det ställe där livet utspelar sig. Ett bra ställe att vara på.Under den hemliga tiden har man ofta levt i ensamhet, utanför ”flocken”, och nu när man är ”befriad” kan man åter söka sig till den sociala gemenskapen och få stöd, omtanke. Det är viktigt att finnas till, att bli sedd, förlåten och själv kunna förlåta, inte minst sig själv. Jag har själv gått igenom en sådan process. I början försökte jag skriva mig ur skammen, men det fattades hela tiden något, någon. En dag stod hon där och log stort. Hon sa att hon älskade mig, trots alla mina fel och brister. Jag sa ja till hennes kärlek och nu är Lena min käraste och livskamrat. Ett lyckligt slut.

IMG_20160430_134559

För övrigt krävs åtskilliga timmar av träning för ett barn att lära sig spela piano eller att bli en bra fotbollsspelare. Ungefär lika lång tid som det tar att lära sig skriva och läsa.

Intresserad av ämnet? Läs min självbiografi ”Spring Kent, spring”. Beställ >>>Bokus 

”Språket är detaljerat, vackert och väl avvägt. […] Öppet, ocensurerat och oerhört angeläget innehåll som är mästerligt välskrivet.”5 poäng av 5 möjliga. / Katharina Jacobsson BTJ

 

Alla måste få berätta

Av , , Bli först att kommentera 2

Klockan är halv sju, ute lyser solen, himlen är blå. Jag har varit uppe en dryg timme och hunnit skriva tre sidor i min kommande roman. Orden har flödat och jag närmar mig slutet. Men denna roman måste nog kortas ner en hel del, annars blir det en ”tegelsten” med allt för mycket dösnack och många upprepningar. Det är även på tok för mycket dialog, vilket gör den här versionen en aning för pladdrig. Ett annat problem är när dialektala ord och uttryck ska vävas in i texten, mest för att lite då och då visa på vilket språk de tänker och talar. Alltså bara markörer som dyker upp emellanåt för att påminna läsaren om att vi rör oss i Västerbottens inland.

sovande groda

I går fick jag min allra bästa recension. Jag har väntat på den. Den kom från min syster Agneta, som är en del av handlingen när jag beskriver min barndom. Vi hade ju bara varandra när pappa var i timmerskogen och mamma skulle sköta om ladugården, hushållet, maten, tvätten, städningen. Alla andra ungar hade lämnat byn och flyttat med sin föräldrar till Lycksele. Detta hände över en natt när Domänverket erbjöd lättsammare jobb åt sina skogshuggare. I själv verket ville de bli av med flertalet huggare, nu när maskinerna skulle ta över. Pappa vägrade. Lillsyrran Agneta försökte väl överleva tillvaron tillsammans med en bror som led av ADHD och som aldrig kunde sitta stilla en enda sekund, utan ständigt sprang omkring. Agneta säger att hon tycker om boken, även om den framkallar mängder av tårar, samtidigt som hon är glad över att ha fått svar på en del av de hemligheter jag burit på. Hon har läst ”Spring Kent, spring!” två gånger – vilket tydligen hennes dotter Nina också gjort. Det var annars detta jag varit mest orolig för, att min självbiografi på något sätt skulle ha sårat dem. Men jag var ju under skrivprocessen noga med att inte utelämna mina nära och kära, att fokusera berättelsen på mig själv och hur annorlunda jag upplevde världen.

Omslag_Spring_Kent

Här kan du beställa ”Spring Kent, spring!”

För övrigt tror jag att det förhåller sig så, att vi människor måste få berätta om våra liv inför någon som lyssnar, som verkligen anstränger sig för att lyssna. Först då bli vi människor till, då finns vi.

 

Bli först att kommentera
Etiketter: , ,

Jo, Baklandet finns!

