Min inre monolog

Snart slut på juli, sen är det sommar några få veckor till, innan hösten tar vid. Det stämmer att tiden tycks gå fortare ju äldre man blir. Är det för att livet tappar fart? Eller för att man lever mer intensivt på grund av det överhängande hotet om att allt plötsligt kan ta slut, för evigt? Jag vet inte, men årstiderna passerar revy i ett rasande tempo – som att sitta på parkett och se sitt liv passera i samma tempo som en gammal stumfilm.

Mina tankar har en förmåga att klibba fast vid saker och ting, vilket gör att jag periodvis kan bli smått besatt av ett ämne eller får mig att tro att den enda glass värd namnet är Piggelin. Mitt skrivbord är överfullt med post-it lappar, anteckningsböcker, tidningar, pennor, räknedosor och gud vet vad. Här finns minst fem pågående projekt. Jag har svårt att gå mellan dem, jobba en timme åt gången med något av dem, eftersom jag har en ganska usel simultanförmåga. Det är när jag vaknar, när jag slår upp ögonen efter en kort nattsömn, som jag vet vad som ”klistrat sig fast” i mitt medvetande och som just den dagen är allenarådande. Det låter kanske lite stelbent, trist, fantasilöst, men det blir trots allt saker utförda. Även om jag ibland är ute i sista minuten. Jag tror att mitt arbetssätt handlar om att söka effekt, att när det väl klibbat sig fast en idé i min skalle, så vill jag få den genomförd. Därför blir jag fixerad, besatt.

Man skulle tro att jag som ADHD-person endast fattar snabba, dåligt genomtänkta, impulsiva beslut. Jo, det gör jag emellanåt. Pang, bom så för det bli! Fort och fel! Men i stort så är det min introverta personlighet som styr över besluten och får mig att vänta så länge som möjligt med att fatta ett beslut, stora som små. Ju längre tankeprocessen får fortgå, ju mer tid jag får på mig att väga plus mot minus, fördelar mot risker, vilket torde leda till bättre beslut. Det är kanske detta som kallas för att bli ”gammal och vis”. Världen är inte lika enkel som när man var tjugofem. Sedan tror jag det tar hårdare ju äldre man blir av att fatta ett riktigt korkat beslut.

Jag har ju alltid varit upptagen av en inre monolog och varit road av det – även om det har sina nackdelar. Jag har aldrig varit särskilt rapp i käften i sociala sammanhang, eftersom jag behöver tid att analysera det som sägs och när jag till slut ska svara har samtalet för länge sedan tagit en helt annan riktning. Men jag har nog alltid varit mer intresserad av att betrakta och lyssna, än att delta i konversationen – vilket gjort att jag blivit tvungen att skaffa två ansikten. För jag är ju inte en person som sitter och kniper käft dygnet runt, tvärtom. Dessutom kan jag hålla låda i en timme inför hundra personer. Men då är det ”Den sociala Kent” som jag släpper fram. Även om det är den ”Introverte Kent” som bestämmer och dominerar mitt liv.

För övrigt är den enda valuta vi har är tid. Det gäller att investera den på rätt sätt. Tiden går omöjligt att spara, att lägga på hög eller stoppa i ett bankfack. Tiden bär du hela tiden med dig.