Av , , Bli först att kommentera 3

Hemma efter att träffat åtta kvinnor som fått för sig att läsa mina romaner. En hade läst alla, men de flesta hade plöjt igenom ”Konungarnas konung från Baklandet” och ”Vedtjuven” – några hade dessutom börjat läsa min senaste ”Spring Kent, spring!” Det var nog bara en som läst min guldklimp ”All världens lycka”, den lilla kärlekshistorien om den tjurige Isak och den stora frodiga, kärlekskranka Märta. Det blev ändå en hel del samtal kring ”Spring Kent, spring!” då den i mångt och mycket är en nyckel till varför jag skrivit mina romaner som jag gjort och varför jag utformat dem på detta sättet. Och vilka konsekvenserna blev – då jag vid ett par tillfällen verkligen skrivit mig rakt in i galenskapen och som lett till att jag bränt upp åtminstone två av mina tidigare romaner.

20160315_163208

Jag har tidigare varit på ett par-tre cirkelträffar där människor som jag inte känner bemödat sig att läsa mina böcker. Jag säger Eder: Vid sådana tillfällen blir man ödmjuk. De har läst mina böcker och gjort analyser, fått funderingar och ställer kloka frågor. Jag har ju under livet haft en känsla att bara en handfull har läst det jag skrivit och jag skrivit mest för min gen del, för att få utlopp för mina olika faser i livet. Men så är inte fallet. Vad jag förstår – utan att förhäva mig – så håller jag på att bli både en läst och en känd författare.

Konungarnas Konung.cdr

Flera hade svårt med ondskan i ”Konungarnas konung från Baklandet”, så mycket att de verkat ha missat humorn som spränger fram i ljusa stråk genom hela romanen. Men det är detta förfärliga med en männsika som kallar sig far/pappa ger sig på de allra minsta och ständigt gömmer sig bakom det allra heligaste, Herren Guds nerskrivna ord i Bibeln, som fångar läsarens fokus. När jag varit ute och pratat om den romanen har jag ofta lyft fram den absurda humor som omgav Konungen i hans vuxna liv – men i själva verket borde jag istället hjälpt mina läsare att bearbeta den nattsvarta ondska som präglar texten.

vedtjuven55

Sedan talade vi en del om skrönan som byggt upp ”Vedtjuven” – men då berättade jag om att verkligheten ofta överträffar fantasin. Grunden till ”Vedtjuven” bygger på en notis jag läste i en av Norrbottenstidningarna 1987 om två män som bråkat om veden och som slutat med att en av dem borrat in dynamit i veden och sprängt tjuvens hus i luften. Jag berättade att även ”All världens lycka” bottnar i en sann berättelse.

”Finns Baklandet”, var en fråga. Jo, i varje fall i min skalle. Baklandet är en geografisk plats av fyra byar jag slagit ihop, alla i närheten av min barndomsby Bäckmyran. Det hade blivit för trångt att enbart röra mig i min hemby som bara består av några få gårdar som Gud kastat ut längs en torr, krokig och backig grusväg. Behövde mer yta för mina karaktärer och mina berättelser.

20160516_165923

Eftersom jag alltid känt mig annorlunda, nalta eljset, har jag inte kunnat känna mig som en ”riktig författare”, utan att allt detta skrivande har bara varit en klåda som jag genom orden stillat i mina skov; i mani och depression har mina berättelser varit ett sätt att förstå mig själv och kanske lite av den värld som skrämt mig. Om folk läst mina böcker eller inte har inte spelat någon roll. Så tyckte jag förr, men nu inser jag hur viktigt det är att andra känner, lever med, tvingas brottas med sitt samvete, skrattar åt mina texter. Annars har ju stora delar av mitt liv varit helt bortkastat … Fullständigt bortkastat. Så illa är det ju inte – och nu har jag i och med ”Spring Kent, spring!” bitit huvudet av skammen vilket gjort att jag kan räta ut ryggen. Det är kanske nu som jag ska samla kraft och skriva de riktigt stora romanerna? Vem vet – om jag bara får leva ett tag till, vilket jag inte kan ta för givet, så har jag faktiskt några strålande idéer.

För övrigt har jag nog aldrig någonsin älskat livet så mycket som jag gör i detta nu. Jag älskar och är älskad. Jag längtar efter stillhet, efter frid (en sabla massa bus!) – kanske efter en liten röd stuga ute på landet (dock inte med för mycket snöskottning och ständiga reparationer av stuprör och trasiga tak.) Drömmer återigen om att få besöka en liten grekisk by belägen vid en fiskehamn, långt ifrån bullriga vägar. Tänk att sitta på en brygga och dricka bergsvatten och äta druvor. Det ni.

 

Värda lite vårvärme

Av , , Bli först att kommentera 2

Gryning i AIK-land. Sträv i halsen, täppt i näsan som om det vore en förkylning på gång, vilket vore olyckligt då jag har ett framträdande i Lycksele på torsdag. Jag har nu befunnit mig i AIK-land i tio dagar – och trivts bra med det. Men i afton återvänder jag till Umeå för att kolla hur landet ligger där nere i södern, betala räkningar, uträtta småärenden och plocka undan i lägenhet. På torsdag eftermiddag bär det som sagt av till Lycksele – i Lenas lilla trotjänare.

Det brukar alltid komma mycket folk till mina framträdande i Lycksele. Kanske har jag blivit ”bygdens son” som i sina böcker berättat de historier som folk i inlandet känner igen sig i. När jag släppte ”Vedtjuven” 2012 slog jag publikrekordet i biblioteket. Vet inte om det håller ännu? Kanske.

20160315_163208

Men det är alltid lite extra pirrigt att framträda i Lycksele – kanske för att jag känner så många där och för att så många tycks känna mig. Extra pirrigt blir det därför att prata kring självbiografin ”Spring Kent, spring!” – boken om mitt liv och om allt som gick snett.

tussilago

För övrigt ser jag frost på taken mitt emot och igår, när jag hjälpte Lena att rengöra vinterdäcken, började det att snöa. Nog vore vi förtjänta av lite värme, av en vår värd namnet.

Bli först att kommentera
Etiketter: , , , , ,

Boken har kommit

Av , , Bli först att kommentera 2

Dagar av skrivande, dagar av planerande. För ett par dagar sedan kom de två första exemplaren av ”Spring Kent, spring!” och som vanligt kändes det overkligt att hålla i en bok som jag skrivit. Jag bläddrade i den, kände igen ord, meningar, omslaget och på en av flikarna fanns en bild av mig. Jo, denna bok har jag skrivit, en bok om mitt liv på drygt 320 sidor. Jag har bläddrat i den och sökt ”ingångar”, partier som jag kan läsa vid boksläppet den 30 mars och inser att det blir svårt. Det blir inte som när jag presenterat mina tidigare fyra romaner, som till stora delar varit fiktiva, där jag alltid kunnat avväpna publiken med att läsa några av de dråpliga, roliga partierna som så ofta kännetecknar mina böcker. Humorn, skratten, dråpligheterna, de uppskruvade karaktärerna. Nu är det blodigt allvar, nu har jag öppnat på förlåten och visar upp mina hemligheter och hela min sårbarhet. Som att ställa sig där helt naken.

20160315_163208

Intresset är stort. Av de som jag själv bjudit in kommer femtio, sedan ska Pilgatan bjuda in ytterligare 20 från ”gatan”. Så det lär bli knökfullt. Jag har även fått min första inbjudan från media, då jag jag ska sitta med live i SR P4 vid tolvsnåret den 30 mars. Sedan väntar Boksläpp nr 2 i Lycksele den 28 april. Sedan får vi se. Resten av mina framträdanden lär väl komma till hösten – och det är okej eftersom jag har fem föreställningar kvar med Linda Marklund, plus att jag och Micke Berglund för fullt planerar för vår författarworkshop i juni/juli. Ja, sen har jag en del andra projekt  jag jobbar med. Som vanligt går livet i raskt fart framåt, alltid framåt och ibland känns det som om jag ska förlora kontrollen, men lyckas alltid (som vanligt) på nåt sätt ta mig vidare.

Vid 11-snåret sätter jag mig på norrgående buss; den mot Skellefteå där Lena står och väntar vid Coop ute på Anderstorp. Det är underbart när man har någon som väntar på en, samtidigt som jag kan vara den som får stå och vänta.

Kan nu berätta att jag lyckats fästa ett AIK-märke över Björklövenloggan på min vänstra rockärm. Det känns genast mycket bättre.

För övrigt blir jag som flitig apotekskund ofta inbjuden till deras olika event. Senast gällde det allergitestad ögonskugga. Nu öppnas ett nytt apotek på Söderslätt och naturligtvis önskar man se mig som gäst för att på plats testa rabatterad handkräm. Sedan får de 200 första kunderna en goodiebag. Ja, de skriver så. Ska det betyda godispåse och vad innehåller en sådan? Fem valium, tandtråd och en handfull microlax?

Beställ ”Spring Kent, spring!”

Rädda mäns våld

Av , , Bli först att kommentera 2

Vi människor kan bli mentalt anfrätta av oro och rädsla. Det skapar bitterhet och girighet, ger oss ångest och gör oss elaka. I slutänden gör det oss sjuka.  I vissa grupper finns ett förakt för svaghet och ur detta skapas rädslan för att uteslutas, att sparkas ut ur det sociala sammanhanget – om man inte ”ställer upp”. I sådana grupper kan trycket få somliga att göra de mest knäppa saker – allt för att inte bli hånad och förlora ansiktet. Jag tror att makt och rädsla spelar stor roll för gruppdynamiken för de män som begår gruppvåldtäkter och som nu ger sig på flickor i offentliga sammanhang, som under förra sommarens festivaler. Vi kan slå fast att män i alla tider varit ”duktiga” på att vara medlöpare, att hänga på vilka stolligheter som helst. Det räcker med att någon pekar med hela handen, så ställer sig många av männen i raka led och marscherar iväg till vilket krig som helst. Ibland skulle man kunna tro att manligheten är en slags kollektiv sinnessjukdom.

mänsvåld

Men. Vi får inte glömma att de manliga stollarna en minoritet av oss män. De flesta av oss män är inte kriminella, de flesta av oss slåss och våldtar inte. Men som vanligt så är det stollarna som syns och hörs. Det som är skrämmande är den kvinnosyn som vuxit fram, där våldet är en springande punkt hos de män går samman i grupp för att våldföra sig på kvinnor. Människor i grupp kan utföra de mest fantastiska saker genom att tillsammans få godheten att blomma – eller bli en ansiktslös mördarmaskin med ett kollektivt Jag, där ingen tror sig behöva ta ett enskilt, moraliskt ansvar. I denna framväxande subkultur så är det inte enbart ett kvinnoförakt som är bärande, utan jag tror som där finns ett brett förakt för svaghet och för det annorlunda. Och det bottnar i rädsla och rädda människor kan ibland bli riktigt farliga.

Kylan börjar ge med sig. Detta faktum har gjort att mina rum börjat bli något varmare. Min hyresvärd var förbi i går och skruvade bort termostaterna från några av mina element, så nu är det hela 18 grader i köket. Senare idag ska jag till ögonmottagningen och fota ögonbottnarna och testa synen. Efter fotograferandet brukar man vara ”blind” någon halvtimme. Lite obehagligt. Att inte kunna se. Att vara helt beroende av sina inre bilder.

Ska skriva idag. Dels på min kommande roman, dels på en monolog för teaterscenen. Ständiga projekt. Men – framåt, alltid framåt. Sedan är det klart med släppfesten av ”Spring Kent, spring!” Den går av stapeln den 30 mars på kafé Pilgatan. 70 personer kan rymmas där. Tror nog att jag kan fylla kaféet med vänner och bekanta. Lite pirrigt är det nog. Vet ännu inte hur jag ska presentera boken, hur jag ska tackla ämnet. Men det ska nog gå bra. Bokens huvudperson är ju han som står på scenen.

För övrigt är det en röst att vi alltid kan börja om.

 

Bli först att kommentera
Etiketter: , , ,